https://www.instagram.com/evaswedenmark/

fredag 31 juli 2009

Tre anledningar att vara glad idag

Sju anledningar att inte skriva ser ni i inlägget innan. Och jag har minst tre anledningar att vara glad:
1. Min frisör klippte håret snyggt, precis som Helene Christensen, jag gillar min nya frisyr (som i och för sig inte är så olik min gamla)
2. Vi ska fira min födelsedag idag, Ellen och jag. Den var i februari men då var hon i Sydafrika, Så nu firar vi. Om en vecka ska vi fira hennes försenade marsfödelsedag men vi kan ju inte ta båda samma dag.
3. Det har slutat regna och himlen är blå.

Sju anledningar att inte skriva enligt "noveldoctor"

Kära vännen K. inspirerades av citatet jag lånade av Johanna i inlägget innan och skickade mig till romandoktorn. Han bidrar med sju anledningar att inte skriva som är så oemotståndliga att jag måste ber er länka till honom. Eller läsa här:

  1. I can only write when I have at least four hours of uninterrupted time. I only have three hours and forty-two minutes so I’ll just Twitter instead.
  2. The kids need to be fed. Okay, not right now, but eventually… and that takes a lot of forethought. I mean, do you even have kids? So what would you know about it anyway!?
  3. My laptop keyboard is too sprongy. I can’t write on a sprongy keyboard. I need a new laptop before I can write another word.
  4. I don’t have any ideas left. A Franciscan monk/ninja snuck into my bedroom last night and stole them from me because he’s tired of the monastic/ninja lifestyle and wants to be a famous (though still somewhat reclusive) author whose novels are so well-loved he gets invited to appear on Letterman where he’s asked to read a couple pages (just like David Sedaris does with his creative non-fiction) and before his segment - while he’s still in the green room - he meets Juliette Binoche and they hit it off and eventually run away to live in Sweden where they form a death metal band that becomes (in)famous for writing and performing terribly long and boring songs based on his bestselling books. Okay, fine. I guess he didn’t take every idea. I suppose I could write a novel about a monk/ninja/novelist… damn. Now I only have three hours of uninterrupted time.
  5. My muse left me for another writer.
  6. Tivo.
  7. Someone just published a book using the title I wanted for my novel. Now I feel empty inside.

See you soon. If the apocalypse doesn’t come first. Ooh… wait, that reminds me. Bonus excuse #8: I can’t write because the apocalypse could come any time and so what’s the point, really?

Ibland är vägen till skrivbordet så lång

Det är lätt hänt att man inte får så mycket skrivet, menar Johanna på Författarcoachens blogg som alla som skriver bör läsa, fylld som den är av roliga tips och konkreta råd. Hur hinner du, Johanna?

Klicka på citatet ovan som fick mig att skratta mitt i natten. Jag känner så igen mig. Man har tre timmar på sig att verkligen SKRIVA... men vad gör man? Allt annat. Allt annat förefaller viktigt. Man gör en kopp kaffe för att ta med till skrivbordet, men upptäcker att besticken i lådan är felsorterade så man sorterar dem först och torkar ur lådorna. Sånt gör jag. Eller går in i garderoben för att hämta en tröja och stannar kvar för att färgsortera alla de tröjor som ligger huller om buller. Värst var det kanske när jag färgsorterade parfymerna på vår långa badrumshylla framför spegeln. Jag vet inte om ni har tänkt på nödvändigheten av att rosa, gula, blå och lila parfymer och oljor står i små distinkta grupper? Jag har aldrig tänkt på det förrän en splittrad dag då vägen till skrivbordet var så lång.

Idag är en ny hoppfull dag att fylla

Jag vaknar av den dunkande huvudvärk jag får när jag inte druckit tillräckligt med kaffe. Det är natt men det börjar ljusna. På det svarta plåttaket mittemot blänker regnet men asfalten på gatorna har torkat efter skyfallet. Himlen är ljus och klar. En ensam man går med sin tidningsvagn på gatan utanför huset. Men min tidning kommer att landa i brevlådan på ön, i brygghuset, klockan sex med första båten. Det är kvavt i stadslägenheten men den friska luften strömmar in från balkongen där mina försummade växter står. Jag tycker om morgontimmar. Det ligger en dag framför mig. Kanske A. har rätt. Igår var en bad-hair-day på alla vis. Idag är en ny hoppfull dag att fylla.

torsdag 30 juli 2009

Varifrån kommer dessa dystra moln?

Allt kändes så bra. Vi vaknade samtidigt, Ellen och jag. Tillsammans gick vi ner till bryggan, hämtade tidningarna och tog ett dopp i det stilla havet.
Det ser ut att bli en fin dag! sa vi. Sen åkte E till jobbet och det blev så ensamt i huset. Ibland tycker jag om ensamheten. Just idag kändes huset ekande tomt. Jag längtade efter någon, något. Det blev inte en fin dag. Molnen släppte inte igenom solen. Mjölken var slut. Min lugg för lång och mitt hår för randigt. Dystert tittade jag på min halvmålade lillstuga, den är målad så långt jag når, men jag är ganska liten och får svindel på stegen. Vad fult det såg ut med det halvmålade huset. Framför huset låg verandan i en hög, min fina veranda.
Jag packade, ringde min frisör och åkte till stan. Alla ville till stan. Det var fullsatt på båten jag skulle byta till, Norrskär gick utan mig och det regnade. Jag smet ombord på Cinderella och kom till stan.
Nu är jag hemma. Det är varmt och fint och jag är lite gladare. Jag förstår inte alltid själv varifrån dessa dystra moln i mitt sinne kommer. Allt är ju bra, egentligen. Allt är väldigt bra.
Utom just det här att jag känner mig ensam.

Det är ett plåthus när du inte är hemma (Vad tänkte hemmafruarna på, del 2)

Egentligen vet jag vad min mamma drömde om när hon gick omkring där och städade och skötte om pappa, min bror och mig. Hon var så skenbart mild och förnöjsam. Men hon längtade efter att arbeta, hon ville ha arbetskamrater. En kort period när jag var tio fick hon arbete på Palms konditori i bröddisken. Hon tog med sig bakelser, bullar och kakor hem och hon strålade. Jag minns det så hjärtskärande väl. När hon fick sin första lön fick vi presenter, Peter och jag. Jag fick blommönstrade trosor och matchande linne och det var otroligt märkvärdigt på den tiden - så snygga saker hade man bara inte. Hon var så glad...

Men min annars så snälla pappa stod inte ut med att inte ha lunch och middag och markservice, trots att hon gjorde allting ändå. Men hon var inte hemma. En fru skulle vara hemma. En mamma också - tyckte Peter. "Det är som ett plåthus när du inte är hemma, mamma", ansåg han och fick livligt understöd av pappa. Jag höll inte med.
Men mamma slutade arbeta.
Och mamma var den som alltid ivrigt sa till mig: "Eva, skaffa dig utbildning, ett eget arbete, egen lön."

Vad gjorde de hela dagarna när männen gått till sina arbeten?

När jag växte upp på Sallyhillsvägen 33 i Sundsvall var det nästan bara kärnfamiljer där. Mamma, pappa, barn-familjer. Jag visste knappt om att något annat fanns. På ett författarbesök i Sundsvall träffade jag en så trevlig fd granne i kvarteret Lien. Vi växte upp där samtidigt och hon berättade att hennes mamma varit ensam med henne. Jag fick också veta hur förnedrande det var, hur vaktmästaren behandlade hennes mamma annorlunda än andra som bodde där, till exempel. Det visste jag inget om då. Det var inget man talade om.

