På mina författarresor till Indien var handspritandet nästan en ritual. Min dotter hade varit på filmininspelning i Indien en månad och ingen i teamet blev sjuk. På grund av handspriten, sa hon. Ingen blev sjuk på min författarresa runt om i södra Indien heller, trots att vi åkte runt i buss och oavbrutet hälsade på massor av glada människor som ville ta oss i hand. Men vi spritade på, ordentligt, utvärtes. Det var som en liten ritual före varje måltid och i en massa andra sammanhang, en hel liten trupp av svenska författare lyfte upp sina handspritflaskor och satte igång med spritandet.
Eftersom vi var i Indien åt vi sen med stort välbehag upp vår mat med händerna. Zac O´Yeah instruerade oss hur vi skulle äta med höger hand och svepa in maten i bröd, bestick använde vi inte.
Vi blev så vana vid det efter några veckors resa att vi inte tänkte på det. På författarkonferensen i Bangalore som vi sedan kom till upptäckte vi hur en del av de andra svenska deltagarna med fasa tittade på vårt bordskick. Som var hur prydligt som helst, men vi tog seden dit vi kommit och åt med våra renspritade händer. En dag hörde jag en representant för vårt svenska författarförbund titta på oss och viska, lite för högt, till några nyanlända svenskar som åt med bestick: "Man skäms ju!"
Vi skämdes inte. Indisk mat är godast om man äter med händerna utan bestick.
Handpritflaskan har jag plockat fram ur skåpet igen, förresten. Bra att ha i influensatider!
4 kommentarer:
Vi orkade aldrig sprita oss när vi var i Goa utan åt med bestick och spritade invärtes istället. :) Givetvis åkte vi på magsjuka men en lindrig sort som gick över efter ett dygn.
Förstår vad du menar - viss mat smakar godast när man äter den med händerna; afrikansk mat, kycklinglår, taccos, tunnbrödsrulle... Den svenske representanten var mig en fjantig typ!
Läste ditt inlägg om mörkrädsla nedan. Har själv samma problem. Men i huset på Österlen har jag känt mig hyper-motiverad att tackla den irrationella rädslan. Det hjälpte med det där lilla extra jäklar anamma, tyckte jag. Om jag inte klarade av att sova där, skulle jag aldrig kunna sitta där och skriva ensam. Och det hade varit en oerhörd förlust. Men, jag kollar fortfarande ibland under sängen innan jag lägger mig:)
En liten spriting inuti på resan är nog också bra för kroppen, Annika! Jag gillade vår handspritning, den blev så rituell.
Jag tänker också så, Sofie, att jag måste välja, ge efter för en irrationell rädsla och ge upp att vara i mitt hus eller ta små steg varje sommar och bli modigare. Såg du Marias kommentar om att låta mörkret omsluta en som mjuk och vänlig sammet? Det ska jag tänka på!
Handsprit är grejen! Och visst ska man äta med händerna när traditionen bjuds.
Skicka en kommentar