https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 31 oktober 2009

Hur många av dessa deckare har du läst? undrar Deckarhuset, men har inte med en enda Emma Vall, snyft!

Man kan göra mycket i Vietnam, till exempel surfa in på Deckarhuset och svara på frågan hur många av de deckare de räknar upp jag läst. Jag noterar att de inte har med en enda av Emma Vall. Fy deckarhuset! Mina lästa böcker är blåmarkerade.

Hur många av dessa har du läst?!

  1. Män som hatar kvinnor – Stieg Larsson
  2. Flickan som lekte med elden – Stieg Larsson
  3. Luftslottet som sprängdes – Stieg Larsson
  4. Sprängaren – Liza Marklund
  5. Nobels testamente – Liza Marklund
  6. En plats i solen – Liza Marklund
  7. Coq Rouge – Jan Guillou
  8. Fiendens fiende – Jan Guillou
  9. Madame Terror – Jan Guillou
  10. Isprinsessan – Camillia Läckberg
  11. Tyskungen – Camilla Läckberg
  12. Sjöjungfrun – Camilla Läckberg
  13. Mördare utan ansikte – Henning Mankell
  14. Hundarna i Riga – Henning Mankell
  15. Kinesen – Henning Mankell
  16. Skuld – Karin Alvtegen
  17. Saknad – Karin Alvtegen
  18. Svek – Karin Alvtegen
  19. Det grovmaskiga nätet – Håkan Nesser
  20. Fallet G – Håkan Nesser
  21. Människa utan hund – Håkan Nesser
  22. Den döende dandyn – Mari Jungstedt
  23. Den mörka ängeln – Mari Jungstedt
  24. Den dubbla tystnaden – Mari Jungstedt
  25. Gråt i mörker – Björn Hellberg
  26. Pojken som inte ljög – Björn Hellberg
  27. Nattvandraren – Björn Hellberg
  28. Solstorm – Åsa Larsson
  29. Det blod som spillts – Åsa Larsson
  30. Svart stig – Åsa Larsson
  31. Statsrådet och döden – Bo Balderson
  32. Mord, herr talman – Bo Balderson
  33. Statsrådet klarar krisen – Bo Balderson
  34. Stum sitter guden – Anna Jansson
  35. Alla de stillsamma döda – Anna Jansson
  36. Må döden sova – Anna Jansson
  37. Faller fritt som i en dröm – Leif GW Persson
  38. Linda – som i Lindamordet – Leif GW Persson
  39. Den som dödar draken – Leif GW Persson
  40. God natt min älskade – Inger Frimansson
  41. Skuggan i vattnet – Inger Frimansson
  42. Mörkerspår – Inger Frimansson
  43. Midvinterblod – Mons Kallentoft
  44. Höstoffer – Mons Kallentoft
  45. Sommardöden – Mons Kallentoft
  46. Tunnare än blod – Åsa Nilsonne
  47. I det tysta – Åsa Nilsonne
  48. Ett liv att dö för – Åsa Nilsonne
  49. Nattfåk – Johan Theorin
  50. Gud som haver – Ingrid Elfberg

0 poäng: Du måste har surfat in på fel sida av misstag :)

1-5 poäng: Bott stora delar av ditt liv utomlands?

6-10 poäng: Godkänt

11-20 poäng: Väl godkänt!

21-30 poäng: Mycket väl godkänt!

31-48 poäng: Helt otroligt bra!

49-50 poäng: WOW!

En dag vid stranden, i sommaren



Bli inte arga om jag visar några sommarbilder tagna just idag, snart är jag också hemma i mörker och kyla. Tills dess njuter jag så av skönheten, värmen, solen. Idag var vi på ett hotell utanför Da Nang, vid havet där det var så vidunderligt vackert. Allt är byggt i total harmoni. Bassängen man simmade i verkade fortsätta långt ut i havet. Palmerna skuggade platsen där jag satt.
Nu är jag tillbaka på "mitt" hotell, mitt hem i Hoi An. Ellen är på fest och jag sitter ensam och skriver på en historia som jag inte alls vet vart den leder men som jag måste skriva.

Kaffe är en dryck jag inte klarar mig utan

Kaffe är en dryck jag måste ha. Det blir svårare och svårare att klara sig utan den lilla kaffetåren. Min mamma var likadan. Hon drack kaffe med grädde i och hävdade bestämt att hon inte kunde sova om hon inte fick lite kaffe. Det är en underbar dryck.
Idag drack jag capuccino i Da Nang. Perfekt styrka, perfekt skum. Till kaffet serverades en liten kanelstång med råsocker omkring, man skulle röra med den och kaffet blev sött och kanelsmakande. Jag använder inte socker längre, men denna lilla klubba kunde jag inte motstå.
Jag har aldrig sett något liknande, har ni?

När jag tolkade på s-kongressen 1969, som allra mest blond och långhårig


Jag tittar som hastigast på svenska tidningar på nätet, det verkar handla mest om Idol och s-kongressen.
Jag har varit på ganska många kongresser, ja som journalist alltså, jag är ingen politiker. Den s-kongress jag minns bäst är den 1969 då Erlander avgick och Palme valdes till partiordförande. Palme är min manlige favoritpolitiker, snabb, brinnande, intellektuell. Och så otroligt engagerad, det var en utmaning att intervjua honom. Hans engagemang mot USAs krig i Vietnam och alla hans tal i denna fråga betydde oerhört mycket. Utrikesminister Torsten Nilsson höll på kongressen då ett bejublat anförande där han meddelade att Sverige skulle ge bistånd til Nordvietnam, Demokratiska republiken Vietnam, som Sverige erkänt 1969.

Under den kongressen var jag tolk för franskspråkiga gäster. Jag bodde i Paris och kom hem bara för kongressen. På den tiden var jag väldigt blond och långhårig så DN skrev att det var lätt för de fransktalande gästerna - de kunde bara följa mig i min poncho och det långa håret.
Jag minns en trevlig gäst från Madagascar. I avskedspresent gav han mig en hel stor bunt vaniljstänger. Idag hade jag blivit jätteglad, då fattade jag inte hur bra det var utan ställde bara den dekorativa knippan i en vas hemma i Aspudden. Sedan for jag tilbaka till Paris. Mina vänner där var aktiva feminister i MLF, rörelsen för kvinnornas befrielse. En härligt anarkistisk högljudd rörelse, men frågan är ju om det inte var s-kvinnornas långsiktiga arbete i Sverige för föräldraförsäkring och jämställdhet som på sikt gav bättre resultat.

fredag 30 oktober 2009

Var i Sverige är man känd för diplomati och finkänslighet?

Var i världen man än befinner sig så finns det skillnader som beskrivs mellan människor från olika delar av landet. Idag fick vi en ingående beskrivning av hur knepiga folk från Hanoi är. De använder ogenerat fula ord, de är väldigt rakt på sak och inte särskilt diplomatiska. Det är väldigt svårt för folk från mellersta och södra Vietnam att komma dit. De känner att de inte har något säkerhetsnät där. Det finns en otrygghet och alla denna direkthet känns som en oförskämdhet man knappt kan värja sig emot när man är van vid det inlindade språket i mellersta och södra Vietnam.
Där är man, enligt min sagesman, mycket noga med att människor inte ska tappa ansiktet. Därför lindar man in det man har att säga, även kritik, så det finns en chans at ta emot den utan att känna sig naken och avslöjad och också ha en chans att ta till sig kritiken och förbättra sig utan att känna sig sågad direkt. Visst är det fint?

Jag vet inte vad som skulle motsvara denna uppdelning i Sverige - finns kanske inte riktigt någon landsända som gör sig känd för stor diplomati och finkänslighet - eller är jag för norrländskt rakt på sak nu?

En gris och en apa vill veta mer om sig själva


Vi satt ute i trädgården under palmerna och åt middag igår och hade ett så intressant samtal med en vietnamesisk vän. Han berättade hur astrologin blir allt viktigare. Det är förbjudet, egentligen. Men det blir allt vanligare att man konsulterar sina horoskop. Till exempel innan man skaffar barn för att det ska bli en harmonisk sammanställning av tecken i familjen. Innan man väljer partner förstås och absolut innan man väljer bröllopsdag. Vissa dagar ser man många bröllopsklädda par, då är det en bra dag att gifta sig. Ellen och jag ville förstås omedelbart gå till en vietnamesisk expert på vilka tecken vi är och få oss uttydda. enligt vietnamesisk tolkning men så lätt var det inte, det är hysch hysch och möten måste bokas i förväg, ganka långt i förväg, man måste ha tolk med sig och det hela är, förstår vi, lite hemligt. Men åh! Det skulle vara så intressant. Det här är lite i smyg betraktat som en vetenskap här och trots att det är förbjudet används denna form av astrologi långt in i regeringen och högt upp även bland dem som officiellt förbjuder detta.

torsdag 29 oktober 2009

Skäms ni när ni ramlar omkull?