I min trappuppgång på femtiotalet var alla fruar, alla hade förstås mannens efternamn och nästan alla var hemmafruar i sina små tvårumslägenheter. Vad gjorde de hela dagarna när männen gått? Jag blir klaustrofobisk när jag tänker på det. Mamma väntade med lunch varje dag på pappa som kom, åt, sov och gick. Snart var det dags att laga middag, först mellanmål åt oss barn, Peter och mig. När John föddes flyttade vi. Hon handlade, städade, handarbetade, lagade mat, fikade med de andra fruarna i trappuppgången. När vi hade "främmande" var det nästan alltid släktingar som kom.
När pappas kusin sade ha "övergett" man och barn var det en präktig skandal. Jag hörde aldrig mer talas om henne.
En annan tid, så annorlunda.
På bilden är vi på återbesök, Peter och jag, under våra familjedagar i Sundsvall. Allt såg så litet och annorlunda ut. För min inre syn vinkade mamma från köksfönstret, pappa ilade iväg till sexans busshållplats. Trafiken körde på fel sida vägen, i mina tankar om Sallyhill är det vänstertrafik.

onsdag 29 juli 2009

Med risk för att verka riktigt fånig: Min musfobi!

Jag försöker verkligen bekämpa mina fobier enligt tesen bra kvinna reder sig själv. Spindelfobin har jag klarat av. Rulltrappor behöver jag inte tänka på här på ön. Men det är mössen jag inte riktigt klarar. Dom är söta, säger döttrarna. Brrr.... vidriga! säger jag.

Idag kilade en mus omkring utanför verandan. Det är direkt plågsamt för mig att se. Och nej, jag har ingen katt. Och nej igen, jag klarar inte av musfällor. Ska jag köpa gift som vännen Eva säger? Men ligger det då en hoper döda möss under min veranda. Det är så äckligt att jag nästan inte ens kan skriva det. Men jag har ju bestämt att jag måste bekämpa fobierna och jag ska klara av att leva på landet.
Ni ska veta att det här, det är något jag kämpar med hur löjligt det än kan tyckas!

Kokbok av bärböckerna

Ann i inlägget innan har just läst ut Lingon och lust och gillar den, jag blir glad! Hon föreslår något Annica och jag pratat om: Varför gör ni inte en kokbok av era recept i bärböckerna.
Det vore hur kul som helst!

Brukar ni somna på er spikmatta och sova djupt?

Det är bara att erkänna. Jag föll till föga. Vid besöket i Vaxholm förra veckan slank en spikmatta ner i Dramaten. Det var bara en tidsfråga, fnissade yngsta dottern.
Och hur är det? Vansinnigt skönt. Jag är bättre i mina värkande axlar.
Men en sak jag måste fråga om - blir ni som testat också lika trötta av att ligga på den? Jag har tagit för vana att ligga en stund på mattan innan jag somnar. Men jag somnar som bedövad på mattan efter tio minuter. Igår kunde Ellen inte väcka mig, radion stod på, hon pratade med mig. Jag sov. Någon gång måste jag ha vaknat och tagit bort mattan, men jag minns det inte.
De kanske inte är bra att ligga för länge? Å andra sidan utvecklar jag på dagtid en väldig energi just nu, när det gäller trädgårdsarbete.
Brukar ni somna på er spikmatta?

tisdag 28 juli 2009

Vi gör verklighet av visionerna

Det här är en nostalgibild eftersom det är sista lunchen på verandan innan den revs. Samtidigt är det en framtidslunch. Min bloggvän Johanna W kom på besök och vi träffades IRL. Precis så trevligt som jag tänkt!
Johanna, Annica och jag välvde framåtsyftande planer, så som det lätt blir en vacker dag med rosé i glasen. Men jag tror faktiskt inte det kommer att stanna vid prat, vi gör verklighet av visionerna!

Vad är jag för jobbig typ som inte kan vara nöjd!

När jag arbetade som chefredaktör och alla mina dagar var inrutade längtade jag så efter ledig skrivtid och efter att bara sitta hemma och skriva och bestämma allt själv. Nu när jag har det så blir dagarna för likartade och jag saknar arbetskamrater. Vad är jag för jobbig typ som inte kan vara nöjd!
Jag suckade till Maria igår att jag varit lat i sommar. Hon fnös: "Du kanske behöver det. Du skriver ju jämt", sa hon. Sen påpekade hon att förut, när jag arbetade heltid, då måste jag skriva som en galning på somrarna för att hinna allt jag ville skriva. "Nu har du ju inte det behovet", påpekade hon klokt. "Du känner väl att du i stället vill samla energi och ideer, låta kroppen vila från dator och skrivande ett tag."

Jag bestämmer mig för att det är så. Tack och lov för goda vänner som ger stöd och stöttnng!

Det här är rena rama lyxsemestern

Det här är semester. Vi vaknade och E tog ett dopp, inte jag. Vi åt frukost med färska jordgubbar. Det regnade en aning. Ska vi? sa våra blickar. Vi fnissade och kröp ihop i soffan och såg ett Sopranosavsnitt. Mysigt som när E varliten och vi såg morgonteve hopkrupna under filten och drack o´boy.
Sen gjorde vi ett häftigt svettframkallande arbetspass, klippte den blivande hasselhäcken jämn, körde några varv med trimmern jag älskar även om den fortfarande laddar ur för fort. Vilket döttrarna för övrigt tycker är det bästa med trimmern, de anser att jag blir manisk med en trimmer i händerna och de har nog rätt.
Sen ett avsnitt till. Vi har det bra! Nu ska vi plocka blåbär.

Jag fyndar flickböcker med röda ryggar

Jag älskade B Wahlströms flickböcker med de röda ryggarna när jag var barn. Det går en rysning av välbehag genom mig när jag ser dem. Nu hittade jag i vårt bryggbibliotek en hel hög med gamla flickböcker som någon skänkt. Bland annat tog jag två böcker av Inger Brattström som är en vän från Författarförbundets barn- och ungdomssektion, BUS. Sandra är inte som andra från 1948 och Karusellhuset från 1953

BUS har medlemmar i alla åldrar och alla är synnerligen tidlösa. Inger Brattström till exempel, född 1920 fortfarande aktiv i BUS och som författare, skrev sin första flickbok, Elsies svåra år, när hon var 16 år, 1936 alltså! De första böckerna utspelar sig i trygga villaförorter. Inger skriver än idag och ger ut nya ungdomsböcker. Nu ofta om mindre privilegierade ungdomar t ex i Hittebarn från Bangalore, Ravindras väg från byn och Susila Sanna tur och retur handlar det om adoptivbarn från Indien. I Selime - utan skyddsnät handlar det om en flyktingfamilj som inte får stanna i Sverige.

Nu ska jag läsa om Sandra!

måndag 27 juli 2009

Vad är väl en veranda? Han kom han såg - han rev

Livet på ön har sina ups and downs. Igår satt vi med Johanna på verandan - den som är byggd av ett gammalt scengolv från Enskedespelet 1995 Den kaukasiska kritcirkeln - njöt i solen och åt jordgubbar. Idag skulle snickaren komma och byta några plankor som såg misstänkta ut.
Han kom, han såg - och han rev. Nu har jag ingen veranda på framsidan av huset. Varannan planka hade ruttnat. Stommen under hade röta i sig. Det var bara att riva.

Så nu är jag en kvinna med en hög ruttna plankor i stället för den vackra verandan där jag brukar inta morgonkaffet på översta trappsteget. Vi ska bygga upp den igen. Jag funderar bara på hur jag ska ha råd. Det har jag inte. Men jag måste ju! Det är då det är tufft att bo på en ö. Man måste fixa båt för att få hit virke i den omfattningen.

Ack ja. Det är inte meningen att man ska slå sig till ro på landet, nöjd med att ha målat en vägg vackert faluröd. Nya beslut måste fattas.

Vi avslutade kvällen med grill och vin på verandan på baksidan av huset. Den är inte rutten.
I sken av små ljuslyktor nostalgitrippade vi, familjen, gamla goda grannar, snickaren ...
och jag kände att vad sjutton ... verandan på framsidan ... det får väl lösa sig ...

söndag 26 juli 2009

Måla eller inte måla, det är frågan - men det är aldrig fråga om något annat än Falu rödfärg

Jag spanar mot solen, lyser den lagom? Kommer det att fortsätta vara soligt eller blir det en gnutta regn? Jag ska måla med Falu rödfärg och det måste vara perfekt väderlek för det nyborstade huset att slurpa i sig färg. Inte regn såklart men inte heller solsken på väggen när jag målar. För övrigt älskar jag Falu rödfärg. Alla de små husen på min tomt är falurödfärgade och det ger mig en sån trivsam lyckokänsla. De torra väggarna dricker den feta fina mörkröda färgen och det blir så vackert. Ja det blir mer än det, det blir en färg som fyller mig med lycka.

