lördag 6 februari 2010

Femtiotalet var inte det Idyllien som vi ofta vill tro - men framtidstro fanns det

Idag sneglar vi tillbaka till femtiotalet och ser teakmöbler, Stig  Lindbergkoppar, fotbolls-VM ocxh Hyland och vi idylliserar. Femtiotalet, som jag ser det, led fortfarande av kalla kriget, klassklyftorna var stora, den politiska kampen mot tex svenska kärnvapen hård - hur tuff var inte Inga Thorsson i sin kamp för ett kärnvapenfritt Sverige. Jämställdhet, som vi ser det, fanns inte alls, min mamma och många med henne vantrivdes med hemmafrulivet. Skolan var hård och auktoritär, det var inte förrän i mitten av femtiotalet som skolagan försvann.
Ikväll pratar jag med Sven Wollter, kvinnliga polisen Solveig som berättar hur tufft det var för kvinnliga poliser,  och gamle sångidolen Lars Lönndahl, femtiotalets kanske populäraste sångare med massor av listettor och framgångar. Han lever än och är sig lik, 83 år ganmal. I början av sjuttiotalet slutade han framträda efter en personlig tragedi, därför kanske inte många idag minns hans vackra röst men jag kan i mitt huvud gnola på Får jag bli din tangokvaljer eller Tulpaner från Amsterdam.
Jag vet inte hur samtalet blir ikväll i P4, flera timmars ihopklippt prat som kanske mer tar fasta på Idyllien på femtiotalet. Men vi hade trevligt medan vi umgicks i studion - hoppas det framgår!
Och skillnaden mellan idag och femtiotalet var, tycker jag, att det då fanns en helt annan framtidstro, en kanske naiv, men lättsam framtidsoptimism.

5 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Det är framtidsoptimismen som jag saknar. Jag och mina jämnåriga fick hela tiden veta att det blir bättre. Och det blev det på många sätt, men optimismen och tron på att vi människor kämpar tillsammans har gått upp i ånga. Den ånga som den girige släpper ifrån sig när han/hon tar sig fram.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Precis så är det Eva, och det är väl därför vi vill se femtiotalet mera rosafärgat än det var. Men den framtidstro som fanns både på femtiotalet och sextiotalet, tron på att vi gemensamt kunde åstadkomma förändringar - den saknar jag!

Anonym sa...

Framtiden var bättre förr! :-)

Evas blogg sa...

Håller med er om framtidstron. Det fanns en optimism som fattas oss idag. En kämpaglöd, som har svalnat. Undrar vad det är som har hänt?

Johanna Wistrand sa...

Åh vad mysigt! Jag satt i Sven Wollters kök i somras :-)