Jenny skriver om hur hon ramlar men ingen bryr sig. Just det där med att ramla är en av mina fobier. Dels skäms jag för att jag varit klumpig om jag faller, dels avskyr jag att tappa kontrollen och det gör man ju verkligen om man ramlar. I ett stressat tillstånd i livet svimmade jag i en trappa i tunnelbanan och rullade nerför. Elin var med mig, tack och lov, men det var fasansfullt att ligga där - hjälplös som ett offer när jag vaknade upp. Min första känsla var mer skam än oro - och det skäms jag också för. Är jag så beroende av vad andra tycker?
Jag förstår att Jenny spontant ropade: "Jag är inte full!" när ingen nu hjälpte henne.

Kan ni känna igen känslan avskam om ni faller eller är det bara jag som är knäpp?

onsdag 28 oktober 2009

Vi har ett gäng småsystrar här!

Vi åt kyckling med cashewnötter igår på Mermaid. En liten favoritrestaurang med åtta bord. När vi skulle betala ropade Ellen: "Em!" till servitrisen.
"Så du vet hennes namn?" frågade jag.
"Nej em betyder lillasyster, förklarade Ellen.
Ofta säger man lillasyster till en person som är yngre även om man inte är släkt. Gulligt tycker jag som gillar att man utvidgar familjen. Vi har alltså ett gäng småsystrar här. En medelålders eller äldre kvinna kan man kalla mormor eller farmor, bà! Chi är storasyster
Jag har ju berättar förut att alla ser direkt att jag är Ellens mamma, så de kallar mig mamma också. Fint tycker jag! Alla barn är allas barn och alla flickor är mina systrar.

Idag besökte jag Chammuseet i Da Nang



Shiva och Sarasvati från det fina museet i Da Nang.

Idag var jag tilbaka på mitt favoritmusuem. Cham Museum i Da Nang. Det är ett enkelt, lite dammigt museum med föremål från Chamkulturen i Vietnam omkring 10-1100-talet. Man känner inflytande från Indien. Gudarna är besläktade. Det är vackra kraftfulla stayer i sten och terracotta och av någon anledning blir jag så glad av detta museum. På min hylla hemma har jag små avbilder av flera av statyerna. Ellen och jag var här 1997.

Första gången jag var här var 1989 och då kändes museeet som helt bortglömt. man hade haft annat att tänka på i Vietnam än att vårda sina konstskatter. Nu arbetar man intensivt runt om i Vietnam med utgrävningar av Chamkulturen, bland annat i My Son där vi varit tidigare. Ja, det var fint. Åker ni förbi Da nang så titta in!

tisdag 27 oktober 2009

Jag är nog inget vidare spionämne - tyckte lunchen på ryska ambassaden var långtråkig

Jag läser bara Courrier du Vietnam för tillfället så jag är inte så uppdaterad men ser i Victors blogg en notis om Jan Guillou som KGB-agent. Jag lånar Victors bild. Faktum är att denna bild och notis fick mig att minnas hur underligt intresserad ryska ambassaden var att träffa mig och dåvarande sambon sådär nån gång 1970. Någon slags attaché ringde hela tiden och var sååå trevlig, vi var på både lunch och middag på ambassaden - men spioner blev vi inte och inga rapporter lämnade vi! Jag vet att jag undrade om den ryska uppvaktningen hade något att göra med sambons kontakter i försvarsfrågor, som var ganska intensiva på den tiden? Själv har jag alltid varit ohyggligt ointresserad av försvarspolitik så jag rörde inte mapparna med hemligstämplat som låg i bokhyllan.
Mest minns jag att träffarna på ambassaden var helt märkligt långtråkiga. Jag är nog inget spionämne!

Att flyta fram utan att knuffas - det finns ett lugn som gör mig lugn

Igår när jag fick lugnt på en av gatorna var det någon som nästan gick på mig och dängde sin väska på min arm med en hård smäll. Så klart det var en västerlänning. Jag vet inte vad det är men vårt tempo är så annorlunda, jag ser människor från Västerlandet knyckigt skynda fram på gatorna här med ett stressat uttryck i ansiktet - men utan att se. Vietnameserna gör minst lika mycket och är lika stressade, men de går och rör på ett annat sätt, lugnt och målmedvetet och nästan aldrig så att de stöter i.

Det är väldigt märkligt och jag tänkte på det redan första gången i Vietnam, hur cyklarna i trafiken bara flöt fram. Nu är det så klart annorlunda, snabba vespor har ändra beteendet och ökat riskerna. Jag stod vid Hang gai street i Hanoi en gång och tänkte att jag kommer aldrig över i denna trafik. Då kom en liten, väldigt gammal man fram till mig. Tog lätt i min armbåge, fick rakt ut i gatan, ledde mig över och trafiken liksom bara vek undan.
Jag ser också på hotellet hur stressade västerläningar liksom far omkring med oro i kroppen, stress i ansikte och blickar, det är två olika rörelsemönster. Man förstår att tai chi, yoga och qi gong har sitt urspring i Asien. Denna lugna medvetna rörelse gör mig lugn. Jag är där jag är, inte ständigt på väg.

måndag 26 oktober 2009

Tänk att vi har ett vardagsliv med små rutiner i Vietnam




Snabbt har vi hittat ett litet liv här i Hoi An, Ellen och jag. Det är ganska stillsamt. Vi äter tidig frukost. Sedan har jag en liten plats i trädgårdskaféet där jag skriver fram till lunch på en obestämd historia som jag inte riktigt vet vad det är. Då ger vi oss på på vandringar, till sömmerskan som idag för att hämta en sommarklänning, till något ställe där vi kan äta.
Idag blev det grillad fisk på Hai Kafé, sedan satt vi där och läste. Se bilderna! Det är en av våra favoriplatser. Idag mindes vi plötligt att när vi var där 2002 delade vi alltid på en portion till lunch. Vi har minsann blivit hungrigare sedan dess!

Ikväll har vi varit på ett möte med Ellens arbetsgrupp här i Hoi An. Hon är ansvarig för en grupp nordiska och vietnamesiska studenter som läser Internationella relationer. Det är den norska Kulturskolan som är arrangör och Ellen är den som ser till att studenternas liv fungerar. Hon kom hit som student till kursen första gången, sedan bad de henne stanna kvar och ta hand om nästa kurs. Det var 2007 och nu är hon tillbaka igen.

Efter middagen strövade vi hem och plockade bland annat upp mina favoritstövlar som vi kopierat hos en skomakare. Hoppas sulan ska hålla för novembermodd i Sverige!

Vackra kläder i Vietnam

Bara några kommentarer till bilderna från igår.
Konhattarna är ett plagg som är användbart, skyddar mot solen, går att bära saker i, döljer sånt man inte vill visa, det är ingen turistpryl utan något man verkligen använder.
Till vardags går kvinnorna ofta i en slags pyjamaser. Mjuka bomullsbyxor och skjorta eller kort blus, ofta i samma tyg. Det ser så fint ut och så användbart ut, det kan vara precis vilket mönster och vilka färger som helst.
Till fest har kvinnorna långa sidenbyxor och en an sai, en lång klänning som är figursydd med höga slitsar i sidorna. Plagget är så fiffigt sytt att man känner sig smal och elegant trots att man (jag menar alltså jag) inte är det. Det följer kroppen tätt men döljer ändå en del som ska döljas. Jag älskar det plagget. Unga flickor kommer ibland cyklande i hatt,vita an sai och handskar ... det är så vackert när de glider fram!
Allra finast är an sai i siden eller till och med i sammet. Sammet är dyrt. Jag sydde ett par sammetsbyxor häromdagen. Känner mig riktigt fin när jag har dem! Hemma har jag en röd an sai i siden. Det märkliga är att den fortfarande passar fast jag sydde den 1989.

söndag 25 oktober 2009

Hela världens böcker


Vi läser på stranden också, vi har böcker med oss till Vietnam så klart. Jag hade med mig Igelkottens elegans till Ellen och hon är helt inne i denna mångbottnade bok. Själv har jag Claire Castillons Insekt, Håkan Bravingers prisade Bära bud, När man är ung som jag tidigare skrivit om, den vietnamesiska novellsamlingen och Anna Kåvers bok om känslor.

Det finns en rad små bokshopar i Hoi An. De säljer eller byter in böcker som andra turister sålt eller lämnat kvar. Det finns därför en sällsam blandning på alla språk. Shopen jag var inne i idag hade en hel hylla med svenska böcker. Mannen från Australien vid bordet intill vid lunchen läste Stieg Larsson.