Nu travar jag omkring på tomten i mina vedervädigt fula underbara målarbyxor, ett gammal färgfläckigt linne och den röda Vietnamkepsen och spanar mot himmelen. Måla eller inte måla, det är frågan

lördag 25 juli 2009

Jag kommer alltid att ses som en nykomling på ön av veteranerna

Folk har bott länge på min ö. De som är pensionärer idag lekte som barn på ön. De har en viss äganderätt i sin attityd, helt vänskapligt - ändå förstår man att man inte riktigt räknas.
Det finns en familj som byggde hus här för kanske 25 år sedan - de kallas fortfarande i folkmun för nybyggarna.
"Ja hur länge är det ni har haft ert ställe...?" frågar de.
"Vi köpte 74", svarar jag.
Det är en ganska ansenlig tid. Men de rör inte en muskel i ansiktet.
"Jaha ja", svarar de. "Ja, jag minns ju Hedemos, som hade stället före er. Fin trädgrd hade de, många land. De brukade blanda linoljefärg till grindstoparna varje år. Måla dem vita."

Vi har bara en grindstople kvar. Den andra ruttnade bort. Den som finns kvar målade Elin och jag i våras för första gången. Den blev fin.
Det finns ingen ovänlighet i kommentarerna, bara en slags självklar tillhörighet sam jag aldrig kommer att uppnå. Mina barn kanske? De har ju varit på ön sedan de var nyfödda medan jag invandrade hit som vuxen.

Äntligen infinner sig sommarkänslan

Nu börjar jag äntligen få den rätta sommarkänslan. Det yttrar sig i att jag börjar lösa korsord till exempel. Jag saknar min bästa korsordslösarvän som vistas på annan ö. Men jag löser ändå träget svenskans kryss, det är kul. Sommarkänslan yttrar sig i att jag får energi igen, verandorna är äntligen nyoljade och utemöblerna såpskurade, ja - jag vet det är sent. Jag var bekymrad i hela juni och hann inte riktigt med. Nu börjar jag längta efter gäster också, långa grilkvällar med mat och prat. Snart kommer snickaren J och lagar min veranda och sätter in nya lås.

Sommarkänsla är också ro att läsa och kanske äntligen nudda vid manusbunten som nu börjar titta alltmer anklagande på mig.

Jag har helt enkelt landat i mig själv och i sommaren i slutet av juli. Bättre sent än aldrig. Och förresten är det augusti som är sommarmånaden med varmt hav och - hoppas jag . SOL.

fredag 24 juli 2009

Noveller från Vietnam som jag ska läsa på en liten ö i Sverige

Det här är sommar för mig: Kvällsdopp i svala havet, men luften är varm. Sedan tvättade jag håret i regnvatten på verandan så det står som en fluffig om än oredig sky runt mitt huvud.
Kaffe med lilla 85% chokladbiten.
Och så packar jag upp min nya bok När man är ung av Phan Thi Vang Anh, noveller av en suverän vietnamesisk ung författare som La Bibliofille tipsade mig om. Tranan har gett ut boken förstås.

Vårt skrivande har en grundsten, den heter tillit

Maria, Annica och jag får ofta frågor hur vi lyckas skriva ihop, om vi bråkar mycket, om vi blir osams helt enkelt. Det blir vi inte. Hela vårt samarbete genom alla åren bygger på tillit. Vi vågar spåna fritt, föra fram de dummaste ideer för att vi vet att varje liten byggsten kanske leder till en bra association hos de andra. Vi staffettskriver aldrig, vi äger inga personer i det vi skriver. Det finns aldrig i vårt samarbete mina texter och dina ftersom vårt långa arbeta tillsammans lärt oss att det inte är så det fungerar. Vi tillför byggstenar tillsammans genom allt vårt pratande. Ibland skriver en av oss en historia efter ett prat, ibland en annan. Men vi vet att vi gemensamt äger intrigen och personerna och att berätelsen aldrig uppstått om inte våra tre intellekt, eller två, gemensamt skapat den. Kanske den vetskapen är en av nycklarna till vårt givande samarbete? Det betyder inte att vi alltid är överens. Men vi är överens om grundfilosofin och sedan diskuterar vi jättemycket när det är något vi ser olika och kommer fram till gemensamma lösningar som ibland ligger långt ifrån det vi tänkte först.

I förrgår satt Annica och jag på verandan och spånade ... nu ska jag sjunka in i den värld vi pratade om.

torsdag 23 juli 2009

Här är Världs-Evas blogg!

Eva mondiale de la Suède

vet ni vem det är? Inte? Men det är ju jag. Jag fick på något konstigt sätt upp min blogg på franska - fråga mig inte hur jag gjorde. och tittar häpen på översättningen av Eva Swedenmarks värld. Vad betyder den: (Annika????). "Världs-Eva från Sverige" ungefär. Nu har vi skrattat åt detta och vissa andra översättningar en lång stund, dotter E och jag!

Vi är ett segt släkte vi små röda

Ett mirakel har uppstått, hoppas jag i alla fall. Min röda iPod har väckts från den slutliga sömnen. Efter badet i grå oljelasyr igår med efterföljande dusch och topzbehandling visade den "sleep" på displayen - jag förtvivlade, jag den skyldiga som låtit den falla ur behån ner i färgburken. Men vi små röda är ett segt släkte. I morse satte jag på den, utan hopp. Men se, den lyder mina kommandon, den spelar musik. Vilket under: jag håller tummarna och hoppas på god fortsättning.

Jag blev skjortärms- och kragpresserska för att kunna åka till Frankrike

"Att stryka är ett bra sätt att känna sig som en bättre människa", skriver Klimakteriehäxan på sin roliga blogg. Jag stryker nästan aldrig, men när jag gör det tänker jag alltid på ett av mina första sommarjobb efter första året på gymnasiet. Jag ville ju till Frankrike, men hur skulle jag få pengar? Jag blev skjortärms- och kragpresserska på IMA-tvätten i Sundsvall på ackord. Varje morgon vandrade vi till jobbet klockan kvart i sju. Pappa och jag slog följe. Tvätten var en annan värld. Kvinnorna där var ofta ensamstående med barn.
Jag som dittills känt mig ganska fattig insåg att det var jag inte när de bara skakade på huvudet åt mig som skulle göra något så lyxigt som att åka utomlands för mina pengar. Och de tyckte det var fantastiskt med att pappa och jag promenerade tillsammans til jobbet och pratade med varandra om allt mellan himmel och jord.
Deras liv var så tuffa, jag fick höra så många historier om män som stuckit, svikit slagit, bedragit. Det tunga jobbet på tvättinrättningen gav det som var mycket pengar för mig, för dem var det knapp överlevnad. Det var varmt och slitigt och svettigt när det var högsommar utanför. Jag har aldrig glömt dgarna på tvättinrättningen när minst 500 skjortor per dag skulle ångas, pressas, strykas och jag som yngst desutom skulle hinna fixa kaffe mellan pressningarna åt alla.

Efter fem veckor åkte jag till Grenoble för pengarna och blev alldeles vansinnigt kär i Sydney med de brunaste ögon jag sett. Men det är en annan historia.

onsdag 22 juli 2009

Klok sommarpratare med bra musik

Lars Berg, vilken härlig sommarpratare, så varm och klok. Jag minns vilket radarpar han och Lisa Berg var - för så länge sen, i u-landsdebatten som vi sa då.
Dessutom spelar han så bra musik.
Till exempel "Ne me quittez pas" av Jacques Brel, nu med en för mig okänd sångerska. Lyssna på det programmet om ni missade det.

