https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 21 april 2009

Är du rädd för att lyckas?

Någon fler än jag som lider av svårartat uppskjutandebeteende? Man vet att man ska skriva ett brev, söka jobb, fortsätta på sin roman, men allting känns oöverstigeligt. Ändå är du varken lat eller korkad. Kanske är du helt enkelt rädd för att lyckas?
Jo, nog ligger en ångestkänsla i botten när man kryper ihop i sin vrå och inte vill se, inte göra och bara skjuter upp det som göras ska.

Men varför?
Kanske för att så länge som det bara är en dröm kan man fantisera om det som kommer att hända när man lyckas. Men skulle jag lyckas, så är det upp till bevis.
Är det rädslan för att lyckas som gör att man ibland undviker att göra saker? Man är rädd för att lyckas och bli tvungen att lämna trygghetszonen. Men man är också paniskt rädd för att misslyckas och få all sin innersta skräck för att vara värdelös bekräftad.
Överkrav och Jantelag skapar sannerligen en prestationsångest som kan förlama.

8 kommentarer:

Maria Björkman sa...

Hm, det tål att funderas över. Ligger nog mycket i vad du säger, och framför allt kan jag nog faktiskt känna igen det på människor omkring mig. Dom som har predestinerat sig själva att misslyckas och att vara offer. De kan ju varken ta initiativ eller prova någon av sina drömmar, för tänk om de lyckas. Då mister de sin offeridentitet.

OK då, kanske kan jag känna igen lite hos mig själv också. Pyttelite.

Maria Herngren sa...

Jag för min del tror mer att det är misslyckandet som skrämmer - hos mig själv såväl som hos många andra. Vem vet vilka misslyckanden som människor råkat ut för tidigare i livet, vilket får dem att inte våga senare (och som då kanske inte alls syns), eller sett andra nära förebilder misslyckas.
Nej, jag tror inte på rädslan för att lyckas, däremot på känslor som man fått med sig tidigt i livet om att vissa saker är svåra, omöjliga och att man inte kan klara av vissa saker. Och förstås att man skulle vara värdelös, eller inte vara värd ditten och datten för att omgivningen uttryckt sig så, att man blivit behandlad nedlåtande, som mindre värd ... Men det ser jag som något annat än rädsla för att lyckas; för mig handlar det mer om förtryck i olika former, om klass- köns- och andra maktstrukturer som degraderar oss.

Eva Swedenmark sa...

Maria och Maria!Någon berättade att Annica Sörenstam i början av sin karriär spelade jättebra fram till sista hålen, då blev hon livrädd för hur hon skulle tackla segern och för vad som väntade sen och förlorade. Jag vet inte om det är sant - men hon lyckades tydligen bekämpa denna rädsla för att lyckas - som är präglad redan när man är liten säkert Maria H, beroende på olika saker, men som finns hos vissa och lägger krokben för dem - just när den avgörande bollen ska in i hålet, just därför att något i dem talar om för dem att de inte ska lyckas. Jag har sett det hos människor närmare mig än den kända golfspelaren. Det finns säkert mycket skrivet om denna rädsla för att lyckas, det här var bara en liten minifundering, det är spännande tycker jag att grubbla på hur man själv gräver sina egna fällor- alternativt tar sig upp ur gropen.

Petter sa...

Hej på er!

Jag erkänner, jag lider av ett ganska svårart uppskjutarbeteende. Och jag måste nog vara lite hård i tonen och säga att vad Maria B säger om offeridentitet är något av det dummaste jag läst. Jag vill inte vara elak men jag gissar att jag tog det en smula personligt. Jag inser att det nog inte är lätt för dem som inte lider av det att sätta sig in i orsakerna till det. Oops, jag antar att det kan betyda att det bara är jag som inte kan sätta mig in i DERAS situation heller... jag vet inget om dina vänners orsaker till sitt beteende. Jag tar tillbaka anklagelsen.

Jag kan bara försöka förklara hur det är för mig.

Jag har aldrig känt mig som ett offer, jag har aldrig känt mig predestinerad att misslyckas. Tvärtom, jag har alltid känt att världen ligger öppen och att det finns tusentals saker jag skulle kunna göra... och lyckas med. (Ideér är min grej, jag sprutar ur mig ideér till uppfinningar, texter, design och installationer,drömmar och framtidsplaner. Jag har tusentals, och ett par av dem tror jag faktiskt är riktigt bra.) Men... jag genomför dem inte. Från det lilla till det stora. Jag är hyfsat smart(hej Jante, jag skiter i dig nu), men jag lyckas inte plugga till tentor. Min lägenhet blir alltid belamrad med disk och smutstvättkorgen blir alltid mer än överfull innan jag till slut lyckas få ändan ur vagnen och diskar, helt enkelt för att de flata tallrikarna tagit slut eller tvättar för att jag använt sista paret strumpor (de där med hål i tån som jag borde ha kastat för länge sen) i två dar. Jag betalar alltid hyran precis innan jag vet att påminnelsen kommer (och ibland efter, har nog förlorat ett par tusen under årens lopp på förseningsavgifter och mångdubbelt mer på hyresbidrag och liknande jag kunde ha sökt men aldrig gjorde). Och nej, det är inte lätja. Det är något mer. Jag kan nog inte förklara det utan att detta flyter ut till en roman. När jag väl får tummen ur kan jag jobba på tills jag blir helt fysiskt utmattad. MEN... jag skjuter upp saker in absurdum. Fast jag VET att det inte är så mycket som måste till egentligen och att allt känns så mycket bättre när det väl är gjort.
När det gäller dessa småsaker så är det bara irriterande och frustrerande och nej, jag är inte rädd för att lyckas/misslyckas med disken. Men när det gäller de större frågorna i livet, ja, då har jag kommit fram till att det nog många gånger handlar om just det.
Jag förstod detta första gången när jag läste en bok för några månader sedan: "Gör det nu!" av Rita Emmet. (ISBN 978-91-27-02566-0) En bok jag varmt kan rekommendera till alla uppskjutare!
Jag lyckades t.o.m. komma ur mitt uppskjutar-beteende i ett par veckor men har nu fallit tillbaka in i det... dags för nya tag och dags att läsa boken en gång till. Den hjälpte faktiskt! :)
Boken listade en massa orsaker till det författaren kallar just uppskjutarbeteende och rädsla att lyckas var EN av dem.