Ett moln på min himmel - turistande äckelmän


Jag vill inte göra er för suktande efter fint väder så jag visar en bild av hur det såg ut här för tre veckor sedan när båtarna kom och evakuerade Ellen bland andra från den helt översvämmade receptionen. Så kan det också bli. Men så är det inte idag!

Det är nästan overkligt att läsa rapporter hemifrån om mörker och kyla när man är mitt i sommaren. Idag skiner solen, vi har varit på stranden och ätit grillad fisk. Allt var underbart - utom två äldre europeiska män med ett gäng småpojkar med sig, pojkarna var sådär 7-12 och det såg inte trevligt ut när männen skulle kolla om de var lite sjuka eller tog i dem. Vi kan ju inte veta, det är det som är det hemska. Kanske var de bara två snälla män som arbetade med barn. Men något fick både Ellen och mig att känna ett helt annat slags äckelvibrationer. Jag hoppas vi hade fel. Jag hörde häromdagen en vän här berätta om hur vanligt det är i fattiga fattiga Kambodja med turistande pedofiler. Jag känner en vanmäktig ilska över att det finns människor som begår så onda vidriga handlingar som övergrepp mot barn. Jag kan inte förstå det.

Stilla dagar i Hoi An



lördag 24 oktober 2009

Är ni också jämnåriga med Jennifer Aniston när ni ser Vänner?

Eva, du är inte åldersadekvat! sa en man jag släppte in ett kort tag i mitt liv. Det var menat som en komplimang men jag blir mest trött på att allt ska vara så kopplat till ålder. Erkännas kan att jag inte tänkte på det så mycket förut, men åldern blir påtagligare när man lever ensam, i alla fall för mig. Eller i alla fall för en kvinna? Jag fick höra synpunkter när jag träffade en man en tid som var en del år yngre än jag, så dumt! Det var väl vårt val.
Han hade nog ändå rätt, den där mannen, i att jag är åldersförvirrad. Jag skriver mina ungdomsböcker och känner igen och upplever många av de känslor jag skriver om och minns dem . Ibland är jag ung, ibland gammal. Hur gammal jag rent faktiskt är - är faktiskt av underordnad betydelse. Nog känner vi alla unga gubbar och synnerligen vitala kvinnor i "un certin age" som fransmännen säger. Det är inte siffran i passet som räknas när det gäller hur ungt sinnet är.

När vi såg en teveserie om kvinnor i karriären häromdagen, Ellen och jag, insåg jag att jag såg på de kvinnliga huvudpersonerna i serien, inte som yngre än jag, utan som vuxna, medan jag är någon slags tittare i obestämd ålder. Ser jag Vänner är jag absolut jämnårig med Jennifer Aniston. Hur känner ni er? Blir ni också jämngamla med henne?

fredag 23 oktober 2009

Hur vågar man älska igen om all ens tillit visade sig vara bara en illusion?

Tänk om man inte hade böcker att prata med! I alla skeden i livet finns röster som når mig. I natt kan jag inte sova. Jag läser den fantastiska novellsamlingen När man är ung av Phan Thi Vang Anh. Suveräna korta stycken med stor poesi och en förbluffande allmängiltighet. De utspelar sig bland unga människor i Vietnam nu. Men vaddå, de talar till mig. När man är läsare är man inte ung, inte gammal, man är en människa som sträcker ut handen efter stöd.

Jag stryker under den här meningen: "Konstigt att han inte begripit att det är just för att han är gift som jag går ut med honom att det är just för att han har en fru som jag kan betrakta vår historia som en lek, en ny sorts lek där inga band och inga förhoppningar gäller..."

Men jag vill ju inte vara en människa som lever ett liv där inga band och förhoppningar gäller. Det är en brist att inte våga bli förälskad. Hur botar man den bristen på ett djupt och äkta sätt. Hur vågar man älska igen om all ens tillit visade sig vara bara en illusion? Man gör inte det, man lever i stället så så som citatet säger, i en lek där inga band och förhoppningar gäller.
Men utan band och förhoppningar finns ingen tillit, finns ingen tillit finns ingen kärlek... så snurrar mina tankar. Jag fortsätter att läsa.

Och här har vi lilla Miss Hanoi 1990 som vi träffade då, Maria och jag


Men titta vad söta Maria hittade i sina gömmor! Flickan jag talade om i inlägget nyss. Miss Hanoi 1989-90 i egen hög person. Henne träffade vi då när hon var nyutnämnd och vi gjorde en intervju med henne. Jag undrar så vad hon gör idag!? Tack Maria!

Banh Xeo, kanske världens godaste pannkaka

Det här kan nog klassa in som en av världens godaste pannkakor i min privata lilla smakpanel. Banh Xeo heter den. En fluffig pannkaka som innehåller bland annat böngroddar och räkor. I Hoi An serveras den med ett tunt rispappersblad. Bladet är halvmåneformat. Man lägger ut halva pannkakan på bladet, lägger på en massa gröna blad, mynta bland annat, rullar ihop till en liten bastant rulle, doppar i jordnötsssåsen och njuter! Det är så gott!
Jag har ätit jättegoda Banh Xeo på Nem Nem Quan på Åsögatan i Stockholm. Min favoritvietnames. Men beställ bord!

Bråk om Fru Vietnam-titel

När vi var i Vietnam 1990 och ville skildra livet i landet som äntligen hade fred så letade vi märkliga fenomen. Vi tyckte det var lite trist att skönhetstävlingar kommit igång men vi ville veta mer. Vi fick faktiskt träffa den alla första miss Hanoi, en liten späd söt blyg flicka.
Idag fick jag nästan mangojuicen i halsen vid frukosten när jag såg en stor uppslagen artikel om Mrs Vietnam i Than Dien Daily. Skönhetstävlingar pågår med full styrka, nu på tjugonde året. Nu berättar helsidesartikeln om bråket i tävlingen om Miss, eller som man skriver, Mrs Vietnam. Två av förlorarna hävdar att det pågår skumma saker bakom kulisserna. Och de är mäkta förgrymmade över att den som blev vald till etta, enligt dem understiger den stipulerade minimilängden på 1.60. Hon är minsann bara 1.58, säger de ilsket.
Väldigt få av de flickor jag ser här är så långa, det måste vara någon idiotisk internationell standard Vietnam anpassat sig till. Det är så sorgligt, skönhetstävlingar nu, 2009.Men, så klart. Längre har vi inte kommit i världen.Men märkligt är det.

Nä, cocacolakulturen har ingen chans

När jag var barn var Coke en förbjuden dryck, det var en del i min pappas privata antiimperialistiska kamp mot USA. Jag suckade då men det har nog präglat mig.
I Vietnam 89 var jag sorgsen över att se fd FNL-soldater sälja Coke i en låda på magen när de visade tunnlarna jag skrivit om förut. där FNL under de marikanska baserna i tunnlar fortsatte den underjordiska kampen för frihet.
Nu läser jag att Coke, som redan finns överallt i Vietnam, ska lanseras ännu mer. Det är den statliga tidningen som berättar om det utan minsta reservation, det är bara bra, det skulle till och med bidra till att stärka Vietnams kulinariska traditioner. En suck undslipper mig! Jag vill inte att USA ska vinna så här. Att den kulturen ska välla in i landet med dess värderingar om att allt kan köpas.
Men trots sucken är jag lugn ändå. Har vietnameserna överlevt kinesisk ockupation, kastat ut fransmännen /ni vet att de besegrade fransmännens ointagliga ställe i Dien Bien Phu genom att föra vapen på cyklar genom ogenomträngiga områden/ och sedan klarat av det amerikanska kriget och byggt upp landet igen - ja då ska det mycket till för att ta knäcken på det som i grunden är den vietnamesiska kulturen.

torsdag 22 oktober 2009

Så här roar vi oss i stormen


Ellen och jag har krupit ihop i dubbelsängen framför teven. Utanför stormar det. Trädgården som nyss var möblerad med bord och vackra lampor är förvandlad till en stor lerbassäng. Jag tänker på den svenske hotellchefen på fina hotellet Life intill, han har nyss lagt om golven på hotellet efter förra tyfonen, idag var han orolig, ny tyfon på väg? Men den ser ut att ändra riktning. Hoppas jag! Stormar gör det i alla fall. Låter som om taket ska blåsa bort.

Annars lyfte nästan taket av Ellens och mina skrattsalvor när vi såg Sopranos med engelsk text i piratutgåva. Det är totalt obegripligt.
Ett smakprov:

Skådespelaren säger: "I Eric take you, Allegra, to be my wife."
Det översätts såhär i texten: "I the gram of, will like to marry you, the Allah, is a wife."

