https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 8 augusti 2009

Lite sorgsen blir jag när jag lyssnar på Bodil, men det är inte hennes fel

Jag lyssnar på Bodil Malmstens Sommar och jag är ensam, döttrarna är ute och den som skulle kunna trösta mig är inte hos mig. Hon trycker på alla mina känsliga punkter och hon är så klok att jag inte kan värja mig.
Hon pratar om Bob Dylan och Leonard Cohen som följeslagare genom hennes liv som genom mitt. Förundrar sig över hur de åker jorden runt på turnéer och har kärlekshistorier med surmulna unga kärlekstörstande kvinnor. Bob och Leonard är äldre än jag. Säger hon, Bodil. "Men hade de varit svenska pensionärer som suttit på en parkbänk med varsin gratistidning hade ingen brytt sig om dem."
Vi vet att det är så.
Hon är klok, Bodil Malmsten, lite sorgsen med många funderingar som jag kan känna igen. Jag blir lite sorgsen jag också.

Ansiktet är fullt med streck - det går över tänker man, säger hon: "Det är något som går. Men det går inte över, nåt kallt som sprider sig, som glider längs ryggraden som en isbit, det är oåterkalleligt, du blir aldrig femtio igen, du är på fel sida sextio, det är ingenting att göra åt."

Hon pratar om den galna feel good trenden som kletigt inbillar en att man är så kapabel, problemen fixar sig om man slappnar av. Så otroligt stressande det är med alla avslappningsråd, menar hon. Fuck off alla feel good fanatiker, säger Bodil. Det gör lite ont i mig när hon pratar. Hon har så rätt.

Men hon säger att en tröst hon har är amerikanska våldsserier och signaturen till Sopranos går... just den serie som jag tittar på, den är trösterik.
"Hur dålig människa jag än är och låt mig få vara det - personerna i mina våldserier är värre, men våldet är inte på riktigt."

"Bevisligen, trots allt, finns det lilla ögonblicket till", tröstar Bodil.

Jo det är det lilla ögonblicket till man hoppas på trots allt.

5 kommentarer:

Annika sa...

Hon är rysligt bra Bodil och vi satt andäktigt och lyssnade på henne. Jag sa till T att Leonard Cohen borde passa henne och se - då börjar hon spela honom, vemodets mästare!

Anne sa...

Jag ska också lyssna på Bodil. Men först vill jag fråga dig vad du tror man ska göra istället, om man inte finner sig i att livet är som det är och inte bara kan slappna av och tänkta på att det löser sig, hur ska man då göra? För på något jäkla sätt måste det lösa sig, det kan ju inte bara vara så att för vissa går det bra och för andra som det inte går bra för så måste de bara cyniskt acceptera det faktumet...

Johanna Wistrand sa...

Hon är verkligen skoningslöst uppriktig! Skönt med en människa som inte slätar över (roligt?)detta med att åldras. Då känner jag mig mer förberedd, jag var arg på att ingen berättat för mig hur det vara att bli medelålders!Men nu tycker jag att jag vet lite om hur det är att bli ytterligare 10-20 år, som kvinna. Hon är sådant urproffs på att prata i radio, dessutom. Rösten...och man vet inte helt och hållet vad som komma skall, som i böckerna.

Evas blogg sa...

Måste lyssna till reprisen.

Evas värld sa...

Anna, jag har inget bra kort svar på din fråga. Men en bok som hjälpt mig mycket att gå vidare är boken som talar om att man först måste acceptera att man är där man är - innan man vet hur man går vidare. Jag talar om Jon Kabat-Zinns bok Whereveer you go there you are. När jag läste den insåg jag hur mycket energi jag lagt på att inte acceptera verkligheten och hur ska man då göra något åt den? Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver gillar jag också. Det handlar ju inte alls om att ge upp sina drömmar, tvärtom.