https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 31 januari 2010

Är det så tyst på Konsum för att det är så kallt just nu och mycket snö, ni kanske blir dämpade?

Det är verkligen roligt att få syn på livet i vårt land med andras blickar på det man själv tycker är så naturligt. Som gymmet jag skrev om i inlägget innan. Det var först när vännen M med sina italienska ögon såg på det som jag riktigt förstod varför jag ibland känner en viss olust där.  Vi går runt varandra som om de andra inte finns. Det är lite typiskt, tycker jag. I Sverige går många in i små affärer utan att låtsas om att det står en person därinne. Som om det var en robot, inte en människa, som stod vid disken. Klart man måste titta och hälsa eller le eller vad som helst som visar att man  ser. Det är så viktigt att vi ser varandra!
Den italienske vännen M är också förundrad över tystnaden både på gatorna och i våra mataffärer. Han gick runt på den stora Konsumbutiken och det var helt tyst, fast det var mycket folk där.
"Väldigt lugnt här!" sa han. Men hans förklaring var att vi nog var så dämpade i mataffären för att det just då var så kallt ute och så mycket snö. Vi får se vad han tycker när han kommer tillbaka i sommar!
För övrigt är han chockad över att fina restaurangen Le Rouge tar ut chockpriset 375 kronor för en flaska vin han köper för sex euro i sin vanliga mataffär hemma i Italien.

12 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Det är härligt att vi reagerar så olika. Jag har lärt mig efter åren i Frankrike att alltid hälsa när jag går in i en butik. Mycket trevligare och vilken service det finns om man är glad och trevlig.
Jag reagerar på att mjölk och honung i Italien kostar dubbelt som här. Men visst är det ockerpriser på goda viner på restaurang. Min kompis som drev en krog förklarar det med att lagringskostnaderna är höga.
Tystnaden är speciell när snön äter upp ljudet, men också när blyga människor letar efter varor i butiken.

Matildas fikarum sa...

Det där är dubbelt för mig. Ibland kan jag längta mig halvt galen efter den svenska tystnaden. Att man får gå omkring totalt inmurad i sina egna tankar och inte ens behöva säga hej på flera dagar. Samtidigt är det just det fenomenet som skrämmer mig mest när jag tänker på om jag kanska ska flytta tillbaka. Att gå omkring osedd, ohörd och inte få gensvar någonstans, så att det blir till en fruktansvärd ensamhet.
I Sverige kände jag mig plågsamt ensam ibland, trots att jag kände hur mycket folk som helst, men det var just den där ensamheten i den vanliga vardagen. Vid busshållplatser, i hissar, i mataffären, den där värkande tystnaden.

Evas värld sa...

Eva, jag minns såväl med vilket strängt tillrättavisande röst expediten sa Bon Jour!!! om man glömde hälsa. En trevlig vana med hälsandet.Du har så rätt om den speciella tystnaden när allt är inbäddat i snö.

Matilda! Jag som trodde att Australien var ett land mer som Sverige, lite lågmält! För mig är tystnaden också storstadsbetingad, I Sundsvall pratade man mycket mer i affären, med busschauffören. Det kanske inte är så längre men småpratandet lever i mitt minne och jag blev chockad när jag flyttade till Stockholm och folk såg helt frågande ut när jag pratade med dem. Då kände jag mig ensam. Och tystnade. Nu pratar jag igen med folk som om jag bodde i Sundsvall!

Granne med potatisodlaren sa...

Eva, Fortsätt prata det underlättar livet i storstan. Min mor som alltid bott i Stockholm gör på samma sätt. Hon vet vad busschauffören heter och om kassörskan längtar hem till Kalix.

carina@pocolococreativo sa...