Vi kommer ingenstans i filmen, vi måste bara kolla de svindlande textremsorna. Som när någon säger: Stay positive och det textas till: Be aggressive!

Att vara ensam när man är två

Så här ensam har jag inte känt mig sedan jag var gift! utbrast en av singelkvinnorna i en teveserie vi tittade på igår. Jag skrattade till och tänkte sen på hur sant det var. Visst kan jag känna mig ensam nu i mitt singelliv. Men så ensam som jag var i ett parförhållande som sakta förtvinade, det känner jag mig aldrig. Att tiga ihop vid köksbordet, att somna brevid en bortvänd rygg, att se någon bara sova i soffan... när det finns så mycket att prata om, det gör ont. Och den ensamheten är smärtsam. Jag brukar tänka på det när jag känner mig ensam någon gång.

Hela stans lilla mamma

Mamma är lik sin mamma... låter sångtexten. Jag undrar om man blir alltmer lik sin mamma utan att man ens märker det? Jag tänker allt oftare på min mamma, känner hur små vanor hon hade också blir min vanor.
Kanske tänker jag extra mycket på henne här i Vietnam för här blir jag direkt en mamma. När jag är ute med min dotter ser alla direkt hur vi är släkt. Sedan kallar alla mig mamma här också.
Det blir så gulligt, vietnamesiskan har inte pronomen på samma sätt som vi. Därför säger folk ofta: My mother till mig. De tar så vänligt i mig och tilltalar mig: My mother.
I mitt privata liv har jag så klart alltid varit mamma.
Men jag är inte riktigt van vid att vara allas mamma på det här sättet. Jag är van att möta människor i min yrkesroll, som journalist eller författare. Det känns lite nytt det här att vara hela stans lilla mamma.

Pho, den klassiska vietnamesiska soppan, Vietnams svar på pizzan och hamburgaren

Det finns en så god nationalrätt i Vietnam, det är soppan Pho, uttalas med f. Den kan man köpa i varje gathörn och den finns överallt. God! Nyttig, närande. Ätes gärna sörplande och smaskande, så gör man och det är svårt att låta bli. Soppan görs på buljong med lök, krossad ingefära, stjärnanis, färsklökar och tunt skurna köttskivor som snabbt får koka med i den goda länge kokta buljongen. Vietnamesisk fisksås kan man ha i en dutt av. Tillbehör som man får vid sidan om är: risnudlar, färsk koriander och färsk mynta, finskuren chili, limeklyftor.

onsdag 21 oktober 2009

Inte bara GÖRA, också bara VARA

Jag är så nästan sjukligt fixerad vid att jag måste GÖRA någonting hela tiden. Därför är det som balsam att vara här i Vietnam. Som när jag kom in till sömmerskan idag. Mormodern låg i vilstolen, den ena dottern på en matta på golvet, den andra tillbakalutad i en stol, hon viftade sig lugnt med en solfjäder. Det är ju inte det att de inte arbetar, det gör de ofta och länge. Men de tar också tillvara på stunderna. Det var så skönt idag att se människor sakta flanera förbi oss. Hoi An är en stillsam småstad, ingen rusar, man flyter fram, man ägnar faktiskt mycket tid åt att VARA också.
Eller varför säger jag man? Det är ju jag som ägnar tid åt att inte hektiskt göra saker hela tiden utan att också vara, bara stilla i min kropp, bara lugnt i mina tankar. Det unnar jag alla.

Med eller utan hjälm i Hoi An



Sedan jag var i Vietnam för två år sedan har hjälmtvång införts! Det fanns aldrig förut. Så nu ser man alla vuxna iförda hjälm på moped och motorcykel. Men på barn finns det däremot inget hjälmtvång. Man ser alltså i rusningstid massor med hjälmbeklädda föräldrar som skjutsar barn utan något på huvudet annat än en keps och gärna ett matchande munskydd. En läkare gick ut i tidningarna och varnade föräldrar för att det inte var bra för hjärnans utveckling om barn bar hjälm. Motorcykel är förresten den vanligaste taxin i Hoi An. På bilden är det alltså en taxi Ellen hoppat upp på.

tisdag 20 oktober 2009

Turistnöjet nummer ett i Hoi An är att gå till skräddaren

Det finns en sak alla som kommer till Hoi An gör, ja jag har i alla fall inte träffat någon som inte gjort det: Syr upp kläder. Skrädderierna ligger tätt tätt och skräddarna och sömmerskorna har utvecklat stor skicklighet i att kopiera. De första gångerna jag kom var det mest morgonrockar och pyjamaser i skyltfönstren. Skräddaren verkade tycka jag var knäpp när jag ville ha likadana svarta enkla byxor som de vietnamesiska kvinnorna.
Jag sydde upp en an-sai, kvinornas långa skjortor och byxor, som jag fortfarande har kvar. Men det är historia. Nu finns massor av tyger och man lockas av möjligheten att få allt man vill ha. Jag har lärt mig att det är bäst att kopiera så jag tar med mig favoritplaggen och syr upp. Ett folknöje i Vietnam. Jag har nästan alltid på mig något plagg jag sytt i Vietnam. Det håller bra också. Mina svarta byxor och sammetsjackan jag ofta har måttsydde sonen här för tio år sedan, håller än, passar än dessutom!

August är ett bokjippo bland andra och det är inte årets SM i litteratur!

Ser att vännen Annika, http://estassy-loven.blogspot.com/, bloggar bekymrat om att hon inte vet vilka Augustprisvinnarna är. Bry er inte! säger jag. Annika och Jenny, två av mina läsgladaste vänner vet inte. Men August är ju ett jippo, påhittat av bokförläggarna. Det är inte årets bästa böcker, det är ett av sätten som finns att öka läsandet, det är bra, men det får ju inte bli ett pris som får författare och läsare att tro att det är miniNobel eller årets SM i litteratur, jag vet många böcker mer värda i så fall att nomineras.

Jag tittar på listan men det är inte från den jag får mina tips. I år är jag extraglad för att det lilla förlag, xpublishing, där Ylva Karlsson och Katarina Kuick ger ut sin bok, Skriv om och om igen, blivit nominerad. Annars är det ju mycket de två stora förlagen. Av någon anledning. Och tidningarna nappar och skriver som om det faktiskt vore SM, lite trist att skrivande om böcker är så flockstyrt. Jag har fått nästan alla av mina bästa lästips från läsglada bloggare det senaste året för övrigt!
Det finns många böcker jag velat se bland de nominerade men jag tänker inte göra en alternativ lista. Jag vill bara säga en gång till: det här är ett jippo bland andra och det är inte årets SM i litteratur.

måndag 19 oktober 2009

Att våga släppa det trygga invanda och kasta sig ut i det mer okända

Jag var så orolig innan jag åkte iväg. I min hjärna snurrade allt som kunde hända, jag uteslöt inte något, från att jag inte skulle hinna planet till Singapore i Köpenhamn, till att jag skulle gå vilse i Singapore, till... ja jag vill inte räkna upp alla hemskheter det är jag för skrockfull för.
Jag är alltid sån när jag ska resa. Ser mig omkring hemma och tänker att varför ska jag lämna denna trygga vrå? Nu gick det ju lättare denna gång eftersom Ellen var i Vietnam. Men ändå ... jag vet allt om hur rädd man kan vara och därför också allt om hur underbart det är att släppa greppet trots att man är rädd och ge sig iväg, ut i det okända. Släppa det skenbart trygga invanda.
Allting är ju farligt om man börjar tänka så.
Här i Hoi An kan man vara rädd för översvämningar, då får man åka båt på de gator man annars går omkring och handlar på. Det är jag inte rädd för, tänk vilka bilder det skulle bli.
Däremot är jag rädd för denguefeber som har ett utbrott nu i Vietnam. Hur skydda sig mot elaka små myggor?

Hur har ni det på gardinfronten?

Gardiner, det har jag hemma. Vill inte att alla ska kunna se in på mig. Här i Hoi An förundrade jag mig över att hotellägarfamiljen lever sitt liv för öppen ridå. De har en glasvägg mellan foajén och vardagsrummet. Men så ska det tydligen vara. Skulle de dra för gardiner skulle de misstänkas ha skumma affärer för sig. En lärare på Ellens skola hörde till och med om en familj som varit hjälpsamma mot några européer och fått en luftkonditionering som tack. Men de upptäckte att gåvan inte användes och frågade försynt varför? Generat svarade de vietnamesiska vännerna att för att använda den måste de ju stänga dörrarna och då skulle grannarna undra vad de hade för sig.

Så olika kan det vara. Men gardinmodet skiftar ju också hemma. Vännen Maria hatar gardiner, när jag var hos exmannens släkt i textilstaden Borås var det däremot nya gardiner till varje helg. Hur har ni det på gardinfronten? Själv kör jag mest hemma med ituklippta vackra saris och en del tunna vita fladdrande gardiner.

