https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 29 april 2009

Ett leende smörjer det mänskliga maskineriet

Jag hör på radio en diskussion om hur instängda vi svenskar är, hur vi inte pratar med varandra, hur vi ser bort när vi ser varandra på en skogsstig.

Inte sjutton tycker jag att folk i t ex Frankrike pratar mer med varandra eller är vänligare? Det kanske är mer en storstadsfråga, i Stockholm, i Paris är vi stressade. Det är ett annat tempo ute i landet. I Montpellier och Sundsvall kanske vi har mer tid att se varandra. Men det är också en inställning.

Jag gillar inte de här ytliga generaliseringarna. Jag ställer inte upp på myten om de inbundna tysta svenskarna. På min ö t ex, inte tittar vi bort när vi ser någon främmande på stigen som mannen i radio nyss sa, vi hälsar alltid med en nick eller ett leende. Jag blir jättetrött på snacket om tysta norrlänningar, det stämmer inte alls.

Jag har bestämt mig för att vara som min mamma. Hon såg människor och betraktade dem inte som robotar, hon tittade vänligt på dem i affärer, på kaféer, de fanns för henne, de var inte anonyma servicepersoner. Och det kanske är det som är hemligheten. Vi ska våga möta varandras blickar, le och bekräfta varandra. Det behövs faktiskt så lite. Le mot andra, ni får ett leende tillbaka. Det är ju vanlig artighet, vanlig omtanke, det som smörjer vårt mänskliga maskineri.

7 kommentarer:

Johanna Wistrand sa...

Detta är mina erfarenheter:
I Stockholm stirrar de bara när man pratar med folk i butiken, eller med kassörskan, i Uppsala byter man trottoar om man riskerar mlöta en vagt bekant person, i Göteborg kan man prata med vem var som helst (i kön till kassan, på spårvagnshållplatsen etc), det är nästan ett krav för att inte ses som otrevlig, på Hamburgön hälsar ingen om man inte själv bor på ön (sedan decennnier?), I Istanbul vill alla prata (om politik etc), i Paris pratar ingen, där blir man bara utskälld, och i London får man ett vänligt leende, om än proffessionellt, i New York kan man prata med vem som helst i pensionsådern, övriga är som stockholmarna, d v s verkar avskärmade/inne i en bubbla.
Dessa är mina erfarenheter :-)

Eva Swedenmark sa...

Hej Johanna! När jag flyttade till Stockholm fick jag en chock för ingen verkade vilja prata. Och jag tystnade. Men nu bestämmer jag mig bara för att jag vill ha kontakt, jag vill möta blickar, le och få ett leende tillbaka. Och märkligt ofta fungerar det! Sen finns det verkligen dagar då jag bara kryper ihop i mig själv och inte vill möta världen.Men såna dagar då man orkar le - då tror jag det fungerar i större delen av världen, till och med i Paris!:)

Maria Herngren sa...

Håller med dig Eva. När jag hälsar, pratar, bjuder in folk runt mig här i Stockholm så ler och pratar folk gärna tillbaka. Och går jag på en skogsväg här i Stockholms förorter så hälsar faktiskt ofta folk, antingen med ett litet ögonkast & mini-nick eller rejält. Ofta är det någon som börjar prata, i alla fall så här års när jag väntar på bussen på hållplatsen på morgonen. I vintras var det inte lika vanligt, men då hade vi nog alla nog med att hålla ute kylan och mörkret och kanske fantisera om sommaren.

Maria Herngren sa...

PS. Eva, den enda stad jag mött kärva personer på caféer, i affärer osv (förutom ibland i Stockholms innerstad) som i mina ögon/öron uppfattats som ovänliga är faktiskt i Sundsvall

Beatrice sa...

Hej Eva!

Vilken härlig blogg!
Hit kommer jag att återkomma ofta och dyka ner bland dina tankar och funderingar.

Jag tror som du att ett leende ger fler leenden, både tillbaka till dig men även vidare till andra. Även om fenomenet att vara vänlig ibland kan få en del att studsa till! Men vi får inte ge upp! =)

Kram

Eva Swedenmark sa...

Maria! Jag lovar: Bakom vår kärva yta klappar ett hjärta av guld på oss från Sundsvall, det gäller bara att se uppmärksamt! Lustigt att både du och Annica säger så om Sundsvall min kära gamla stad. Jag brukar säga att det kanske var därför jag genast trivdes så bra i Paris:). Sundsvall=Paris

Bea! Vad kul att ha dig som vän både på facebook och bloggen. Ja, på Skogsön hälsar alla i alla fall alltid på varandra!

Annika sa...

Min dotter brukade när hon var yngre be mig att inte hela tiden prata med alla. Jag är alltså också en sån som pratar med expediter, servitörer m.fl. och jag har alltid fått ett glatt bemötande tillbaka! Undantaget skulle var vissa busschaufförer i Stockholm, är de sura så är de det med besked! Vi människor är nog rätt så lika ändå och vänlighet och äkta intresse brukar mötas med detsamma. Det är i varje fall mina erfarenheter av såväl Stockholm som andra städer och länder!