Jag är som Matilda, TU-DELAD... Jag blir galen på alla ljud här, det är aldrig tyst, och ljuden är inte svenskt normala så att säga, det är människor, hundar, mopeder, hojtande, havet, vattenpumpar, musik ur hemska högtalare, fåglar och syrsor... blandningen och allt på en gång kan ge mig psykbryt. MEN skulle jag orka med att inte bli sedd, att ingen lade sig i någonting som rör mig för den lilla detaljens skull att de inte känner mig? Att människor inte hälsar eller kan prata en stund på bussen? Jag är rädd att jag skulle känna mig osynlig och vad det skulle göra med mig...
HÄR, när jag går undan för att jag inte orkar med, då klarar jag mig på vem jag är, "hon är inte härifrån och dessutom arbetar hon kreativt, de ääär såna"...

Evas värld sa...

Jag förtår dig Carina, hur kan man som jag leva i ett bostadsomrpåde där ingen pratar med varann? Jag hälsade just på en kvinna på gården, hon bara stirrade på mig som om jag var knäpp - vi känner ju inte varandra. En annan granne gömmer sig bland konservburkarna på Konsum för att slippa prata. Så märkligt. Och det är klart att när man känner sig ensam blir man mer ensam i sådan tystnad. När man i andra perioder är glad och stark är man ju mer obekymrad och behöver inte bry sig. Men nog skulle det vara svårt att byta värme och vänliga vilda ljud mot mycket kyla och tystnad. Det är ju bara aldrig så enkelt. Jag tror mitt liv är där mina barn finns - och nu finns dessutom en liten Milton. Hur länge har du bott där?

Evas värld sa...

Eva, jag tror jag kommer att bli en liten dam som pratar med alla, som min mamma. En liten vimsig vänlig dam i rosa basker.

Evas blogg sa...

Hahaha...jag också. Jag har svårt för att inte prata med människor jag möter på min väg.

Jane Morén sa...

Här i området hälsas det ofta, hit och dit och både grannar, gamla föräldrar på olika dagis och skolor man träffat varje dag förut men ser någon gång ibland idag och vänner och kompisar. Kemtvättskillen vinkar i fönstret och bartjejen nickar genom rutan när jag passerar och hela "mitt" ICA hejar glatt.

carina@pocolococreativo sa...

7 eller nästan 8 år, men jag räknar inte riktigt så eftersom jag reser så mycket i arbetet. Jag tror att det ÄR ofta så i Sverige, den bästa grannen är en man inte ser eller hör, och det kan man ju inte knacka på och säga " Jag ville bara tala om att du är en jättebra granne för du är tyst och det är precis som om du inte finns"...! :-)

Matildas fikarum sa...

Eva, jag tror det är tystare ute på landsbygden här, folk därifrån verkar mycket mer försynta, men stadsborna! Hujedamej! Det är hög nivå på allt! Och folk börjar prata med en lite huller om buller och när som helst.
Jag bodde ju också i Sundsvall under min barndom, fast på andra sidan stan, och minns också att folk var mycket mer pratglada där, rent allmänt. Kanske det är så att kravet på att vara trevlig och pratsam ökar ju mindre staden är? Att tystnaden i Stockholm kan existera just för att de flesta är anonyma?

Evas värld sa...

Jane, man får nog en annan känsla i ett oråde där man bott länge, i Enskede kände jag mer att jag var i ett sammanhang, där mina barn växt upp, där det fann grannar och dagiskompisar ... ja du vet!

Carina! Kontrasten blir stor för mig eftersom mitt förra område, Enskede, var så livligt och fyllt av kontakter. Vi spelade teater ihop, vi umgicks, det fanns ett socialt liv som jag tappat efter skilsmässan och flytten. Kanske bygger man inte upp likadana kontakter när man inte har små barn och ett mer gemensamt liv.

Matilda från Sundsvall långt borta i Australien, vilka vägar man färdas på i livet! Jag tror också att livet i mindre städer i Sverige är annorlunda och mer öppet för kontakter än storstaden. Det är underbart med dessa jämförelser mellan Sverige, Australien, Dominikanska republiken - bloggen för mig runt i världen.