Det är mycket roligare att skvallra om människor man hittar på

Vi sammanträdde på verandan idag, Annica och jag. Vi började prata om hemsidor men gled snabbt in på en familj som intresserar oss nu. Om mina grannar tjuvlyssnade - det gör de inte, de öste grus på andra sidan den alltmer ogenomträngliga häcken till nytt mystiskt projekt - men om: då skulle de tro att vi var riktiga skvallerbytor som firade orgier i lystet snokande i en stackars familjs liv. De kan ju inte veta att vi bara hittar på! Det är mycket roligare att skvallra om människor man hittar på, det kan jag rekommendera. Men man behövder ju någon att skvallra med. Annicas ögon lyser och hon skriver i sin anteckningbok.
Sedan tvättade vi mitt verandagolv med hennes nya högtrycksspruta.
Och sen tappade jag min iPod i lasyren jag målade den nytvättade verandan med. Men det var en annan historia.

Jag har dödat min älskade iPod i grå oljelasyr

Nu är jag bitter! Jag målade verandgolvet med vacker grå oljelasyr. Det blir så snyggt. Jag böjer mig fram över målarburken och gnolar till musiken i min iPod, tänker en vag tanke att den skulle kunna falla ur behån där jag tryggt förankrat den, men äsch....
Tyvärr gjorde den det. Min fina röda musikapparat försvann ner i oljan och kom upp grå. Jag sköljde den i vatten. Nu tror jag att jag fått bort den mesta oljan. Men på displayen står det på iPod Diagnostics: Sleep. Tror ni att det är en förskönande omkrivning för DÖD?

Vi skrev om GHB 1999 i Änglavakt

Jag hör hemska rapporter på radio om våldtäkter och drogningar på grund av GHB. En otäck drog. Emma Vall skrev redan 1999 i den andra kriminalromanen om Amanda Rönn, Änglavakt, om GHB. Redan då var det flera fall av GHB-missbruk bland unga i Sundsvall och bland annat det handlar boken om. Min gamla hemstad Sundsvall är en hård stad. När jag växte upp var det en stad med stort alkoholmissbruk.
Sundsvall var en bra miljö för våra kriminalromaner om Amanda. Jag skulle gärna återvända dit i skrivandet och fundera mer på vad som hände med Amanda Rönn. Det känns som om vi övergav henne. Men det är svårt att hitta plats för Amanda just nu i våra skrivarliv.

tisdag 21 juli 2009

Det är lusten, inte rädslan som ska styra mitt liv

Egentligen är det så självklart: När jag bestämmer mig för att ta tag i livet lossnar rädslorna. I stället för att sitta och vänta och bara krympa vill jag göra något. Det är då min livslust kommer tillbaka. Det är då jag vill skapa, hitta på nya projekt. Jag gör som vi brukar säga i Emma Vall: Fokuserar på lusten.
Det är inte alltid lätt. Skenbart är det lättare att nöja sig, att förklara för sig själv: "Men du har väl ändå gjort en massa saker, ska du inte nöja dig nu, du måste inte hålla på med något nytt hela tiden?"
Jo! Det måste jag. Det är bara så att när jag försöker att "nöja" mig så krymper jag. Då blir jag liten och rädd och det vill jag inte vara. Då stängslar jag in mig och inbillar mig en massa saker, hindren blir många, rädslorna än fler och till slut sitter jag i en liten vrå och hukar. Så vill jag inte ha det. Rädslan får inte styra, det ska lusten göra.

Det kanske slutar med att vi startar ett eget förlag?

Att bo på en ö utan affär eller kiosk ställer krav på oss öinevånare. Vi är ett släpande släkte, vi öbor. Allt ska släpas ut från stan, sedan till båten, ombord, sedan av. Sedan har man skottkärran vid bryggan och kör upp ett lass med sådär åtta nio kassar och väskor som ska ut till ön. Det underliga är att jag bär ut och bär ut - ändå har jag alltid lika mycket att bära. Det är då jag kroknar ibland och bara sjunker ihop på verandan när jag kört upp några skottkärreomgångar. Man får se det som dagens träning.

Vi hade hoppats på riktigt torr och solig dag och laddat med den fina gråvita lasyren. Men verandan var inte riktigt torr, det får vänta tills i morgon. Då kör vi loss med grålasyr och med Falu rödfärg. Dessutom ska Annica och jag ha en verandplanering om innehållet i nya boken. Men just nu framför allt om hur vi ska planera försäljningen av vår upplaga av Smultron och svek som kommer i början av augusti. Vi inser plötligt att vi blir ett litet förlag. Vi måste ha en hemsida, säger F. som vet allt om bokförsäljning så nu ska vi skaffa det också. Kan vi blogga måste vi väl kunna skapa en hemsida?

Vi blir glada om ni hejar på med åsikter och insikter. Vad ska hemsidan heta till exempel? Oj nu är det många frågor som snurrar i mitt huvud!

Dramatik alltid och överallt

Motvillig morgon i stan. Man måste tvätta ibland. Håret inte minst. Och få en stadskänsla. Men jag längtar direkt ut till ön. Så nu åker jag med nytvättat hår och dito handdukar för att se om björken står kvar.
Morgonen är fylld av dramatik. Dotter E och jag åt en stilla frukost på balkongen när fruktansvärda skrik skar genom morgontystnaden. En taxi körde fram och efter en lång stund och hjärtskärande skrik vacklade en gravid kvinna ut i bilen. Hon hade knappt hunnit åka iväg med den väldigt handfallna taxichauffören och en väninna innan två motorcykelpoliser körde upp framför tvåans buss och började söka igenom den noggrannt. Något hade hänt, vi vet inte vad. Det finns dramatik alltid och överallt. Nästa gång jag kommer till stan kanske det är en liten baby på balkongen mittemot?

måndag 20 juli 2009

Sotaren har varit hos mig och jag är lättad och minns samtidigt min gamla favoritbok


Sotarna har varit på besök. De har kollat öppna spisen och lilla järnspisen, allt var okej om än byggt för länge sedan på ett sätt man inte använder nu. Nog borde skorstenen få några flera varv och jag måste isolera taket ovanför järnspisen, men det är bagateller. Dessutom kröp de upp på vinden som jag oroat mig för länge utan att ha mod att krypa upp och kolla /fruktar att det finns getingbon där/ men de sa att allt såg okej ut och ingen geting kom svärmande. Nu känner jag mig lättad!
Jag kan inte se en sotare utan att tänka på en av barndomens fantastiska oförglömliga läsupplevelser: Lisa Tetzners Sotarpojken. Vad jag älskade de böckerna. Och vad jag grät!
De glada sotarpojkar som kom till mig har ett bättre liv när de tuffar runt ett helt gäng i båt till öarna och kolla skorstenar och brandsäkerhet.

Män med dundrande monstermaskiner snaggar gräsmattorna



En del av mina grannar hinner inte komma ut till vackra ön förrän de kastar sig över sina dundrande maskiner, det ska trimmas och klippas och tämjas. Deras gräsmattor snaggas ner till hårbotten.
Och som de låter! Ena grannen torterade ön med sin nya vrålande trimmer. I timmar. Inte en av de vackra blommorna fanns kvar i hans dikesren. Det finns inga blommor i deras gräsmatta. Jag klipper stigar i stället. Det är så vackert. En stig löper genom massor av rödklöver just nu - jag vet inte varför det är så intensivt mycket klöver i år? En annan stig gick genom lupinerna. Jag älskar blomsterstigar. Jag har fem olika stigar på min tomt, resten är små blommande fält. Jag är säker på att grannen tycker jag är lat. Vi är olika. Men hur kan man klippa bort alla vackra vilda blommor!