Hoi An en stilla söndag i oktober





Ser att mina fina vänner hemma i Sverige haft en ljuvlig hösthelg med sprakande färger och värme. Förmågan att ta tillvara alla livets små guldstunder är så viktig. Här är min söndag i ett svalt Hoi An, bara 28 grader. Fukt i luften som gör att man inte behöver minsta body lotion. För övrigt är det inte mycket mer än just detta nu som behövs - skulle vara en son och en dotter till här i Hoi An då. Men jag vet att Elin ärlycklig med sin Italienresa och Emil har mycket kärlek i sitt liv, inget gör mig gladare. Här är Ellen och jag!

söndag 18 oktober 2009

Kriget vill man inte tala om

Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång.

Så sjöng vi en gång med ord av Carsten Palmaer. Och Befria Södern i översättning av Ola Palmaer:

Till vapen vi i sorg och vrede går, ett enat folk bakom gevären står...

I Vietnam idag vill ingen prata om "det amerikanska kriget" som man kallar det. Redan 1989 när jag kom första gången var kriget något som låg bakom, det var historia, freden slöts 1975, nu ville man blicka framåt. Unga människor kom fram till oss på gatorna och ville träna sin engelska.

Var är du hemma? Inte är det där jag lägger hatten i alla fall...

Wherever I lay my hat I am home, sjöng Marvin Gaye i början av sextiotalet. Men är det inte någon författare som sagt det också? Vet ni?
Jag tycker i alla fall att det är a man´s world att säga så. Jag tänker att varhelst i världen jag än är, bara det är med något av mina barn, så känner jag mig hemma och tillfreds. Att ha mina barn nära omkring mig det är den utlimata lyckan för mig.

Ett land som aldrig ger sig

"Vietnam, så intressant, där har marknadsekonomin verkligen ryckt upp landet" - sa en man till mig.
Det går inte att utveckla här allt vad jag tänker om det. Men att det inte är marknadskonomin det vet jag. Det är något annat som finns i Vietnam, en otrolig vilja att aldrig ge upp ens inför de mest omöjliga omständigheter. När världens mäktigaste land med alla sina soldater och bomber försökte krossa Vietnam - ett av världens fattigaste länder - så gick det inte.
Har man varit i tunnlarna i Cu Chi i södra Vietnam förstår man. något av det. När det knappt gick att vistas ovan jord och föra motståndskampen så grävde vietnameserna sinnrika gigantiska tunnelsystem med skolor, sjukhus, kök i vindlande tunnlar under marken. De började redan under den franska kolonialismens tid, innan fransmännen besegrades vid Dien Bien Phu. Första gången jag var där på besök 1989 fanns bara några få utgrävda tunnlar och en fd FNL-soldat som sålde Coke från en låda, absurt nog. Hålen ner till tunnlarna så små att vi västerlänningar inte kom ner. Mörka tunnlar. Där levde tusentals mäniskor direkt under den amerikanska basen i krigets slutskede.
Idag är Cu Chi ett stort utgrävt område där man på olika stationer får se hur livet i tunnlarna var, det går ändå knappast att föreställa sig. Jag har sett amerikanska grånade fd soldater gråta vid tunnlarna i Cu Chi, de var här för att delta i ett krig de inte förstod.

För mig är Cu Chi-tunnlarna ett exempel på den makalösa vilja till överlevnad och till samarbete som finns i detta land. Man ger sig aldrig. Att applicera en enkel modell som marknadsekonomi som förklaring är inte intressant. Det ligger så mycket djupare, denna vilja till inte bara överlevnad utan även framsteg och förändring av levnadsvillkoren.

lördag 17 oktober 2009

Det är precis som det ska vara

Det är ljummet i luften som är fuktig av regn. Ellen och jag sitter på vår balkong och ser ut över trädgården. Vi har haft den mest perfekta dag med långa stillsamma promenader runt om i Hoi An. Vi återupptäcker våra gamla platser. Det är tredje gången vi är här tillsammans. Första gången åkte vi buss hit från Hanoi, det tar tolv timmar, sa resebyrån, det tog 24 och bussen var ungefär som den som gick emellan Sundsvall och Sollefteå på femtiotalet. Längst bak låg ett gäng backpacker och rökte på. Vi hamnade i Hue i stället för Hoi An men till slut kom vi fram och sen dess har vi älskat att vara på den här platsen. Idag regnade det så gatan var fylld med vatten till fotknölarna stundtals. Men det är aldrig kallt. Nu sitter vi på verandan med varsin gammeldansk och allt är precis så som det ska vara.

fredag 16 oktober 2009

Skaffa en god hållning, gå fort och se glad ut

Det är ingen skönhetsupplevelse precis att se sig i spegeln efter 20 timmar i luften. Dessutom känner man sig som en uppblåst ballong. Men tji, jag ska bara sluta grubbla på detta. Jag orkar inte tramsa med hur jag ser ut. På flyget läste jag en intervju av Amelia Adamo i M med Carin Mannheimer, klok kvinna, om bland annat just detta! "Är du helt befriad från åldersnoja", frågar Amelia, "hur lyckas du med det? "
"Man skaffar sig en badrumsspegel med vackert ljus som man blir skitsnygg i. Tittar inte onödigt ofta i andra speglar. Skaffar sig en god hållning, går fort och ser glad ut."

Den attityden gillar jag! Min pappa, han var oerhört stolt över min mamma, tyckte hon var världens underbaraste. Ofta sa han: "Titta på er mamma, vilken hållning!"
Och mamma sträckte på sig än mer i sin fulla lämgd av 1.64 och såg ännu gladare ut.

Vietnam långt borta och mycket nära

Första gången jag var i Vietnam, 1989, då kunde vi bara ringa hem till våra barn från Bai Bang. Ingenting sånt som telefoner fungerade, teve var en oerhörd lyx, inget sånt fanns på de få hotell som fanns då. Vi bodde på Arméns Gästhem i Hanoi. Nu sitter jag på ett hotell och kopplar upp mig på det trådlösa nätverket på min egen lilla mac. När vi var här för några år sedan fanns bara ett skakigt nätverk på gamla PC-apparater.
Rummet har dvd och jag kan bara lyfta på luren och ringa hem. Det finns hotell och restauranger överallt och en stor turistinfrastruktur börjar växa fram. Det har gått så fort!

Ellen och jag har vandrat runt och tittat på våra favoritplatser, ätit grillad fisk i bananblad. Sedan kom ett tropiskt regn och jagade in oss. Jag borde vara trött efter 20 timmars flygresa men jag är bara så glad över att vara här med Ellen i Hoi An.

torsdag 15 oktober 2009

Nu ar jag i Singapore darfor att jag overvann mina radslor

Kara vanner jag forsvinner inte! Just nu star jag pa flygplatsen i Singapore, det ar tidig morgon. Jag har flugit hela natten, pirret gick over nar jag kom till Arlanda. Da tankte jag bara pa att snart ar jag hos Ellen i Vietnam --- ni ser att det gar att blogga, dock utan prickar over bokstaverna! Jag har tillbringat natten med Colette, sett filmatiseringen av henns bok Cheri som fick mig att kanna ett uns av vemod over handelser i mitt eget liv.

Ibland tanker jag pa mina radslor, hur de begransar ens varld, hur nyttigt det ar att bekampa dem... annars hade jag inte varit i Singapore nu for forsta gangen i mitt liv!

onsdag 14 oktober 2009

Nu bankar mitt hjärta av oro

Jag går desperat runt runt i lägenheten och försöker packa. Jag skriver listor på vad jag måste komma ihåg men det är som om allt rinner mellan mina fingrar. Jag är nervös, måste erkänna det. Nio i morgon bitti går planet. Jag som är en perronghöna kommer att vara där långt innan. Vad ska jag ta med? Så lite som möjligt. Claire Castillon ligger redan i väskan, vem mer ska få följa med på färden? Jag åker i mina mest älskade helt utslitna stövlar, kanske kan jag sy kopior? Jag inser plötsligt att det kommer en man i morgon em med stolar han limmat ihop åt mig, måste maila.
Just nu många måsten och ett oroligt bankande hjärta. Men mest förväntan. Ellen!!! Det är det bästa.
Pass, elektronisk biljett, pengar.....

