fredag 6 mars 2009

Ett stråk av vemod en stilla ensam fredagskväll

Det är tyst och stilla i mitt hem. Jag är ensam. På bilden framför mig på datorn ser jag min yngsta dotter och den man som hon är så kär i. De är så outsägligt vackra i sin kärlek, och så unga. Jag vill dem så väl.
Visst är det ett stråk av vemod som går över mig. Livet är som det är och jag gillar läget. Jag saknar kanske bara just det där - en dröm om kärlek, en älskad människas närvaro. Ibland. Ibland får jag för mig att jag kan vara min egen älskade människa och till och med trivas med det, umgås med mig. Ska fundera vidare i morgon på det där med självbo. Jag vill inte idealisera ensamhet, inte vara hurtigt glad. Självklart finns det smärta i att leva ensam också, men inte bara. Man är, som jag sagt förut, aldrig så ensam som i ett förhållande där samtalet tystnat och tilliten tryter. Min E. har skrivit en klok artikel om det som jag återkommer till.

5 kommentarer:

Anonym sa...

ja det kan vara lika ensamt, om inte ensammare, att vara ute på krogen bland alla brötiga människor också, där man inte känner samhörighet med nån alls och där det där med själsfrände verkar som en total omöjlighet...

Anonym sa...

Hej Eva,
Gick in så här på lördag morgon på din fina blogg. Så sant du skriver om saknad och ensamhet men ändå utan uppgivenhet. Jag känner ofta likadant.
Kram Ulla

Var dag bär guldkorn sa...

Vemod ... det känns som det hör ihop med mörk choklad. Något som dyker upp när man trampat omkring ett tag på jorden: suget efter mörk choklad och stråk av vemod som väller över en emellanåt likt tidvattenvågor. Och som Eva Dahlgren sjunger så vackert om. En märklig känsla eftersom den är så dubbelbottnad, både jobbig och skön på något vis. Kanske är den ett uttryck för livet helt enkelt som just innehåller den blandningen.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Ja finingar, det kommer över en när man är lite ogarderad det där vemodet. Det gäller nog att acceptera det, gå in i känslan utan att drunkna i självmedlidande, vemodet klarar jag av att hantera, men när jag kantrar över i självmedlidande blir det jobbigt. Kram!

.... sa...

Jag vet hur det känns att vara vemodig, sorgsen och ensam.
Vi har många känslor du och jag, åt alla håll. Tack gode gud för det.
Saknar dig!