Mitt humör matchar mörka moln men tröstas av mogna körsbär

Somnade snabbt till PO E:s lätt sövande stämma och kanske missade jag ett bra Sommar - men jag sov gott. Nu sitter och och tittar på min björk i spöregnet, den lutar än mer och jag känner mig hjälplös. Sven har varit och mätt upp fallvinkeln. Men nu regnar det, rötterna släpper, tänk om den faller med ett brak innan trädfällaren är här? Över min rhododenronbuske som är så stor och vacker. Jag oroas!
Jag avskyr att inte vara stark och praktisk. Idag är en sån dag när jag ser allt som ska göras som jag själv inte mäktar med. Visst kan jag måla och olja in verandor. Men inte laga gräsklippare och verandor. Sotaren kommer och jag är livrädd för eldningsförbud i öppna spisen. Björken lutar, Verandaplankor ruttnar. Ibland är livet tungt för stugägaren. Ibland undrar jag, klarar jag det här?
Det är en sån dag Mitt humör matchar vädret. Nu puttrar kaffet, moln vik hädan!
Jag tar en tur ut i trädgården, och se, körsbärsträdet är fullt med mogna bär som fåglarna inte ätit upp i år! En morgontröst.

söndag 19 juli 2009

Jag saknar henne, lilltanten, min mamma

Min lilla mamma hon kunde inte vara utan sitt kaffe. Kaffe med grädde i skulle det vara. Det första hon gjorde på morgonen var att dricka kaffe. Ibland när jag tassade upp mitt i natten satt hon med en kopp. Kaffet verkade inte störa hennes sömn. Själv sitter jag nu klarvaken i sängen på grund av några stora koppar starkt kaffe alltför sent och tankarna flyger omkring som vilda svarta fåglar. Men hallå! Jag hade en underbar dag. Varför kan jag inte sova nu. Jag vill sova men är klarvaken.
Nu tänker jag på min lilla mamma vid köksbordet på Tivolivägen i Sundsvall. Jag kan se varje detalj i lägenheten och jag minns min mamma, min vackra snälla mamma som alltid var mitt stöd. Saknar henne. När jag är i Sundsvall nu åker jag aldrig förbi Tivolivägen. Jag minns de sista åren hon levde. Hon stod alltid i fönstret och väntade på mig. När jag reste stod hon där och vinkade. Jag vet att hon tyckte jag kom för sällan och stannade för kort tid även om hon aldrig sa det. Det gör ont i mig nu när jag tänker på det. Varje gång när jag reste iväg igen de sista åren tänkte jag med ett hugg i hjärtat - tänk om det här är sista gången?
Den dagen kom. Mammas granne sa till mig: Det är så tomt när lilltanten inte står där i fönstret längre. Ja, det är tomt. Det går faktiskt inte en dag utan att jag saknar henne.
Lilltanten. Min mamma.

Det är mycket sommar kvar, man ska vara "posentiv"



Jag borde sova, men jag är så nöjd med dagen att jag inte vill att den ska ta slut. Morgondopp med Elin. Sedan oljade vi en av verandorna med olja med gråvit pigmentering, det blir så snyggt, se bilden! Vi lyssnade på Luuks program som var fint. Läste i solen medan vi drack smoothies på färska jordgubbar. Överraskades i läsningen av Annica med familj som drog med oss till bryggan. Sedan övergick dagen i kväll med en stor spontanmiddag på verandan, prat och skratt och vilda planer.
Sommar.
Annica suckade till: "Det är bara fem veckor tills killarna börjar skolan, sommaren går mot sitt slut." Då protesterade Peter: "Det är min första semesterdag! Det är mycket sommar kvar."
Vi bestämmer det. Det är mycket sommar kvar.
Som Edvin, sex år sa: "Man ska vara posentiv!"
På bilden: Mina posentiva middagsgäster

lördag 18 juli 2009

Kristian Luuk fick mig både att gråta och skratta, så ska det vara i Sommar

Idag kom äntligen ett Sommar-program med den själ och närvaro jag vill ha. Tack Kristian Luuk, du fick mig både att gråta med din berättelse om din morfar och skratta av lycka när du så fint berättade om din kärlek till din fru och hur ni kommer att åldras ihop, lekande. Rakt och enkelt, inga ironiska krumbukter, kärleksfullt och insiktsfullt, det var riktigt fint!

fredag 17 juli 2009

Nu utkommer den andra boken om Svala i Tyskland

Nu utkommer den andra boken om Svala i Tyskland. Sabotage hette den på svenska. Dagmar Brunow har gjort översättningen. Jag gillar verkligen de tyska omslagen. Håll tummarna för att Svala ska bli poppis i Tyskland!

En perfekt morgon med sol och morgondopp

... och klockan var bara sex på morgonen, dottern och jag gick stigen ner mot havet. Solen värmer, allt är vildsint grönt och frodigt. Vi tvekade bara en kort stund på bryggan, solen hade inte hunnit fram bakom trädtopparna, sedan slängde vi handdukarna på bänken och hoppade i sjön. Kallt, men inte iskallt, lent svalt vatten mot naken hud. Sedan solvärme på bryggan där solen nu tittade fram. Tidningarna låg i postådan. Kaffet stod färdigt i stugan. En perfekt morgon. Sedan tog E Waxholmsbåten till stan.

En snabbt förbiilande vind

Han kom som en vind .... som i Hjalmar Gullbergs fina dikt. Vännen kom i liten motorbåt över stora havet, blev här en stund och försvann.

Han kom som en vind.
Vad bryr sig vinden om förbud ?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
/:/
Vad fäster en vind sig vid, om han får ?
På ögonen kysstes du blind.

torsdag 16 juli 2009

Vi firar Annicas nya bok med champagne

På min ö bor också min författarvän Annica Wennström. Vi har hus på varsin sida ön, varsin veranda där vi kan sitta och skriva och fundera. Det är här våra bärböcker fantiserats fram. Igår kom Annica och Peter med sin nya högtrycksspruta och spolade ren våra verandor.
Sedan var det dags för firning! Annica hade med posten fått de två första exemplaren av sin nya roman, Svart Kvark. Jättefint omslag som ni skymtar på bilden och en roman som jag tror många kommer att älska. Ni har väl läst hennes första roman Lappskatteland? Om ni inte har det så väntar en läsupplevelse.
När nu hennes andra egna roman kommit ville döttrarna och jag överraskningsfira. I skåpet hade jag sparat en flaska Gula änkan, Veuve Clicquot, för något festligt tillfälle. Det blev nu. Vi skålade för Annica och hennes bok. Det var jag, döttrarna, Peter och Annica och deras två små killar. Och mörkret föll över verandan och där våra glada skratt hördes denna ljumma vackra sommarkväll.

onsdag 15 juli 2009

Klart du ska ge en barnby i världen ditt stöd

Jag besökte Vietnam för första gången 1989 och blev helt tagen av detta land, av vänligheten och den hoppfullhet och framtidstro som fanns där trots att de blivit útsatta för ett av århundratdets grymmaste mest oförsonliga krig från angriparen USA. Det amerikanska kriget, som man säger i Vietnam. Vietnamkriget som vi säger.
Sedan länge ger jag lite pengar till en barnby i närhten av Hanoi. Det är en by med för tillfället 163 barn som lever i olika famljer i välordnade hus, man ser utbildning som oerhört viktig för barnen i byn. Jag besökte byn en gång vid ett av mina besök i Vietnam. Varje år kommer brev till mig om hur livet gestaltar sig för barnhemmets barn. Det är en så liten insats att skänka några hundralappar per månad till en barnby i någon fattig del av världen. Jag tycker det skulle vara en självklarhet att vi alla hade en fadderby eller ett fadderbarn. Det är en möjlighet för svenska familjer att lära mer om barns villkor i andra delar av världen. Kanske kan man till och med få tillfälle att besöka sin by.
SOS har barnbyar runt om i världen, gå in på deras hemsida och läs mer!

Stilla morgon och en dag att fylla

Jag vinkade av Ellen vid morgonbåten. Vi var ensamma på bryggan. Solen skiner, havet ligger spegelblankt.
I eftermiddag kommer båda döttrarna med båten.
Hur ska jag fylla min dag? Det står en stor burk olja och väntar, verandan måste pysslas om. Det står en pytteliten burk Falu rödfärg på bordet, jag ska testmåla en planka.
För första gången på länge lockar skrivbunten på bordet mig. Jag sneglar på den. Den blinkar tillbaka. Det är min tur nu, verkar den mena.
Först morgontidning. Med första båten kom mina tidningar.

måndag 13 juli 2009

Hur jag blandar ihop mina minnen och ger Göran Rosenberg en ny roll under Kårhusockupationen

Man kan bli förundrad - och förskräckt - över sitt minne. I alla år sedan 1968 har jag haft klara minnesbilder av mycket från Kårhusockupationen, bland annat av hur intensivt vältalig Göran Rosenberg var. Mindes jag. Ikväll pratades vi vid över middagsbordet på en fest - och då får jag veta att han inte alls var där 68. Han var hos en tjej i Gävle, jag har blandat ihop minnen och skapat en ny historia. Antagligen hörde jag honom på Kafé Marx eller på Kåren en annan gång, han vet nog bättre än jag var han befann sig. Minnet spelar mig ett spratt.

