https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 22 oktober 2009

Att vara ensam när man är två

Så här ensam har jag inte känt mig sedan jag var gift! utbrast en av singelkvinnorna i en teveserie vi tittade på igår. Jag skrattade till och tänkte sen på hur sant det var. Visst kan jag känna mig ensam nu i mitt singelliv. Men så ensam som jag var i ett parförhållande som sakta förtvinade, det känner jag mig aldrig. Att tiga ihop vid köksbordet, att somna brevid en bortvänd rygg, att se någon bara sova i soffan... när det finns så mycket att prata om, det gör ont. Och den ensamheten är smärtsam. Jag brukar tänka på det när jag känner mig ensam någon gång.

10 kommentarer:

Annika sa...

Så sant, så sant... Den ensamheten du beskriver är själsdödande.

Granne med potatisodlaren sa...

Ensam- en tillsammans- en utan en.

Anne sa...

Sova mot en bortvänd rygg gör för ont i själen. Möten och ögonkontakt det är ju det en relation är till för, annars kan man ju som sagt vara utan det. Bättre det, för en bortvänd rygg svider mer än en tom säng.

Evas värld sa...

Ja den sortens ensamhet är tung, eller hur Annika!

Tvåsamhetens tystnad gör ont. Den bortvända ryggen får det att svida i hjärtat, som du säger Anne.

Det är inte alltid så att Tillsammans är man mindre ensam, som Gavaldas bok översattes till.

En utan en, Eva - det låter väldigt ensamt!

Pia sa...

Egentligen har jag inget mer att komma med... kan bara tyst hålla med alla och det känns lite tungt att medge att jag just nu befinner mig i en sådan relation.
Ibland vill man inte se det, men detta blogginlägg tydliggjorde det ännu mer. Kanske dags att göra någonting åt saken?

Jane Morén sa...

Just det ni beskriver med bortvända ryggar, inga samtal osv har jag aldrig kunnat uthärda,ens ett par timmar utan velat reda ut, prata, fråga, det har gjort mig otroligt orolig och förtvivlad och har slutat i kaos och skilsmässor, antagligen betydligt tidigare än om jag lyckats härda ut. Men ska man härda ut? Människan är en social varelse som kommunicerar. Den tystnaden och ensamheten som kommer sig när en vägrar kommunicera längre, är omänsklig och helt omöjlig att uthärda för mig.

Jane Morén sa...

Ett tillägg; jag kan vara tyst också;-), tycker det är mysigt när man kan vara tyst tillsammans, då kommunicerar man ändå och stämningen är varm. Det är det andra, då man inte längre kan tala, men har mycket på hjärtat som är outhärdligt!

Evas värld sa...

Vilket svårt beslut Pia, jag förstår dig så väl. Men jag vet att det är dumt att dra ut på något man vet är fel. Det var det jag gjorde. I stället för ett snabbt snitt drog jag ut på plågan i flera år och det kändes så ovärdigt. Det hade varit bättre att göra som Jane säger, dels kräva raka besked, dels gå när man inser att lögnen regerar. Jag hade besparat mig själv mycket lidande. Jag funderar mycket på vad det är i mig som gjorde att jag uthärdade för länge.

Anonym sa...

fint sagt, och viktigt att komma ihåg, tack för påminnelsen!

Evas värld sa...

Ja anonym, ibland kan jag förvisso i en ensam period idealisera parlivet, då brukar jag minnas sådana här stunder som också fanns. Väldigt ensamt var det.