Jag trampade på någons ömma tå och fick ett ilsket mail

Skriver ni helskottamail?
Visst är det obehagligt att bli utsatt för andras aggressionsutbrott, när någon öser sin inneboende ilska över en för någon bagatell. Man förstår att personen är olycklig, har ont i magen, just blivit lämnad av sin fru eller något, men det är ändå inte kul. Jag tabbade mig, jag fick en trevlig inbjudan till en kulturkväll, en inbjudan som gick ut till ett antal personer. Jag vill svara direkt till den som skickat inbjudan att jag var ledsen att jag inte kunde komma eftersom jag var i Vietnam. Av misstag tryckte jag "svara alla" och kunde ha bitit mig i fingret, men det är sånt som händer.
Men vad händer: Jo jag får ett rasande mail från en Anders som fanns på listan som undrar "varför i helskotta jag skickar information till honom, han har minsann nog med mail och är fullständigt ointresserad av vad jag gör."
Hoppsan! Jag blir så förvånad. Om jag får mail av misstag, där jag fattar att någon klant som jag tryckte på fel knapp, så kastar jag bara mailet, inte sjutton sätter jag mig och skriver ett upprört helskottamail tillbaka! Gör ni?

Vi kan, vi vill, vi törs: Gamla kvinnosånger i ny tappning


Gunnar Edander är en man fylld av musik och entusiasm, han har gjort musik vi alla då och då sjunger sedan länge.
Sånger om kvinnor blev belönad med en Grammis 1972. Den finns med på CD-n ÅÅÅ tjejer (MNWCD 250) som innehåller sånger från fyra LP-skivor (Sånger om kvinnor, Kärleksföreställningen, Jösses flickor och Fabriksflickorna.
Idag på min mail kommer ett roligt tips från honom. MNW fyller 40 år och det firar de med att återutge 10 klassiska LP som CD och 5 även som som LP(!) Bl. a. Sånger om kvinnor i original! från 1971. Som bonus får man några spår från Jösses flickor: Befrielsen är nära, När jag går i graven, Vi står på varsin barrikad, Jag vill inte suddas ut, När vi kommer ut det här, Den tomma livmodern och Tusen systrar. Det är kul, den släpps idag!

MNW släpper samtidigt en ny CD, Retur från Waxholm, med unga artister
som sjunger klassiska progglåtar. Den vill jag ha! Bland annat sjunger Annika "Säkert" Norlin: Jag vill inte suddas ut, en av mina favoritsånger!

Har du läst dina Nobelpristagare - nattlig bloggterapi

Drabbades av insikten att jag snart åker. Tankarna fladdrar, det känns som om jag snurrar runt i en torktumlare. Behöver lite bloggterapi. Jag läser att Bokmania listat vilka Nobelpristagare hon läst. Det kan jag lugnt ägna mig åt att göra i natten när jag inte sover. Kan inte påstå att jag skulle kunna ställa mig upp och hålla ett föredrag om förprickade blåa titlar, blått för dem jag läst någon bok eller några dikter av. Men jag har i alla fall nuddat vid dem i mitt läsande och läst något av dem. Bra så!
Även Lyran, Snowflake och Du är vad du läser listar lästa Nobelpristagare, Du är vad du läser med statistik och tjusiga små flaggor vid varje namn. De lästa författarna jag tycker bäst om är inte bara blåa och feta utan även kursiva .

1901 - Sully Prudhomme
1902 - Theodor Mommsen
1903 - Bjørnstjerne Bjørnson
1904 - Frédéric Mistral, José Echegaray y Eizaguirre
1905 - Henryk Sienkiwicz
1906 - Giosue Carducci
1907 - Rudyard Kipling
1908 - Rudolf Eucken
1909 - Selma Lagerlöf
--------------------------------------------------
1910 - Paul von Heyse
1911 - Maurice Maeterlinck
1912 - Gerhart Hauptmann
1913 - Rabindranath Tagore
1914 - Inget pris delades ut
1915 - Romain Rolland
1916 - Verner von Heidenstam
1917 - Karl Gjellerup, H. Pontoppidan
1918 - Inget pris delades ut
1919 - Carl Spitteler
--------------------------------------------------
1920 - Knut Hamsun
1921 - Anatole France
1922 - Jacinto Benavente y Martinez
1923 - William Butler Yeats
1924 - Wladyslaw Reymont
1925 - George Bernard Shaw
1926 - Grazia Deledda Madesani
1927 - Henri Bergson
1928 - Sigrid Undset
1929 - Thomas Mann
--------------------------------------------------
1930 - Sinclair Lewis
1931 - Erik Axel Karlfeldt
1932 - John Galsworthy
1933 - Ivan Bunin
1934 - Luigi Pirandello
1935 - Inget pris delades ut
1936 - Eugene O'Neill
1937 - Roger Martin du Gard
1938 - Pearl Buck
1939 - Frans Eemil Sillanpää
--------------------------------------------------
1940 - Inget pris delades ut
1941 - Inget pris delades ut
1942 - Inget pris delades ut
1943 - Inget pris delades ut
1944 - Johannes Vilhelm Jensen
1945 - Gabriela Mistral
1946 - Hermann Hesse
1947 - André Gide
1948 - T S Eliot
1949 - William Faulkner
--------------------------------------------------
1950 - Bertrand Russell
1951 - Pär Lagerkvist
1952 - François Mauriac
1953 - Winston Churchill
1954 - Ernest Hemingway
1955 - Halldór Kiljan Laxness
1956 - Juan Ramón Jiménez
1957 - Albert Camus
1958 - Boris Pasternak
1959 - Salvatore Quasimodo
--------------------------------------------------
1960 - Saint-John Perse
1961 - Ivo Andric
1962 - John Steinbeck
1963 - George Seferis
1964 - Jean-Paul Sartre (avböjde priset)
1965 - Michail Solochov
1966 - Samuel Yosef Agnon, Nelly Sachs
1967 - Miguel Angel Asturias
1968 - Kawabata Yasunari
1969 - Samuel Beckett
--------------------------------------------------
1970 - Alexander Solsjenitsyn
1971 - Pablo Neruda
1972 - Heinrich Böll
1973 - Patrick White
1974 - Eyvind Johnson, Harry Martinson
1975 - Eugenio Montale
1976 - Saul Bellow
1977 - Vicente Aleixandre
1978 - Isaac Bashevis Singer
1979 - Odysseus Elytis
--------------------------------------------------
1980 - Czeslaw Milosz
1981 - Elias Canetti
1982 - Gabriel García Márquez
1983 - William Golding
1984 - Jaroslav Seifert
1985 - Claude Simon
1986 - Wole Soyinka
1987 - Joseph Brodsky
1988 - Naguib Mahfouz
1989 - Camilo José Cela
--------------------------------------------------
1990 - Octavio Paz
1991 - Nadine Gordimer
1992 - Derek Walcott
1993 - Toni Morrison
1994 - Kenzaburo OeTextfärg
1995 - Seamus Heaney
1996 - Wislawa Szymborska
1997 - Dario Fo
1998 - José Saramago
1999 - Günter Grass
--------------------------------------------------
2000 - Gao Xingjian
2001 - VS Naipaul
2002 - Imre Kertész
2003 - J M Coetzee
2004 - Elfriede Jelinek
2005 - Harold Pinter
2006 - Orhan Pamuk
2007 - Doris Lessing
2008 - Jean-Marie Gustave Le Clézio
2009 - Herta Müller

tisdag 13 oktober 2009

Min Paris-klänning var början till min kärlek till Frankrike

Den här lilla klänningen är bara för er en banal liten barnklänning, lite sliten till och med. För mig som tioåring representerade den Drömmen om Frankrike. Om Paris. I Sallyhill, en arbetarstadsdel i Sundsvall där vi bodde, åkte ingen utomlands. Men så fick min pappa följa med på en av Reso ordnad tågresa till Paris, en tidig charterresa. Det var stort och märkvärdigt. Han kom hem och berättade om kaféerna , om pastis som han drack, om maten, om det vackra franska språket om om slottet la Brevière där han bott.

I ett prasslande paket från Galeries Lafayette, Paris finaste varuhus sa han, hade han en examensklänning åt mig. En klänning från Paris! Min lycka var oerhörd, obeskrivbar. Jag har nog aldrig känt mig så fin och blivit så beundrad. En klänning från Paris. Märkunderligt fint skulle farmor ha sagt.

Där började min kärlek, min stora längtan till Frankrike. Åh vad pappa berättade om detta märkvärdiga land, han lade en grund av kärlek i mig som inte går bort. Detta språk, detta vackra land - dit skulle jag, bestämde jag i all tysthet. Det dröjde några år, jag slet som en galning med att pressa skjortärmar för att få pengar för att komma till mitt älskade Frankrike.
Klänningen har jag kvar. Kärleken till detta mitt andra land också. När jag kom dit var det som att komma hem.