Jag arbetar mycket med minnesbilder när jag skriver. Min hjärna vindlar sig tillbaka till händelser som skedde förut, för länge sedan och jag hittar olika sätt att ta tag i minnestrådar och nysta fram dem. Kanske har jag redan berättat om hur ansiktet under många år försvann för mig på pojken jag var kär i i trean? Busiga roliga Björn /det där med att falla för humor och busighet började tydligen tidigt hos mig/ men jag kunde inte minnas hans ansikte med de ekorrpigga ögonen. Inte förrän jag arbetade med en bok om barn i den åldern och halvt omedvetet tänkte på honom. På oss. På mig. Då steg han fram ur mitt minne, tio år, glimten i ögat och nu finns han där. Tack minnet för det!

Är ensam kvinna hot i parvärlden?

Jag bläddrade i gamla bilder på landet och såg människor som försvunnit ur mitt liv efter skilsmässan. Många av de par vi umgicks med bara försvann från min horisont. Jag kommer aldrig att förstå varför en del av mina "vänner" bara visade sig vara bekanta. De som var mina verkliga vänner har jag kvar, underbara, pålitliga, drastiska, roliga, vänfasta finns de där med sina stöttande kommentarer, sina goda råd och tillrop i vått och torrt. Det är jag så glad för. Men de andra?

Var det hotfullt att jag fortsatte att leva ensam medan mitt ex snabbt flyttade ihop med sin nya kvinna som lika snabbt, hos en del, ersatte mig på bjudlistorna? Är det så mycket enklare för par att bjuda par när man själv lever i tvåsamhet? Jag hade aldrig trott det – men jag ser i mitt liv och hos många väninnor efter skilsmässan att det ofta blir så. Har vi kommit så liten bit på väg att ensam kvinna ses som hot i parvärlden? Så tänkte jag med visst vemod när jag tittade på gamla midsommarbilder.

söndag 12 juli 2009

Kommer min björk att falla med ett dån?


Snickaren Javier skakade bekymrat på huvudet. En verandaplanka har ruttnat och gått rakt av. Jag måste nu ägna hela helgen åt att skrapa bort nerfallna löv och jord från alla mina verandagolv, känns som om jag går omkring med en gigantisk tandtråd ungefär mellan plankorna. Rädda det som räddas kan. Nu kanske ni tycker det låter otroligt tråkigt att ägna en solig söndag åt att skrapa mellan verandaplankorna? Det är inte tråkigt! Medan vi skrapar, min kompis och jag, så pratar vi. Otroligt mycket kan avhandlas mellan skrapandet. Vi skrapar, pratar, sopar, dricker rosé, tar en paus. I morse, tidigt, hoppade vi i havet och tog ett iskallt morgondopp. Vi har ätit sallad och grillat entrecote, jag klagar inte.
Ett problem finns. Min björk som lutar alltmer. I morse hade rötterna börjat släppa från marken och den lutar sig tungt mot björken intill. Ska den falla? Den får inte falla över min rhododendron. Jag har pratat med öns trädexpert Sven, han lugnade mig. "Jag tar björken i veckan, dom är sega, björkar. Jag tror inte den faller!"
Hmmm - men om den faller medan jag är här? Nä, jag ska på fest i morgon ändå så jag tar kvällsbåten in till stan.

lördag 11 juli 2009

Jag grät mig igenom hela min första retreat

Det känns som om ett stråk av vemod passerade över landet i några dagar. Skakade om oss och fick oss att fundera på våra liv.
Jag kom att tänka på mina retreater. Den första, i Sigtuna ledd av Lisbeth Gustafsson, var extra viktig. Det var strax efter skilsmässan. Min älskade mamma hade dött. Jag kämpade så för att bara orka. En retreat några dagar, bara tystnad och tankar, låter vilsamt. Jag hade ingen aning! För när orden försvann, när jag kom dit och träffade en liten grupp människor och vi teg och reflekterade och mediterade ihop - då kunde jag inte värja mig mot sorgen.
Jag insåg hur mycket jag bygger upp min identitet med ord. Orden skyddade mig, jag presenterade en bild av mig och höll fast vid den i mitt vanliga liv. Då kunde jag luta mig mot den bilden och känna mig stark och orädd. Men nu fanns ingen bild. Bara tystnad.
Ingen visste vem jag var. Det visste inte jag heller, upptäckte jag. När jag inte kunde hålla fram den där bilden så kom tårarna. För jag var så fruktansvärt olycklig. Jag grät mig igenom precis hela retreaten. Grät vid frukost, lunch, middag. Skrev de mest sorgliga dikter. Det var fruktansvärt och det var så nyttigt. Det var som att riva bort slöjor från mitt sinne som dolde mitt jag just då. Bortom ord jag målat upp om hur bra allting var fanns en rädd liten människa som sörjde så mycket i sitt liv. Paradoxalt nog blev jag starkare av den vistelsen, den var början på en väg till något annat. Inte tillbaka. Till mig själv snarare.

fredag 10 juli 2009

Min virvelvind drar till Vietnam

Ellen min Ellen, hon kommer hem som en glad vind, flyttar in i sitt rum som alltid väntar på henne. Vi har så kul tillsammans. Jag visste att hon skulle dra igen min yngsta dotter, Paris i höst och jag tänkte åka dit. Nu blir det Paris, ja, men först två månader i Vietnam. De ville anställa henne igen på Kulturskolan i Hoi An där hon arbetade förut. Två månader bara, kvittrar hon glatt. Jag förstår henne, jag längtar också alltid till Vietnam. Åh vad jag skulle vilja åka dit i höst och hälsa på henne.
Och åh vad jag kommer att längta efter henne!!!!

En andhämtningspaus i livet

Underbart är kort eller vad säger man? Vännen kom, vi skrattade ihop, han försvann. Nu har en halv rolig dag gått. Frågan är vad jag gör av resten av denna dag. Och av helgen. Och av nästa vecka. Nu har jag alltför länge varit alltför improduktiv. Det känns som om det är läge nu att ta itu med saker jag vill göra och skriva. Samtidigt får jag försöka att vara lite ömsint med mig själv också, inte bara driva på med slavpiskan. Jag kanske är precis så lat som jag varit i sommar, jag kanske behövde precis den här andhämtningspausen för att veta vad jag vill göra, vad jag förmår, vad jag har lust med?

torsdag 9 juli 2009

Vi åker inte från, vi åker till!

Ellen har föreläsning i morgon och jag ett trevligt möte så vi åkte in. Det är alltid tråkigt att åka från ön, även i spöregn. Vi träffade en klurig granne i vänthuset på bryggan och suckade att vi inte ville åka från ön.

"Man ska alltid tänka att man åker till något", plirade han. "Inte att man åker från något."

Bra sagt! Vi åker till mysiga lägenheten på söder, varm dusch, god middag, en jättetrevlig dag i morgon.

Vem begår mordet på det svenska kulturhuset i Paris?

Läs debattartikeln idag i DN av den fd franske ambassadören Patrick Imhaus i Sverige. Min gamle vän Guy de Faramond har översatt artikeln som är berättigat indignerad. Den svenska regeringen hotar av ekonomiska skäl att stänga CCS, det fantastiska svenska kulturhuset i Paris som varit en mötesplats och ett kulturcentrum i decennier. Hur inskränkt ekonomistisk och kulturfientlig är en regering som sneglar bara renodlat ekonomiskt på en sådan sak som kultur? Vad är det för kortsiktig byråkrati som styr regeringen Reinfelt om de stänger detta fantastiska skyltfönster för svensk kultur? Jag är ledsen och och upprörd.
Jag har själv haft förmånen att vistas i det vackra gamla huset i Maraiskvarteren i Paris där det sjuder av verksamhet. Svensk kultur visas upp, det är en mötesplats för svensk kultur och svenskt samhällsliv. Patrick Imhaus formulerar fint i sin artikel hur betydelsefullt det är. Ska den borgerliga regeringen kröna Sveriges tid som ordförandeland med att smälla igen dörren för den svenska kulturen i Europa och lita till vaddå - marknadskrafterna? Det är pinsamt och det är sorgligt.
Den 14 juli blir det antagligen demonstration i Stockholm mot den kulturfientliga politik som vill stänga det svenska kulturhuset. Jag kommer att delta och hoppas många andra också gör det.

