https://www.instagram.com/evaswedenmark/

fredag 8 maj 2009

De små vidriga fästingarnas tid är här

Första gången jag var i Stockholm fick vår hund Nimbus en fästing. Vi tyckte det var så äckligt. Fästingar fanns inte i Sundsvallstrakten. Nu är fästingar något jag ofta tänker på. Vi har haft huset i många år men det är så få fästingbett jag fått att jag minns dem alla /försök minnas myggbett/. Vi har heller aldrig drabbats av borrelia. Ändå finns odjuren där och kan orsaka många bekymmer. Nu i morse såg jag en ring runt ett misstänkt bett så jag ilade ner till akuten i huset intill.
– Kanske. Men det går inte att se än. Kolla om ringen runt växer, sa doktorn.
Jag trodde man tog prov? Men nu kollar jag, lätt hypokondrisk som jag är, jag har tagit sprutor förstås. Fästingvaccin blir min sommarpresent till döttrarna som ofta vistas i gröngräset på ön. De hade under en period sina kaniner på sommarbete på ön. Pappa Hulken, mamma Madonna och de sju små kaninbarnen. Döttrarna blev suveräna mästare på att hitta den minsta fästing på kaninerna och rycka bort den. Vidriga kryp, fästingarna.

3 kommentarer:

Ango sa...

Dessa kryp är bland det värsta som finns, och den stora nackdelen med katter... Varje sommar släpar de in ett gäng fästingar, som inte ens "stora, starka maken" fixar. Det är jag som är fästingjagaren. Usch, jag ryser bara av tanken på eländet. Det enda positiva är att vi inte bor i ett "riskområde", om man nu kan se något positivt med dessa vidriga kryp.

Ellen Swedenmark sa...

jag fick en liten usling pà mig i Krugerparken! Som tur var hade han inte bitit sig fast än.

Eva Swedenmark sa...

Finns inget positivt med de vidriga krypen Ango!
Och Ellen: Fy!! En sån liten kompis får allt inte följa med hem, det räcker så väl med våra små svenska kryp!