måndag 6 juli 2009

En alldeles vanlig sommarmorgon på ön

Iskallt köksgolv. Jag sätter på elementet och kryper in under en pläd i den blå soffan på verandan. I mitt arbetsrum sover Ellen. Hon gillade inte att jag gjorde det till ett skrivrum. Så nu är hennes säng tillbaka och hon suckade förnöjt: Världens finaste rum!
Skriva kan man göra varsomhelst med den lilla vita bärbara macen. Just nu insvept i pläd med fågelkvitter som musik.
Jag tänkte vara en god mor och göra frukost till Elin som tog morgonbåten men sov för gott i dunet. Visst är det mysigt att kunna pendla med båt till sin arbetsplats. Det gjorde jag förr när jag arbetade. Då stod tre små ivriga fågelungar på bryggan och väntade på mig, varje eftermiddag. "Mamma, har du köpt något gott?" Det hade jag.
Varje dag önskade jag att middagen skulle stå dukad på verandan när jag kom. Men mannen sa: "Vi väntade med maten tills du kom, vi kan väl göra något enkelt." Det var helt enkelt en mening jag kom att avsky!
Nu ska jag göra mig lite kaffe och gå ut och prata med blommorna-

4 kommentarer:

Annika Estassy sa...

Att kunna båtpendla till jobbet låter bra mycket roligare än tunnelbanan! Men nog hade det varit dig väl unt att få komma hem till ett dukat bord ibland, en generös gest som betyder så mycket.

Jenny L sa...

Jag känner ju som bekant också till det där med att båtpendla till och från jobbet - sån underbar vardagslyx! Men att komma hem till ett redan dukat bord tillhör dessvärre inte ett av dessa. Det blir till att skölja, hacka, krydda och tillaga maten själv. Men det är rätt så mysigt det också!

Anonym sa...

Förstår så väl den där önskan om dukat bord. Man kan tycka att den andre någon endaste gång skulle kunnat alldeles på egen hand tänkt ut den tanken att snart kommer hon hem, trött och hungrig, jag lagar maten idag och dukar fint. Men icke. Vet så väl. Been there, done that.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Ja visst är det så - åh till slut slutar man vänta för att man inte orkar bli besviken en gång till, ändå finns taggen där. Men vem vet, en dag kanske det står fantastiska middagar och väntar på mig när jag kommer hem...