Det var fult gjort, TV. Deckarrepris en regnig sommarkväll.

Usch vilket fusk! Här laddar vi för miss Marplekväll, två härliga timmar. Dessutom är det den "gamla" miss Marple, hon som vi gillar bäst. Men en stund in i avnittet uppdagades den bittra sanningen: TV visar ett gammalt avsnitt som sänts förut, det är repris på förra sommaren och tyvärr, vi kommer ihåg plotten. Så värdelöst. I detta regniga land sänds repriser på deckare. Det var fult gjort, TV! Tur att jag blev sömnig efter grillat kött som Elin köpt i Hötorgshallen och rödvin och lätt somnade från miss Marple för att vakna när Ellen laddade in ett nytt Sopranosavsnitt i vår dvd.

onsdag 8 juli 2009

Har man bara en sadel så kommer nog en häst

Jag älskar rubrikens uttryck. Lilla Kattis hade skaffat en sadel, när mamma Ulla frågade varför hon skaffat en sadel, ryckte hon obekymrat på axlarna och svarade så genialt: "Har man bara en sadel så kommer nog en häst."

Själv sitter jag med offerter från hantverkare. Jag säger strängt till mig själv: Eva bygg inte om, bygg inte ut. Du har helt enkelt inte råd.
Men, svarar mitt ombyggarjag, verandan måste fixas och fönstret i lillstugan, och vi måste ha en trappa och visst borde verandan bli större... Nu tittar jag på offerten, jag vill så mycket. Nu. Sadeln har jag.

Men var är nu hästen?

En perfekt morgon

Solen sken. Jag var pigg och utsövd eftersom jag inte var ensam i huset så alla demoner hade flytt sin kos. Fåglarna kvittrade. Blommorna var nytvättade av gårdagens regn. Jag steg upp med dotter 1 och följde henne till bryggan och tidiga pendlarbåten. Gick upp och målade taket i gästrummet vitt. Det var färdigt tills dotter 2 vaknade. Då steg jag ut i solen, vitprickig. Takmålning!!!! Vi gick ner till bryggan, gjorde några solhälsningar. Hoppade sedan i det iskalla vattnet spritt nakna. Sedan gick vi upp och åt frukost. Är inte det en perfekt morgon så vet inte jag vad en perfekt morgon skulle vara.

tisdag 7 juli 2009

Varför ska man vara så lagom?

Alltför många kvinnor har tvingats in i ett kärringfack efter sextio, säger Amelia Adamo och kräver rätten till no bullshit-time efter sextio och också rätt att vara både sexig, farmor och attraktiv på arbetsmarknaden. Jag är inte lagom, säger hon i den här intervjun. Och det är väl en härlig egenskap, tycker jag!
Själv var jag säker på att jag skulle skriva en bok som hette Jag blev osynlig vid fyrtio - en gång i tiden. Men åren går och jag har inte skrivit den och inte låtit mig osynliggöras heller.

Migränen försvinner när jag inte har sådana överkrav på mig själv

Jobbigt med åska, den hamnar innanför mitt pannben, ibland som huvudvärk bland bara en stor trötthet. Förr i tiden hade jag ofta migrän. Ofta ofta, det var ett gissel. Det var svårt att förstå varför. Men jag märkte att rött vin ibland var farligt, men i synnerhet i samband med med cigaretter, alltså jag rökte inte, men andra. En annan sak var spänningar. Jag fick alltid migrän av min ex-exmans släktingars middag i fina Bromma. Allt var så spänt och märkvärdigt, antagligen drack jag lite för mycket, alltid fick jag hemsk migrän efteråt. När spänningen släppte.
Ofta fick jag migrän när spänningar släppte, när jag skulle koppla av. Ett tag trodde jag att jag straffade mig själv med migrän när jag druckit rött vin eftersom jag kommer från en släkt som nästan inte alls drack alkohol. Jag sa ofta: "Okej det här är straffet för att jag drack igår." Självbestraffning?
Jag vet inte, men jag vet att ju mer jag håller på med taichi och yoga desto mindre migrän har jag. Nuförtiden i stort sett aldrig. Det måste hänga ihop med att jag lärt mig slappna av på ett helt annat sätt. Jag kanske släppt överkraven helt enkelt?

måndag 6 juli 2009

Maffig maffia i trygga soffan under varm yllepläd

Karin Thunberg, min favoritkolumnist i Svenskan, har uppenbarligen fått samma sommarlast som jag: Maffiga maffiaserien Sopranos. Precis som jag har hon missat den förut när alla andra såg den men nu fastnat framför Tony, maffiabosen som går i terapi. Alla i min omgivning utom Ellen och jag har sett den, hyllat den. Vi skakade på huvudet. Men nu, efter alla andra, är vi fast.

Denna regniga dag åt vi middag under plädar i vardagsrummet (lax kokt i vin och smör i ugnen och sedan lingonpäron med grädde....Gott!) medan vi samtidigt tittar på Sopranos. Det är så bra. Jag älskar teveserier utan reklamavbrott. Just nu blev det ett snabbt avbrott för bloggning eftersom Ellens kärlek i Australien ringde. Men snart är det maffiadags i trygga soffan igen. Och jag är glad för alla ylleplädar jag bunkrade och släpade hem på mina resor i Indien, det är perfekta för den svenska sommaren.

Inte bara EN bräda - en hel vägg

Inte blev det som sagt bara dagens bräda idag - det blev en hel vägg. I gästrummet jag reparerade förra året har väggarna varit omålade. Snickaren tog så hiskeligt mycket betalt att jag tappade modet och pengar till färg hade jag inte sedan jag betalt. Jag var ledsen för det hela förra sommaren och orkade inte ta itu med huset.Men nu är det dags. Jag och Ellen mixade ihop diverse färkskvättar vi hade i gamla burkar, fin linoljefärg. Det blev en otroligt vacker blå färg, sedan målade vi en hel väg under trivsamt småprat. Äntligen kan jag vara glad åt mitt fina lilla hus igen och inte pank och bitter över att jag inte gjorde upp ordentligt om priset.
Nu har vi ett så fint rum med målat trägolv och råsponten på väggarna är så vacker. Jag fick energi och kraft av målandet .... ikväll har jag roliga tankar att skissa ner. Det känns bra. Jag tycker inte om mig själv när jag ältar gamla oförätter och blir småbitter. Bättre att kasta av sig gamla sorger och ta itu med nya projekt. Idag var det dags!

En alldeles vanlig sommarmorgon på ön

Iskallt köksgolv. Jag sätter på elementet och kryper in under en pläd i den blå soffan på verandan. I mitt arbetsrum sover Ellen. Hon gillade inte att jag gjorde det till ett skrivrum. Så nu är hennes säng tillbaka och hon suckade förnöjt: Världens finaste rum!
Skriva kan man göra varsomhelst med den lilla vita bärbara macen. Just nu insvept i pläd med fågelkvitter som musik.
Jag tänkte vara en god mor och göra frukost till Elin som tog morgonbåten men sov för gott i dunet. Visst är det mysigt att kunna pendla med båt till sin arbetsplats. Det gjorde jag förr när jag arbetade. Då stod tre små ivriga fågelungar på bryggan och väntade på mig, varje eftermiddag. "Mamma, har du köpt något gott?" Det hade jag.
Varje dag önskade jag att middagen skulle stå dukad på verandan när jag kom. Men mannen sa: "Vi väntade med maten tills du kom, vi kan väl göra något enkelt." Det var helt enkelt en mening jag kom att avsky!
Nu ska jag göra mig lite kaffe och gå ut och prata med blommorna-

söndag 5 juli 2009

Den bästa kriminalroman jag läst på en hel evighet

Jag har lovat mig själv att inte läsa kriminalromaner på landet. Men jag kunde inte hålla fingrarna borta från Johan Theorins Nattfåk. Elin är ju här, tänkte jag. Jag behöver inte vara rädd. Hans första bok, den gåtfulla fascinerande och välskrivna Skumtimmen, hans debutroman för övrigt, var så bra. Den nya, Nattfåk, är ännu bättre. Den är mystisk, fascinerande, spännande, överraskande och samtidigt vardagligt mänsklig. Dessutom har han ett så vackert språk när han beskriver sitt Öland. Jag tänker inte säga ett knyst om handingen. Vill bara ger er rådet att läsa den. Varför läser jag så snabbt? Jag vill ha den kvar. Suverän sommarläsning.

