https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 19 maj 2009

Jag satte på kaffe, ska du ha en kopp?

Jag hade en fin arbetsgemenskap och några kloka arbetskamrater, men orkade inte med organisationens byråkrati och vissa chefers inkompetenta maktfullkomlighet i det som skulle vara folkbildningens hjärta. Längtade efter att sitta hemma, skriva, ensam. Nu sitter jag hemma, skriver ensam, men jag längtar efter gemenskap. Snabba kommentarer över skrivbordet, fikakompisar, delaktighet i vardagslivet hos arbetskompisarna, en blick av inkännande förståelse. Det är för tyst i mitt hem. Jag vill gå iväg till en arbetsplats där det inte är riktigt så ensamt. Jag vill ha ett skrivbord där jag inte ser ut över en lägenhet som borde skrubbas och städas, jag vill vara på en plats där det fnissas och viskas och pratas och någon säger: Jag har satt på kaffe, ska du ha en kopp?

7 kommentarer:

Anonym sa...

... okej då. Det är klart vi ska ha en lokal! I Gamla stan. Där får jag skrivlust. Jag måste bara få in lite mer pengar först... Just nu är jag fattig som en kyrkråtta.
Kram A

Eva Swedenmark sa...

Same same... men vi måste ju ha målet klart för oss! En lokal i Gamla stan! Yes! Nu väntar vi på förslag vi har råd med.

Mattis sa...

Åh, i hear you.
Jag saknar också en arbetsplats...

Anonym sa...

Stig Malm sa också att han, efter att ha slutat på LO, saknade tugget på kafferasterna. Det gör jag också. I regel fikar jag när jag skriver. Det går bra, utom den gång jag tappade kaffekoppen över tangentbordet...

Peter

Eva Swedenmark sa...

Ja en ensam fika vid datorn och snack på facebook och blogg - är trevligt men ersätter inte de dagliga stimulerande kontakterna. Kände hur jag saknade det när jag träffade några gamla arbetskamrater häromdagen.

Maria Björkman sa...

Förstår det här så väl. Själv är jag i det stadiet du var innan. Längtar efter ensamhet och tystnad och få tänka en tanke till slut. Men vet också hur viktig den sociala gemenskapen är.

"Inkompetent maktfullkomlighet"... hm. Har en del att säga där jag också!

Eva Swedenmark sa...

Maria - jo, det fanns och finns tyvärr en hel del att säga! Jag blir galen på mig själv ibland som inte blir nöjd. Nu har jag som jag ville - men då drömmer jag om något annat, helst ett arbetsrum med Annica i Gamla stan!