https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 2 juli 2009

Väckte mig själv med ett fasans skrik

Jag drabbades mitt i det sommarvackra av ett anfall av melankoli igår. Jag satt här i mitt fina hus, med alla blommor och bäddar överallt, men var ensam. Plötsligt kändes allt så meningslöst. Hur bekämpar man en sådan känsla? När jag känner så blir jag dessutom mörkrädd. Kunde inte somna, ljud överallt.
Till slut somnade jag men väckte mig själv mitt i en mardröm genom att skrika ett fruktansvärt skräckslaget skrik i drömmen rakt ut, jag skrek så jag väckte mig själv, inte ofta det händer. Nu är det morgon, solen skiner, Ellen kommer. Jag är verkligen ingen människa som ska vara ensam.

7 kommentarer:

Maria Herngren sa...

Påtvingad ensamhet är hemsk. Självvald är underbar!
Precis som självvalt sällskap är härligt och påtvingat är hemskt.
Du skulle ha en sommarhund eller katt när barnen inte är där, fast jag vet ju vad du tycker om sådana.
Spela musik högt! Och dansa mitt i natten (om man orkar förstås). Eller läsa något crazy, skriva något än mer crazy ...
För egen del är mina drömmar så starka för tillfället att det vissa dagar känns svårt att landa i verkligheten. Fast idag gjorde jag det med besked när jag såg en mamma sparka mot sin son två gånger, på väg till fritis. Höga sparkar mot kroppen ... (Och jo, jag har agerat, men det är inte lätt med verkligheten just som den är på ljusa dagen heller alltid)

Pia sa...

Jag tror att det är när man blir överväldigad av en massa sinnesintryck som man får den känslan. Kan lätta känna igen mig i det Du beskriver.
Och Du.. ensamheten är inte till för någon människa!

Hoppas Du får en fin dag!

Annika sa...

När allt är som vackrast vill man ju ha någon att dela det med. Skönt att dottern snart gör dig sällskap. Kram från cyberrymden!

Evas blogg sa...

Kan det vara så att när man haft sina nära och kära omkring sig och de sedan åker: då kommer den stora ensamhetskänslan?

Evas värld sa...

Ni är trösterika mina bloggvänner. Bara att veta att det finns några som förstår gör känslan lättare. Och jag tror det är som du säger, Eva, att när hela min storfamilj åkt så känns ensamheten större. Nu har Ellen kommit, Annika, livet blir redan lättare, jag andas igen.
Ensamhet är inte till för någon. Pia jag håller med dig. Jag är så van att leva med människor omkring mig. Ändå har jag som Maria säger valt att leva ensam just nu. Men egentligen är det inte ett lustfyllt val utan ett påtvingat. Det är inte lätt att hitta sin halva i världen. Och man kan ju inte tvinga sina barn att vara mammavakt!! Tack för era omtankar!

Enn Kokk sa...

Du skriver för många deckare!

Evas värld sa...

Aldrig deckare på sommarön, Enn! Bara milda ord och relationer. Men jag tror du har rätt i att min fantasi är ganska triggad. Kommer förresten ihåg en deckare på Sveavägen 68.... :)