Och ja, det är sant att Annica Sörenstam faktiskt förlorade med flit som junior för att hon hade svårt att tåla pressen hon kände att en seger skulle innebära. Såg en dokumentär om henne ganska nyligen.

Tack för en bra fråga och en möjlighet att förklara (för er och mig själv, ibland måste man få ur sig lite frustration för att få plats med lite självinsikt) lite hur livet för en inbiten uppskjutare kan se ut.

Vänliga Hälsningar till er alla och åter igen ber jag Maria B om ursäkt för att indirekt ha kallat dig för korkad. (Det tycker jag inte.) Livet är krångligt nog utan att man får såna påhopp från fullständiga främlingar. (Jag kunde ha tagit bort kommentaren, men då hade jag inte sagt vad jag just då kände. Jag tror på omtanke av andra men inte på självcensur.)

P.S. "Just do it" ... javisst, tack för den Nike. Möjligen världens ondaste företagsslogan.

Maria Björkman sa...

Hej Petter! Du kan vara helt lugn, jag tog inte åt mig. Det är klart man ska skriva vad man känner!

Den beskrivning du ger av dig själv motsvarar inte det jag kännetecknar som offermentalitet, inte alls. Jag menar nog nånting helt annat när jag pratar om det, något jag har mött hos många som har passerat i mitt liv. Jag har också mött exempel på människor som lyckats ta sig ur det, och efteråt kan se hur destruktiva de var mot sig själv när de alltid förväntade sig det värsta och var övertygade om att världen var emot dom. Utan att ge nånting en chans!

Du har så rätt när du säger att man egentligen inte kan sätta sig in i andra människors tankar, känslor och beteenden. Man kan bara tro, och utifrån det dra slutsatser. Det är vad jag har gjort, och det var kul att läsa din målande beskrivning av hur du funkar, som svar på Evas fråga!

Må gott, och ta nu tag i det där du tänkte göra!

Eva Swedenmark sa...

Hej Petter! Tack för ditt svar och boktipset. Det ska jag läsa. För det är klart att jag aldrig skulle ha kastat ur mig frågan om jag inte själv kände igen fenomenet och grubblade över vad det är som gör att saker jag ska göra ibland blir oöverstigeliga berg. Varför kan jag dra ut en vecka på att ringa ett enkelt telefonsamtal ibland? Då försöker jag peppa mig själv, jag skriver listor och prickar av men ibland drabbas man ju ändå av den stora tröttheten medan det andra dagar känns lätt som ingenting. Du har säkert en massa idéer och mycket företagsamhet i dig - kolla bara ditt intressanta svar på mitt inlägg, du tog dig ju tid att svara!

Nadja sa...

När jag läser blir jag nästintill gråtfärdig, på grund av att jag känner igen mig så väl i detta beteende och att det gör livet så otroligt jobbigt och frustrerande emellanåt. Det förstör helt enkelt så otroligt mycket! Och ändå är det så svårt att ändra. Ändå är det egentligen bara tanken på det man ska göra som är jobbig, att sen göra det är oftast betydligt enklare.
Jag tycker om att ha många järn i elden, hitta på mycket osv. Men när detta beteende tar över när jag ska göra vissa saker, stora som små saker, blir jag helt låst. Ångest utan dess like, det kryper i kroppen, jag gör allt och ingenting och vill bara krypa in i en vrå och strunta i allt. Men jag skulle aldrig strunta i att göra något i slutändan, i sista stund får jag tummen ur arslet och då kommer perfektionisten fram. För trots allt är jag ju livrädd för att misslyckas och att det ska bli dåligt, så jag stressar på tills det är perfekt. Annars är jag inte nöjd. Detta ledar helt enkelt till mycket stress och bara onödigt lidande.

Så tack för boktipset, det ska jag försöka använda mig av! Tack och lov går det att ändra på sidor hos sig själv, med lite äkta vilja.

På svar om Nikes slogan "Just do it". Ibland kanske det är just vad vi uppskjutar personer behöver; helt enkelt skita fullständigt i vad hjärnan och kroppen säger, stänga av helt och bara tänka, "Just do it", om och om igen tills vi har gjort det vi ska.

Evas värld sa...

Uppskjutarbeteendet lämnar mig ingen ro eftersom det är så svårt att komma ifrån. Om du tittar på mina senaste inlägg så har jag skrivit en hel del om procrastination - det finns en hel blogg som peppar författare att skriva och pratar om hur man ska komma åt de mekanismer som hindrar en. Jag tror den bloggen är giltig för många inte bara för författare. Just den där blandningen du talar om att skjuta upp och skjuta upp och ändå ha krav på sig att det ska vara perfekt - det är ångestframkallande!