Jag läser böcker med pennan i högsta hugg

Isabel Allende skriver om viktiga redskap i livet: "Ett selektivt minne så att man bara kommer ihåg det som är positivt, en naturlig försiktighet så man är rädd om nuet, och en utmanande optimism för att kunna möta framtiden."
Hon lärde sig också "att vara hjälpsam och inte klaga för det är inte bra för hälsan".
Bra handfasta råd från min kvällsbok just nu. Jag gillar att läsa med en penna i handen och stryka för saker jag tycker om. En bok ska läsas med pennan i högsta hugg (vilket roligt uttryck förresten) så man kan ta vara på aha-upplevelserna! Eller?

Är det inte väldigt tråkigt att behöva gå och lägga sig?

Tycker ni inte också att det är fruktansvärt tråkigt att man måste gå och lägga sig?
Jag piggnar till efter tio och det känns så kul att läsa, plocka, blogga, fundera. Man borde ju sova, tänker jag. Det är en dag i morgon också - detta förnumstiga uttryck som vill jaga en i säng.
Det enda som lockar mig till sängen just nu är min sängkamrat, Isabel Allende heter hon och jag läser ett kapitel varje kväll i hennes självbiografi om hennes stora, synnerligen livaktiga och härliga familj. Hon skriver så inkännande och varmt om både glädje och sorg i livet. Jag tar Isabel i handen och kryper ner bland kuddarna. Det är väl ändå ingen uppe man kan prata med!

måndag 12 oktober 2009

Till minne av den hemtrevliga gamla städrocken

På Sallyhillsvägen 33 i Sundsvall bodde jag några år som barn. Alla kvinnorna i trappuppgången var hemmafruar och det var ett myllrande socialt liv. Vi var massor med barn i vår uppgång. jag har skrivit om livet där i min ungdomsbok Mopedsommar. När jag minns kvinnorna så bär de ofta i mitt minne en städrock. Den hade de på sig när de fikade ihop på förmidagen innan deras män kom hem för att äta lunchen kvinnorna lagat.

I helgen lyssnade jag på ett av mina favoritradioprogram det entusiastiska pigga och folkbildande programmet Stil som just denna gång pratade om Städrockar - ett modemysterium. Städrocken användes av kvinnor i både Europa och USA. I Italien gjordes den dessutom odödlig inom den neo-realistiska filmen under sent 1940-tal, fick jag lära mig: "Den italienska motsvarigheten till städrock, ”vestaglietta”, fick sprängverkan i filmen ”Bittert ris” från 1949".

Den är dock frånvarande i modehistorien, och i museers klädsamlingar. Tack Stil för att vi får veta mer om detta välkända men okända plagg! I programmet får man veta hur denna enkla, rock i bomullstyg, med knäppning fram och ofta blommigt mönster blev så populär i hemmen.

Åh nu blir jag helt nostalgisk och minns massor från Sallyhillsvägen 33! Jag tänker också på hur jag i Indien sett radvis av enkla långa bomullsklänningar avsedda för livet i hemmen då man ju inte går omkring hemma i en sidensari utan i långa bekväma hemmaklänningar.

söndag 11 oktober 2009

Oförmågan att kommunicera sin innersta längtan

Jag är omtumlad och berörd av Scener ur ett äktenskap på Dramaten. Har man levt i skakiga parrelationer kan man inte låta bli att lägga in delar av sitt liv i föreställningen där Livia Millhagen och Jonas Karlsson så skickligt vänder och vrider på livet i par. Man tränger djupt bakom den polerade yta andra ser. Ner i ett helvete av svek, otrohet och oförmåga att kommunicera sin innersta längtan, sina rädslor och sina känslor av ensamhet.
Johan är mannen som sviker och överger både barn och hustru för en älskarinna som han sedan förtalar. Han är i pjäsens början arrogant, under föreställningens gång krymper han alltmer och blir patetisk i sitt självmedlidande och sin gigantiska självupptagenhet där allt kretsar runt honom. Marianne, hans fru är en ranka som klamrar sig fast vid honom i början och packar hans väska när han drar med sin älskarinna. Men under pjäsens gång får hon insikter som gör att hon reser sig ur obemärktheten i en relation som förminskade henne.
Ja, den föreställningen väcker många tankar om egna tillkortakommanden hos mig, men jag kan också identifiera mig med Marianne och känna att min resa, liksom hennes, fört mig en bit på väg.

Kasta en sten på mig i stället

Eva långt upp i norr men med hjärtat i Frankrike skriver om hur chockade hennes franska vänner blev när de insåg att Sverige förbjöd föräldrarna rätten att örfila sina ungar, det var trettio år sedan, men fortfarande är det en vanlig syn i Frankrike att en vuxen nästan som i förbifarten örfilar en unge.
Min pappa var intensivt emot allt våld. Han brukade berätta hur han som barn blev utskickad att hämta ris till den risbastu mina farföräldrar ansåg att han ibland behövde.

"En gång hittade jag inget ris", brukade han säga. "Men jag hittade en sten."
Han tog den med in till farmor, räckte henne den och sa:
"Mor jag hittade inget ris, men du kan väl kasta den här stenen på mig i stället."
Jag vet inte om historien var sann eller om han gjort den till sin.
Han avslutade i alla fall alltid historien med att den gången slapp han stryk.

lördag 10 oktober 2009

Paniskt orolig för att komma för sent

Kommer ni i tid eller för sent? Jag själv är maniskt fixerad vid att komma i tid. Var har jag fått det ifrån? Det blir dessutom allt värre. Igår skulle jag hämta visum i Älvsjö klockan fyra, sen vara hos min son i Midsommarkransen kl sex. Kändes bra. Kanske skulle det ta tid på ambassaden, tänkte jag och var jag ute i för god tid kunde jag alltid besöka min gamla förort Aspudden. Men - jag var förstås vid ambassaden redan tre. Det blev mycket tid att promenera i Aspudden för det tog en minut att få visum. Sedan ringde jag sonen och det var okej att jag kom. Han skrattade åt mig: "Mamma du kommer en timme och en kvart för tidigt!"

Jag gör alltid så. Jag har tvingat döttrarna att sitta i timmar på flygplatser runt världen för att vi inte ska missa planet. Förresten är mina Emmor, Annica och Maria, nästan likadana. Hur många gånger har vi inte vandrat varv på varv runt kvarteret för att inte hänga först på låset? Min kompis U är nästan värre än jag. När vi skulle träffas i Gustavsberg kl fyra häromsistens var hon där redan klockan ett. Positiv som hon är hittade hon outletbutiker och en och annan marknad innan min båt lade till.
Så jag undrar: hur gör andra? Jag blir alltså superstressad av att komma för sent och jag börjar nedräkning för att gå iväg till möten alldeles för tidigt för jag kan ändå inte göra något annat om kroppen ställer in sig på att den ska gå.
Förvisso ännu en anledning att läsa på om KBT!

Snart åker jag - jag tror på vietnameserna som säger att det aldrig kommer två tyfoner i rad

Jag inser att jag åker på torsdag morgon. Det är nedräkning med andra ord. Jag är inte den som bara förtränger resan och kastar ner några plagg i sista minuten. Jag är flygrädd, därför måste jag vara systematisk, kolla pass, pengar, biljetter hundra gånger. Igår hämtade jag mitt visum på ambassaden och konstaterade att det är den fjärde visumstämpeln till Vietnam bara i detta pass.
Just nu har jag den angenäma funderingen på vad jag ska sy upp för kläder. Jag brukar packa minimalt till Vietnam och sy upp de kläder, tunna, jag vill ha där. Plus ett och annat favoritplagg. Det finns en gammal favortiklänning sedan år tillbaka och ett par perfekta byxor som jag alltid syr upp.
Jag försöker koncentrera mig på att tänka just de härliga tankarna och inte låta stressen ta över.
Mest tänker jag på hur härligt det ska bli att sitta på Ha An och äta frukost med Ellen.
Tyfonen? kanske någon undrar. Den kom och gick. Vietnameserna säger lugnt till Ellen att det aldrig kommer två tyfoner i rad. Jag bestämmer mig för att tro på det.

fredag 9 oktober 2009

Jag saknar det täta nära livet och myllret omkring mig av människor jag älskar

Det kan vara svårt att ta steget även ur ett förhållande som är problematiskt och kanske till och med fyllt av svek och sorg. När man som jag var gift i 25 år, van vid att alltid ha huset fullt av familj och vänner, blir kontrasten bedövande ibland. Från ett liv som snurrade fort fort, där ytterdörren var som en svängdörr och telefonen ringde hela tiden, till ett ganska stillsamt liv med ganska tyst telefon. Det är svårt många gånger, det måste jag erkänna. Ikväll har jag varit hos sonen och hans fina sambo, på middag i deras nya lägenhet och jag känner hur glad jag är för det. Min lillsambo, yngsta dottern, är långt borta (men snart åker jag dit), min andra dotter E bor tack och lov helt nära mig.
I min drömvärld bor vi alla nära varandra, så det är lätt att kila in till varandra, ta en fika, finnas till. Jag är väl i själ och hjärta en småstadsflicka, van vid att alla fanns nära, att folk tittar in. Det var det som var så fint med Enskede. Vi levde som en stor familj där under en tid. Den tiden var fin och jag saknar den.
Men livet tar sina märkliga svängar, man får hänga med och göra det bästa av det som blir. Jag har gjort mina val och vet att det var rätt. Ändå saknar jag det nära täta livet och myllret omkring mig av människor jag älskar.

