https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 31 mars 2009

Har vi en lamentationskultur?

Klagar vi mycket i Sverige? Beror det i så fall på att vi har en föreställning om att det ständigt ska bli bättre. När det då inte går så bra som man förväntat sig så blir man missnöjd, inte för att det går dåligt egentligen men för att förväntningarna är så höga. Det är en artikel i SvD som satt igång mina funderingar, en intressant intervju med professorn Lars Dencik. Han pratar om den svenska "lamentationskulturen" - hur vi tillåter oss att klaga.
Danmark hamnar ofta i topp vad gäller lycka, Sverige och Italien långt ner.
Det beror inte på att danskar är lyckligast, menar Lars Dencik. Men i Danmark frågar man inte varandra "Hur mår du?" utan "Har du det godt?" Svarar man nej blir folk chockade. Men i Italien och Sverige svarar vi ofta klagande. Och hamnar långt ner i lyckoundersökningar.
Så frågan är: Tillåter vi oss att må dåligt på en hög nivå, är klagandet ett tecken på att vi tillåter oss att må dåligt för att vi i grunden egentligen har det ganska bra?

9 kommentarer:

Boktokig sa...

Fast jag tycker oftast att man svarar: Jo, det är bra... även när det inte är det. Jag har nog inte stött på någon som har börjat klaga direkt när man frågat hur de mår. Beror det på att jag haft "tur" eller rör jag mig i fel kretsar? Men jag tror att professorn har rätt i att vi klagar för mycket i Sverige... eller rättare sagt att vi inte tillåter oss själva att vaa lyckliga. Många ser sig blinda på vad som kune vara bättre i stället för att faktiskt vara lyckliga över vad som är bra. Jag hörde någon som pratade på radio om att vi i Sverige inte tror att det ska bli bättre i framtiden för Sverige och att vi ska få det bättre. Det är skrämmande tycker jag. Om man inte tror att det ska bli bättre, kan man jobba för det då? Och det hör väl lite ihop med ditt inlägg om klagande.

Så till något helt annat. Som du gör när du skriver, så gör jag när jag läser. Om jag är i ett stökigt rum och läser, skapar jag också ett eget rum med hjälp av musik i lurarna. Javisst blir dessa böcker för evigt förknippade med musiken. Musikens makt ÄR stor!

Eva Swedenmark sa...

Kanske säger man ofta något typ: Det knallar, huvudet upp, fötterna ner. Det kunde vara sämre. Inte så illa?
Jag har en synnerligen ovetenskaplig känsla av att vi tidigare oftare sa: Tack bra! Men att vi idag mer underförstår ett pågående elände? Min dotter i Sydafrika har testat hur man gör där. En av hennes arbetskamrater menade att det skulle vara väldigt allvarligt att inte svara positivt! Om man svarar: lite trött, när någon frågar How are you? så skulle han tro att man var extremt jättetrött för annars svarar man inte så.
Ja, artikeln satte en massa frågor i mitt huvud, jag har inget svar på dem men det är intressant att fundera på och kul att få svar! Tack.

Annika sa...

Kan det vara Jante nu igen, att vi inte gärna vill skylta med att vi mår bra?

Maria Herngren sa...

Vill man klaga finns klaga.nu på nätet – visste ni det? Där kan man klaga och läsa vad andra klagat på.
Men först med det var väl Lennart Hyland som i sin hörna för fyrtio år sedan hade ett återkommande inslag dit man kunde skriva och klaga på något. Vilket folk gjorde seriöst och Hyland läste upp något eller några klagomål. Men en gång gjorde han ett undantag och höll upp ett helt brev - en A4 - i rutan hur länge som helst för alla att titta på.
Det var första gången min text exponerades i media. Jag hade med nöd och näppe lärt mig skriva. Med stora bokstäver och felstavat och i mitt tycke oändligt fult stod det på detta papper: Jag vil klaga på att mina storabröder är så duma mot mig!
Underskrivet med Maria Herngren, 7 år, Sexdrega.
Må tro att alla i min lilla by, med sju mils omkrets minst läst det, och kom ihåg det under många år.
Trots den bittra erfarenheten av att klaga tror jag att klagandet också behövs, precis som den svenska avundsjukan som en del beklagar sig över. Till viss del ser jag detta som en grund för den välfärd som skapades i Sverige, ett rättvisepatos hos generationer före oss som kämpade, klagade, protesterade mot orätt.
Det är bra!
Vad vi kunde bli mycket bättre på dock är att berömma mer, säga när någon gjort något bra, säga hur mycket vi tycker om nära och kära, men också andra som vi uppskattar.
Jag uppskattar till exempel att gå in på din blogg Eva och läsa dina tankar för dagen - och även alla ni andra som kommenterar dem. Tack för det.
Må vårsolen nu gassa fram över er alla!

Anonym sa...

Vilket roligt klagobrev, Maria!

Eva Swedenmark sa...

Maria! Jag vill se brevet och en bild av den Maria, sju år som skrev det. Det är en underbar historia. Har dina bröder förlåtit dig?
Tack för tipset om klaga.nu
Och tack för varma ord. Jag tycker också att vi ska berömma mer, minst ett beröm om dagen!

Enn Kokk sa...

Själv brukar jag, när folk använder frasen "Är allt väl?" med geavallvar i rösten säga:
- Det är det väl aldrig!

För det är ju sant.

Anonym sa...

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra av Nisse Simonsson, är rätt kul. Inget nytt men lite aha för mig i alla fall.

Eva Swedenmark sa...

Jag gillar Nisse Simonssons raka tämligen osofistikerade och varma sätt att framföra just sitt budskap. Han låter nog lite som min pappa! Promenera! säger han till exempel.För att fördjupa tankegångar, lösa problem och bli mer kreativ.
"Alla stora genier har varit promenerare – Mozart, Beethoven och Da Vinci har alla gått för att få ordning på sina tankar i stället för att sitta vid köksbordet och grubbla."