https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 13 juli 2009

Hur jag blandar ihop mina minnen och ger Göran Rosenberg en ny roll under Kårhusockupationen

Man kan bli förundrad - och förskräckt - över sitt minne. I alla år sedan 1968 har jag haft klara minnesbilder av mycket från Kårhusockupationen, bland annat av hur intensivt vältalig Göran Rosenberg var. Mindes jag. Ikväll pratades vi vid över middagsbordet på en fest - och då får jag veta att han inte alls var där 68. Han var hos en tjej i Gävle, jag har blandat ihop minnen och skapat en ny historia. Antagligen hörde jag honom på Kafé Marx eller på Kåren en annan gång, han vet nog bättre än jag var han befann sig. Minnet spelar mig ett spratt.

Jag arbetar mycket med minnesbilder när jag skriver. Min hjärna vindlar sig tillbaka till händelser som skedde förut, för länge sedan och jag hittar olika sätt att ta tag i minnestrådar och nysta fram dem. Kanske har jag redan berättat om hur ansiktet under många år försvann för mig på pojken jag var kär i i trean? Busiga roliga Björn /det där med att falla för humor och busighet började tydligen tidigt hos mig/ men jag kunde inte minnas hans ansikte med de ekorrpigga ögonen. Inte förrän jag arbetade med en bok om barn i den åldern och halvt omedvetet tänkte på honom. På oss. På mig. Då steg han fram ur mitt minne, tio år, glimten i ögat och nu finns han där. Tack minnet för det!

5 kommentarer:

Victor Estby sa...

Ja, minnen är märkliga och ofta är ju minnen efterhandskontruktioner. Påhitt. Därför är det ju intressant att diskutera dokumentärromaner som exempelvis Maja Lundgrens och Birgitta Stenbergs. Varför skulle de vara mindre sanna för att de är romaner och påhittade. Alla minnen är ju det också i viss mån.

Pia sa...

Minnen kan spela oss spratt... och slå tillbaka som knytnävsslag i solar plexus!

Vackra minnen blir vackrare och tack och lov bleknar de sorgliga minnena..

Härligt att han kom tillbaka, Din Björn!

Annika sa...

Jag brukar alltid vara tvärsäker på att jag kommer ihåg en händelse precis som den skedde och blir alltid lika förvånad när jag blir motbevisad...

Maria Herngren sa...

Minnen är väl en mildare form än drömmar. Eller kanske omvänt. Drömmar är en vildare form än minnen.
Barn använder ofta fantasin som en tillgång, gör inte en skillnad på den och verkligheten på samma vis som vi vuxna, för oss är den ju det också en tillgång hela tiden (hjälper oss att fylla i minnen inte minst, förbättra, fixar till saker, berika, skapa nytt ...) bara att vi inte alltid räknar med att den finns där hela tiden. Vi tror att vi kan styra den, bara koppla på den medvetet när vi vill. Men ack vad vi bedrar oss.
Ordet nonsens (som engelskan dessutom kan dela upp i två dikotomier genom lilla prefixet non) borde kanske ha en tredje möjlighet för oss vuxna (som till skillnad från barn drar en så skarp gräns mellan dessa två olika sense), nämligen ett metasens (metasense). Det kanske kunde vara nåt för alla de minnen som klart och tydligt använder både vad som hänt och lite annat smått o gott därtill.

Sofie B-C sa...

Har nyligen läst Frank Smiths Writing and the writer. Han fångar just det där med hur man liksom knyter ihop hela livet när man skriver; minnen dyker upp och antar form samt sammanlänkas med nya intryck, så att man ibland nästan får en känsla av att livet hänger ihop ... //Sofie