https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 30 mars 2009

Håller vår intrig? Jag tror det.

Tack vare sommartiden var det ljusare när jag gick hem går kväll. Nu strålar solen in över skrivhörnan. Jag har just skrivit ut 104 sidor om Sixten och Sunna. Snart ska vi träffas, Maria, Annica och jag och prata vidare. Håller vår intrig till Dold i färg? Jag tror det. Vi kom på några fina små vindlingar i handlingen förra veckan som jag tycker om. Känd konstnär är inblandad, jag gillar det. Mer kan jag förstås inte avslöja. Det är ju en deckare. Tredje boken om "våra barn" Sixten och Sunna.
Jag älskar att vistas i påhittade världar. Förra veckan var jag helt och hållet i Sixten och Sunnas värld. Släppte förtöjningarna till den värld där jag själv lever och flöt iväg i fantasin. Ibland skriver jag utifrån, jag är inte riktigt inne i boken. Magin börjar när jag själv stiger in mellan pärmarna och inte är den som skriver utan den som är med i handlingen. Innanför mina ögon ser jag då det som ska berättas. Lät det där begripligt? Så är det i alla fall. Mina fingrar snubblar på tangenterna för att jag ska hinna med att skriva ner den handling jag ser och samtidigt deltar i.

2 kommentarer:

Maria Herngren sa...

Ja, visst är det underbart att vara i ett äventyr så! Samtidigt lite märkligt. Jag som aldrig lärt mig skriva riktigt utan kör med pekfingrarna och är helt beroende av att se tangenterna och dessutom knackar så hårt att bokstäverna snabbt försvinner så jag måste skriva dit nya med spritpenna. Men när jag är i en bok, som jag varit långa stunder i Sunna och Sixten i förra veckan och i helgen, precis som du beskriver, då ser jag inte tangenterna fast jag är så beroende av att se dem för att träffa rätt. Det blir som ett dubbelseende, när jag är långt borta i en annan värld, ser allt på film, fast än mer verkligt i min skalle, och samtidigt klarar av att träffa rätt. Det är simultankapacitet på högsta nivå (i alla fall för mig)!

Eva Swedenmark sa...

Magi, simultankapacitet, högsta formen av nöje för mig!