https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 12 augusti 2009

Det kan väl få vara sommar en vecka till


Det är så märkligt lätt att fastna i stan. Det bekymmersfria livet på ön, så nära men så avlägset. Varför känner jag så här? Sommaren är ju inte slut, får inte vara, inte än. Men i mig vet jag att det är så. Om en vecka åker Elin och Ellen till Sicilien, en vecka. När de kommer hem drar Ellen direkt till Vietnam och blir borta flera månader. Jag kommer att sakna henne så. Just nu vill jag hålla kvar, sommaren, Ellen, men jag vet att det inte går. Rätt som det är står hon vid dörren till hissen igen, sitt lilla bagage i handen, förväntan över resan, på väg.
Men idag ska jag försöka känna att allt ändå är sommar. Skottkärran väntar på ön. Vi stiger snart av Silverö, lastar bagaget i kärran och går grusstigen upp mot huset. Det kan få vara sommar en vecka till. Och Ellen är hemma.

5 kommentarer:

Maria Björkman sa...

Åh, ditt inlägg andas vemod. I morse när jag var ute med hunden var den första dagen då det låg en föraning om höst i luften. Jag kan inte säga vad som gör att man känner det; något med ljuset, doften? Luften? Men jag vill klamra, klamra mig fast vid sommaren, lusten, lättjan, solen, värmen och glädjen!

Evas blogg sa...

Åh vad jag känner igen. Sara åker tillbaka till Linköping på söndag, efter 1,5 månad här hemma. Det kommer att bli tomt och tyst och vemodigt när hon åker. Jsut de första dagarna, innan man vant sig.

Evas värld sa...

Ja det är märkligt, man uppfostrar sina barn till att resa ut i världen och sen längtar man så otroligt efter dem. Det är också det att perspektivet förändras, när jag var 25 var tiden evig, nu är den tyvärr inte det. Därför känns ögonblicken så dyrbara. Och vemodet blir större varje sommar som gått.

Annika sa...

Jag brukar försöka få barnen att förstå detta med att tiden inte är evig, att man måste vara rädd om dem man älskar eftersom vi inte vet hur länge vi får behålla dem, osv, men jag ser att de inte riktigt förstår vad jag menar. Inte så konstigt kanske - de kan ju bara referera till vad de känner till och just tidens gång har de ännu inte stött på. Det är som du säger, för dem är tiden evig.

Evas värld sa...

Jag minns ju såväl hur jag bara reste iväg och kom hem till mina föräldrar så sällan. För sällan. Men aldrig att de förebrådde mig. Inte förrän nu förstår jag den smärta de höll inne. Och jag vill vara klok som de var och inte skuldbelägga, men mina egna tankar rår jag inte på, min egen oro som finns där.