lördag 14 november 2009

Man vill vara efterlängtad, eller hur?

Ett PS till förra inlägget: Jag avskyr att komma hem till en tom lägenhet. Då känner jag mig ledsen och övergiven, det går aldrig över. När jag var gift var det kanske mycket som inte var bra. Men en sak - min man kom alltid och hämtade mig på Arlanda, ofta med barnen, och alla blev så glada över att se mig. Nu när jag kommer genom tullen, ut genom dörren, letar jag alltid efter deras glada ansikten innan jag ensam tar hissen ner til snabbtåget. Lite tomt är det. Men vill ju vara efterlängtad, eller hur? Man vill inte mötas av en tom hall och en känsla av frånvaro.

4 kommentarer:

Pia sa...

Eva, att vara efterlängtad är nog en känsla som är medfödd hos de flesta av oss normalt skapade människor!
Kram

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Ja kände jag mig inte efterlängtad skulle jag nog dö en smula inombords!
Kram Pia, hoppas du snart blir frisk.

Min nya blogg sa...

Självklart vill man vara efterlängtad! Men kan det inte kännas skönt också att efter en lång resa få komma hem till ett tomt hem, stänga dörren omkring sig och bara njuta av att vara hemma?

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Jo, du har rätt, det kan också kännas skönt att stänga dörren, komma till ro alldeles för sig själv.