Allting blommar så vackert just nu







Elin tog några blomsterbilder på vår tomt. Fint eller hur. Smultronen är mogna. Prästkrage,lysemacchia, blåklocka, digitalis, clematis blommar på vår tomt just nu. Och mycket mer!

lördag 4 juli 2009

En härlig regnig eftermiddag med vilt väder

Åskan dånar ovanför min lilla ö. Blixtarna ljunger, regnet vräker ner. Det kom så snabbt. Nyss låg jag lojt i solstolen och funderade vagt på att fotografera mina blommor. Elin sov i skuggan på verandan. Sedan skiftade vädret. Från sommaridyll till vilt väder. Vi har det ganska mysigt i huset, Elin och jag. Hade hon inte varit här kanske jag rymt till stan. Nu myser vi ihop oss, lamporna som lyser när det är mörkt tändes just. Vi sitter i varsin pläd och läser och skriver.

fredag 3 juli 2009

Ensam dam med hund? Nej damen vill ha familjevardag med passion

"Du kanske borde ha en hund", föreslår många när jag talar om att det kan kännas ensamt på landet. Eller hemma med för den delen. Ofta har jag gäster, släkt och vänner, mina barn som är mina käraste nära. Men häromnatten sov jag illa och förslaget kom igen. Ensam dam med hund? Nej, jag vill inte ha någon hund, ingen katt heller. Det finns bara en hund i mitt liv, vår älskade Shetland Sheepdog som vi hade för länge länge sedan.
Det är inte en hund som saknas i mitt liv. Det är en familj som tumlar omkring nära mig. Men barnen växer upp och mannen måste jag skilja mig ifrån. Mina relationer med mina barn är nära och kärleksfulla, men de har sina liv, drömmar och planer som ibland för dem långt bort från mig (i mil räknat inte i kärlek). När jag var ung var det enkelt, man träffades, blev kär, skaffade barn. Nu är det mina barn och dina att ta hänsyn till, komplicerade familjerelationer, ålder, boende - det ena och det andra även om passion uppstår.
Men eftersom jag önskedrömmer kan jag väl få säga vad jag vill. Och det jag vill - det är någon att dela glädje och bekymmer med, i sorg, i lust, i nöd. Jag tror att det jag saknar mest nuförtiden är just vardagslivet i familj. Det som jag kunde bli så trött på, så trött av. Passion - och vardag. Så som det aldrig kommer att bli igen.

Det enkla livet

Nästa vecka bor Ellen med mig på landet och Elin pendlar. Kanske dags att åka in och tvätta och ladda skåpen med mat. Vi tog morgonbåten in och just då började det åska. Blixtar korsade himlen och det regnade. Bra dag att handla, tvätta. På landet finns ingen tvättmaskin, det är det enkla livet som jag tycker om. Där hänger udda kläder som jag bara har på landet. Mina stövlar och de märkligaste solhattar. Jag längtar redan ut.

torsdag 2 juli 2009

... Och dagen blev bra

Ellen kom med morgonbåten och dagen blev bra. En duktig snickare kom förbi och jag gjorde drömplaner om utbyggd veranda. Vi har legat på rygg på en brygga och plaskat med fötterna i vattnet och pratat, inspekterat blommorna och vattnat med nya kannan. Vi har druckit espresso med en bit mörk choklad. Sedan lagade vi mat medan jag spelade min sommar-raiskiva som min J. gjorde åt mig förrförra sommaren. Jag älskar att lyssna till Faudel och Khaled. Aïcha är en av mina favoritsånger. J. gjorde en CD med Love songs också som jag somnar till ibland.
I natt vill jag inte drömma hemska drömmar, jag kommer att sova gott med Ellen i huset.

Väckte mig själv med ett fasans skrik

Jag drabbades mitt i det sommarvackra av ett anfall av melankoli igår. Jag satt här i mitt fina hus, med alla blommor och bäddar överallt, men var ensam. Plötsligt kändes allt så meningslöst. Hur bekämpar man en sådan känsla? När jag känner så blir jag dessutom mörkrädd. Kunde inte somna, ljud överallt.
Till slut somnade jag men väckte mig själv mitt i en mardröm genom att skrika ett fruktansvärt skräckslaget skrik i drömmen rakt ut, jag skrek så jag väckte mig själv, inte ofta det händer. Nu är det morgon, solen skiner, Ellen kommer. Jag är verkligen ingen människa som ska vara ensam.

Dagens bräda ska det vara såklart

"Jag såg att pappas "dagens bräda" blivit uppgraderad till dagens planka. Det känns nästan övermäktigt för en möbelsnickare - plankor är ju sånt som byggjobbare ägnar sig åt och det handlar om dimensioner som jag inte ens orkar tänka på att lyfta." Så skriver min vän K vars pappas uttryck jag lånade och felciterade. Dagens bräda såklart, det avslöjar ju direkt hur opraktisk jag är som inte ens vet skillnad på planka och bräda. Men nu har jag rättat. Dagens bräda ska det vara såklart!

onsdag 1 juli 2009

Hörvärd Sommar med Erica Bjerström

Jag lyssnade på Erica Bjerströms Sommar idag. Klokt och hörvärt. Jag hade tänkt stöka omkring men blev sittande och lyssnade /medan jag virkade en grytlapp jag har så svårt att bara sitta stilla mitt på dagen utan att göra något/. Hon pratade fint om att leva med sorgen efter någon man älskar, i det här fallet hennes pappa som dog när hon var helt liten. Hon citerade någon som sagt: Fördjupa dig inte i sorgen, låt sorgen fördjupa dig. Det var fint! Jag fick riktig lust att läsa hennes Porslinsmålerskan från Limoges efter att ha lyssnat. Hon pratade mycket om retreater - det vill jag återkomma till.

Dagens bräda blev en tur till Vaxholm

Dagens bräda, dagens uppgift med andra ord, blev en tur till Vaxholm med eftermidagsbåten. Annica, Monica och jag åt sill och strömming på Melanders i hamnen, en njutning! Gör det om ni kommer dit. Sedan strövade vi igenom den söta staden, handlade i favoritaffärerna och bunkrade för livet på landet där det inte ens finns en kiosk och återvände med Silverö med fyllda kassar.
Men jordgubbarna som jag skullle ha till miss Marple blev kvar i kassan på Konsum. Ett sånt elände. Som straff såg jag inte miss Marple heller. Däremot invigde jag den nya vattenkannan jag köpte på järn- och färgaffären. En stilla sommardag med andra ord.

Gamla gräl i det förflutnas mylla kan explodera igen

Det finns gamla gräl som är som programmerade minor, de kan tyckas vara nedgrävda i det förflutnas mylla men det behövs så litet för att de ska brisera. Ibland tror jag att jag är så förståndig och att jag bearbetat gamla sorger och kommit ut på andra sidan. Men det behövs bara en likartad händelse från förr för att minorna ska brisera och riva upp gamla sår. Jag byggde en bild en gång av en man jag älskade, men han var inte bilden, han var sig själv och det var långt från det ideal jag drömde om. Til slut blev glappet mellan min dröm och verkligheten för stort och vi gick skilda vägar. Jag trodde jag såg honom som han var nu i all mänsklig skröplighet. Men inte, det behövs så litet av det som var och är svek för mig men ett naturligt beteende för honom för att minorna ska brisera igen och ett regn av bevikelser falla över mig. Men varför trodde jag en gång till - varför försökte jag forma verkligheten till något den inte är och aldrig kommer att bli. Det funderade jag länge på igår medan Leonard Cohens In my secret life snurrade runt runt i min iPod.