https://www.instagram.com/evaswedenmark/

fredag 22 maj 2009

Jag gillar höfta-i-principen

Leve improvisationen, även vid spisen. När jag frågade min mamma hur hon lagat sin mat, vilka ingredienser hon använt, hur mycket? svarade hon alltid med uttrycket: "På en höft".
Hon höftade i ingredienser, det blev jättegott. Jag gillar höfta-i-principen!

6 kommentarer:

Annika sa...

Min mamma är precis likadan och det blir alltid så gott! Jag har lärt mig av henne och lagar mat på känn. Det blir så mycket roligare då.

Anonym sa...

Det är samma här! Utgår ofta från det som finns hemma i skåpen. Som idag när jag letade fram ingredienser i kyl och frys vilket slutade i middag bestående av smörstekt regnbåge, gräddkokta strimlade morötter och gul lök smaksatt med dragon, serverat med wokgrönsaker. Mums;-) LCHF-mat, eller hur?

Trevlig helg!
Susanne

Eva Swedenmark sa...

Annika och Susanne - visst är det bra med höfta-i-principen. Och vad kul det blev att laga mat igen med LCHF! Fram för grädde, en slurk grädde och en skvätt vin och nästan allt blir gott... Trevlig helg!

Evas blogg sa...

Ja höfta är bäst. Jag kan läsa recept och få inspiration, när det sen ska tillagas blir det alltid på en höft. Så mycket roligare.

Maria Herngren sa...

Ja finns det nåt tråkigare än att följa recept till punkt och pricka (eller nåt annat också för den delen i livet), då känns det ju som om man inte lever utan går på räls utan möjligheter att överraska och bli överraskad, av såväl en liten annan smaksensation, en annan doft än den förväntade, eller konsistens eller framtoning. Det är nog däri kärleken ligger - att laga på en höft (om än med aldrig så små avvikelser) är att laga med kärlek, att lägga ner sina egna små omsorger, experiment och känslor i maten, i kakan, i en gratulation, i en sång, i ... så mycket.
Är det nån som vet vad uttrycket "på en höft" kommer ifrån? undrar jag nu nyfiket och tänker själv på hur så många småbarnsmammor förr i tiden kanske lagade maten på en höft och med en hand och arm samtidigt som de var tvungna att bära ett litet barn med den andra handen och armen, med barnet sittande på sidan på höften för att inte komma alltför nära den varma spisen.

Eva Swedenmark sa...

Det var väl en fin poetisk beskrivning av hur uttrycket uppkom, Maria. Men det här googlade jag fram: höft i på en höft (= på måfå, på ett ungefär) har inte med det anatomiska höft att göra. Det är besläktat med ett äldre hov med betydelsen ’måtta, avpassning’ (jfr hovsam), vilket i sin tur är samma ordstam som den som finns i det från tyskan lånade behov. Till samma etymologiska grupp hör också verbet hövas ’passa, anstå’ och substantivet höva ’det passande, det som behövs’, som vi numera bara använder i uttrycket över hövan.