Parfymen In the LIBRARY passar mig bra


Bloggvännen Annika lyssnade till Claire Castillon igår och det hade jag också gärna gjort. Läs hennes rapport!
Hon hade ett samtal om parfym (!) med Claire Castillon vid signeringen. Roligt. Därför skrev jag en kommentar till henne om min parfym In the Library - hon trodde jag skojade så här är bildbevis. Fick parfymen av en söt man innan han rodde bort i dimman och försvann ur min åsyn. Så kan det gå. Nu finns bara några droppar kvar av parfymen.
Så här berättar parfymören själv: "I love books, particularly old ones. I cannot pass a second hand bookshop and rarely come away without at least one additional volume. I now have quite a collection! Whenever I read, the start of the journey is always opening the book and breathing deeply. Don't you find there are few things more wonderful than the smell of a much-loved book? Newly printed books certainly smell very different from older ones. The ink is so crisp. I've also noticed that books from different periods & different countries also have very different smells. And then there are the scents of different bindings: leather is marvelous of course but I find a peculiar pleasure in musty worn clothbound books as well. Perhaps just a hint of mildew!"

torsdag 8 oktober 2009

Sekwa gör årets vackraste böcker

Nu har jag läst ut Den röda soffan av Michèle Lesbre. Det finns en hel del jag blir irriterad på. Samtidigt är det en bok jag tycker om. Jag tycker om att den får mig att tänka på viktiga frågor som har att göra med min egen situation i livet, med den förgängliga kärleken, med vem man är. Hon har meningar i boken som är vackra, viktiga som jag stryker under: "Det som gjorde den här resan märklig var känslan av att befinna mig på randen, fången i min oro, främmande i andras ögon."

Ändå är det något ofullgånget i berättandet, i alla dessa litterära hänvisningar, jag längtar så efter att läsa mer av de historier som finns i boken. Den underbara damen i den röda soffan... historien om henne älskar jag. Den lever. Historien med den ryske mannen hon reser till är alldeles för fragmentarisk, den rör mig inte, förstår inte.

Ja, läs själva. det är en bok som berör, det märker ni ju.
Dessutom gör Sekwa förlag årets vackraste böcker. Den röda soffan är så vacker att jag njuter av att hålla den i min hand.

Naken ibland, med kostym ibland, kanske skapar det balans i min värld

Jag har varit journalist i hela mitt liv. För några år sedan bestämde jag mig för att lägga av, gick ur Journalistförbundet. Då sa jag att det var som att ta av en kostym som skaver - jag hade spelat en roll så länge. Men var den rollen ändå jag? Lättnaden kom inte som jag trodde. Jag skulle klippa itu mitt presskort och skicka in det. Många gånger stod jag med saxen, men jag kunde inte. För några veckor sedan ringde jag förbundet och bad att få gå med igen, jag fick det. Nu har jag hämtat ut mitt nya presskort. Jag älskar att vara med där saker händer. Som idag, jag tog på mig min andliga journalistkostym och gick till Börssalen, något skulle hända, stämningen var laddad och uppvarvad, jag var där och jag älskade det.

Jag får accptera att det är så det är. Jag är ibland journalisten Eva , som vill betrakta, kommentera, vara mitt i.
Ibland gör det så ont i mig när jag helt och fullt är författare, jag måste vara mitt inne i mina känslor och min smärta och jag blir så ledsen. Jag behöver båda. Jag kan inte var så hudlös hela tiden. Då tar jag på mig min kostym, betraktar världen som journalist.

Jag tyckte kostymen skavde när jag lade av. Nu tycker jag inte det. Det är bara när den blir som en andra hud som den skaver, när jag inte får ta av den. Nu är jag naken ibland, har kostymen ibland, kanske skapar det en balans i det som är min värld?

Herta Müller får priset och jag trängs med Fylking

Vem som helst får komma in i Börssalen och lyssna när Nobelpriset i litteratur kungörs av den ständige sekreteraren. Så där var jag idag. Jag står precis bakom Gert Fylking /tyvärr, han är stor men jag såg ändå. Ursäkta bildens kvalitet, tagen med mobil, usel!/ och hörde Peter Englund annonsera att:

Nobelpriset i litteratur år 2009 Herta Müller
"som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap"

Jag ilade till två olika antikvariat för att köpa något av henne. Jag lyssnade till henne på Waltic förra året men har ingen bok. Men snopen insåg jag att båda de antikvariat jag siktade på hade bommat igen. Får bli nätet.

Jag tror det är ett bra val! Viktiga budskap och ett vackert språk.
Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv vill jag läsa, och Hjärtdjur.

onsdag 7 oktober 2009

Lyssna på musiken och du är i Paris


Min fina frankofila vän Jenny bloggar om en skiva som förflyttar henne till Paris så jag måste visa Elins och min favorit-Paris-skiva som vi alltid lyssnar till! Jag fick den av henne en gång när hon bodde i Paris. Café de Flore, rendez-vous à Saint-Germain-des-Prés .
Det är en sådan härlig stämning i den musiken. Lyssna och det blir en snabbtur i tanken till Paris!

Så här säger Amazon: "this collection of nu-jazz swing and martini music represents the sound and feel of a popular coffeehouse, in this case the Café De Flore in Paris’ Saint-Germain district. With the likes of Serge Gainsbourg, Diana Krall. and Eartha Kitt represented, the music is both grown up enough to play for the in-laws and filled with enough hipster irony to attract members of the younger cocktail nation. The combination of young and old plays out literally on record as well; songs from icons like Nina Simone rub up against the 21st century dance-bop of Lakasha and Paris Combo"

Här är mina gissningar om Nobelpristagare i Lyrans tematrio

Roliga Lyrans Noblesser har som utmaning i denna Tematrio att gissa på tre Nobelprisförfattare. Klart man måste vara med och gissa!

Giss och hopp blandas samman förstås!
1/ Joyce Carol Oates, vore självklar.
2. Assia Djebar, jag njuter just nu av uppläsningen av hennes följetong i radio. Ingenstans i min fars hus. Hon ger oss fantastiska bilder från det Algeriet där hon växte upp. Storartad faktiskt, jag har läst flera böcker av henne men ingen har gått så djupt in som denna som jag hör uppläst.
3. Sen tänkte jag skriva Tranströmer. Men så läste jag En annan sida och där föreslog Petra en av mina hjärtefavoriter Barbro Lindgren. Vilket utmärkt val av en författare som skrivit in sig i allas våra sinnen med sina magiska existentiella böcker för små barn i alla åldrar.
Ja, det var mina val!

Nu lilla mamma tänder jag ett ljus för din varma själ


Min bloggvän Eva i Jämtland skriver så fint om hur det känns på hennes älskade pappas födelsedag, den första sedan han gick bort. Idag tänder jag ett ljus för min mamma. Det är hennes födelsedag idag. Det var sju år sedan hon lämnade mig. Hennes död var väntad och den var lugn. Hon somnade in därför att hon ville somna in, tror jag. Det var som om lät sig själv stanna upp och slippa ett liv som blev alltmer förvirrat för henne. Det är sju år sedan, jag tänker på henne varje dag. Jag pratar med henne i mina tankar. Jag minns henne, alltid ler jag, om än vemodigt, när jag minns henne, hon var en god själ och en varm människa. Barndomsbild ovan, min bror Peter, mamma och jag.

Sorgen i början efter en älskad människa sliter i ens hjärta. Nu efter några år har jag försonats med den, mer än sorgen efter min pappa som rycktes bort mitt i ett energiskt liv, oväntat, som mitt i ett inte avslutat samtal. Men båda finns hos mig. Jag hade den mest märkliga upplevelse när jag var i Indien för några år sedan. Hela tiden kände jag intensivt att min mamma var med mig. När jag åkte minitaxi svindlande snabbt genom gatorna i Bangalore, när jag var hos sömmerskan. Det var som om en liten gestalt fanns vid sidan av mig, en glad liten gestalt dessutom. Låter det flummigt? Ja det kanske det gör, men jag skrattade för att det var en så märklig och ovanlig upplevelse.

Nu lilla mamma tänder jag ett ljus för din varma själ.