https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 21 maj 2009

Jag känner igen mig i min trädgård, lite vildvuxen och vemodig

Nu har jag krattat hela dagen. Bort med det gamla vissna, plats för nytt gräs och blommor. Jag riktigt ser hur allt börjar leva under de torra löven. Jag ägnade mig åt ett stycke stig, försökte ta fram den gamla gångens stenplattor som är täckta av jord och övervuxna, riktigt jobbigt, men det blir nog fint.

Jag känner igen mig i min trädgård, lite vildvuxen är den allt. Och det där med torra löv som måste bort för att något ska spira - vad ska man säga om det? Sånt där går jag och funderar på iförd min röda keps. Jag älskar att vara på min ö. Vi köpte vårt lilla hus samtidigt som vi fick vår förstfödde. Huset på ön är så förknippat med många minnen, med mina barns uppväxt. Vi har lagt ner så många drömmar i vårt hus, så många förhoppningar. Som sveks när vi skilde oss. Så är det, inte finns det lyckliga skilsmässor, oundvikliga däremot. Men nu är nu, huset är mitt och mina barns, vi är en familj på ett annat sätt. Löjtnantshjärtat blommar stolt.
Men det finns alltid ett stänk av vemod i min kärlek till min ö.

2 kommentarer:

Annika sa...

Att räfsa bort det gamla för att nytt ska kunna spira och blomstra - finns det en bättre arbetsuppgift? Vemod kan också vara fint tycker jag. Och med en röd keps på huvudet tillförs nog en hel del glädje också!

Eva Swedenmark sa...

Vemod som du säger är en fin känsla även om den hugger tag i hjärtat ibland och gränsar för mycket till sorg.
Men jag odlar min trädgård, det är bra för kropp och själ att se nytt spira ur det gamla!