https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 11 februari 2010

Kunde jag gå in i ett hus så impregnerat av kärlek, minnen och sorg? Inte utan att gråta

Bloggvännen Annika skriver om att återvända till platser där man bott tidigare. Jag vet inte - jag har väldigt svårt att till och med åka förbi Tivolivägen i Sundsvall där vi bodde och min mamma bodde kvar. Lilltanten, som en granne kallade henne. Hon som stod i fönstret och vinkade när jag kom och for. Smärtsamt.

Ett annat hus jag nog inte skulle gå in i är det hus i Enskede där vi bodde från 1979 till 2002. Frågan är om det är fel att undvika? Jag ville inte ens gå förbi huset när jag först flyttat. Men sedan bestämde jag mig för att utsätta mig. Gick förbi med en kär vän och visade honom min trädgård och mina syrener och den vita rosen från gatan och jag överlevde. Vi promenerade runt och jag överlevde det också. Men jag har aldrig ens tänkt tanken att gå in i det huset där vi bodde från det barnen var små, under många år med lycka men också med en fruktansvärd turbulens, en hus jag måste skiljas ifrån utan att det var vad jag velat. Skulle jag helt enkelt orka det? Se en annan familj bo i mitt hus, se hur en annan familj gjort om, möblerat, ja helt enkelt tagit mitt hus som nu är deras i besittning? Orkar ni?

Skulle jag flytta ifrån den lägenhet där jag bor nu skulle jag inte ha minsta problem med att komma tillbaka.
Men huset så impregnerat med kärlek, minnen och sorg, skulle jag kunna gå in i det? Inte utan att gråta.
På bilden min vita ros, jag tog skott från den och planterade på ön 

8 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Det är svårt att återvända till en älskad plats som man har lämnat utan att man vill. Jag kan inte gå förbi platsen där vårt sommarhus stod nere på udden utan att få en klump i halsen. Jag kan inte åka över bron från Öland utan att känna en outsägbar saknad.
Jag är ingen modern människa som bara lämnar och skapar nytt. I min ryggsäck bär jag med mig ganska många stora saknader.

Evas blogg sa...

Ja detta med att se sina föräldrar inte längre stå och vinka, det gör ont. Både mamma och pappa stod alltid på balkongen och vinkade när jag åkte. Mamma gör det fortfarande. Men tänk för ett år sedan, när jag visste att pappa aldrig mer skulle stå där, det smärtade så otroligt. Jag har inte heller varit inne i vårat f d hus, även om vi bor nära det om sommaren. Men som du säger, jag vill inte gå in där. Så många minnen av barnens födelse och uppväxt. Det var i det huset vi såg dem växa upp. Det var där vi bildade familj. Nej, alltför många minnen som sliter i en. Men jag drömmer ofta om att jag återvänder men aldrig är välkommen.

Sara sa...

Jag besökte nyligen ett hus som betyder väldigt mycket för mig (Ekeberg). Med tveksamhet ska jag säga - för jag hade också ett motstånd mot att se "andra" i "mitt" hus. Nu är jag glad att jag varit där. Det är inte mitt hus längre - men det är andra som trivs och har sin vardag där. Precis som jag trivs och har min vardag på ett annat ställe. Jag tycker det var skönt på något vis...

Var dag bär guldkorn sa...

Ja, men så är jag ju en person som aldrig känner att mitt hem är ett hus, lägenhet osv. Jag har alltid känt mig mer som en nomad, som har vissa favoritplatser - men de är alla utomhus, i naturen. Två barndomshus, där jag bodde från 0-4 och från 4-7 bär jag dock starkt i mig, har återsett, men de är ju då inte alls som mina minnen riktigt.
Fast den köpte och försvann med vår husvagn när jag var sju år hyste jag agg till i många lååånga år.

Evas värld sa...

Granne, man bär sina saknader. Och det är som du säger: det hus man måste lämna fast man inte vill är det tungt att återvända till. Jag letade bilder från huset till bloggen idag och fastnade i ljuvliga barnbilder från alla de år när vi bodde där och barnen var små.

Eva jag började läa din blogg för ett år sedan när du så fint beskrev saknaden efter din pappa. Just såna små saker som en vinkning från en balkong sitter kvar i en tycker jag. Precis som alla bild- och ljudminnen man har av sitt liv i ett hus med små barn. Viktigt att minnas, men jag minns nog utan att behöva gå tillbaka till huset.

Ekeberg är verkligen så mycket du och din familj, Sara, jag kan tänka mig att det måste ha varit "gruvsamt" som vi brukar säga. Skönt att det blev en positiv upplevelse för dig!

Guldkorn, det är olika saker man hänger upp sina minnen på. Det som är svårast att återbesöka för mig är t ex sommarstugan på Alnön . Det var en tuff utmaning för mig första gången vi var där sedan vi sålt huset och pappa dött, det var f ö när vi Emma Vall-rekade miljöer som jag tvingade mig att gå dit. Men oj vad jag grät efteråt. Men din husvagn kanske du återskapat i fantasin? :)

Annika sa...

Även jag är mer åt nomadhållet, kanske därför att vi alltid flyttade när jag var barn. Jag har liksom aldrig haft ett barndomshem, har bara bott några år på varje ställe. Det närmaste jag kommer ett barndomshem är farfar och farmors villa i Nice (som såldes strax efter min dotters födelse) samt mammas barndomshem, bondgården i Hälsingland som dock såldes för några år sedan. Sommarstugan som mamma hade är också den borta. Egentligen är det längsta jag bott någonstans huset i Rotebro. Men då är det inte huset utan trädgården som gör mig nostalgisk! Kanske är detta förklaringen till varför jag har så svårt att tänka mig att lämna vår nuvarande bostad? Bara en lägenhet men ett hem som jag förknippar med så mycket lycka och harmoni. Å andra sidan vet jag inte hur jag reagerar när vi väl flyttar - jag verkar hela tiden sikta framåt, kanske av ren självbevarelsedrift. "Wherever I lay my hat, that's my home".

Jane Morén sa...

Åh, vad jag får ont i hjärtat när jag läser ditt inlägg oxch alla fina kommentarerna. " Inga står på balkongen och vinkar" gud det bara hugger i hjärtat när jag läser sådana rader. Jag har aldrig ägt något, vare sig när vi växter ypp eller senare så jag har inte haft något att förlora, men jag vet min mammas smärta över det skärgårdställe på Skälvik i Stockholms skärgård där mamma tillbringade flera månader varje sommar tills hon var 14 och hennes pappa plötsligt dog. Hur de förlorade stället. Mamma vägrade att ens besöka skärgården förrän jag av en händelse började hyra en liten stuga på Rånö när barnen var små. Då kom hon till oss. Men till sitt barndomsställe vägrar hon återvända, hon skulle inte stå ut med att se andra där. Själv blev jag av med många av mina leksaker när min nyblivna styvfarsa passade på att slänga mina leksaker när jag var bortrest på läger när jag var 14. Min bondgård jag sparat ihop till under flera år av min veckopeng, mitt underbara dockskåp med lampor och min metallicgröna leksaksporsche. Jag blir alldeles skakis varje gång jag tänker på det, hur det kan vara så sårigt fortfarande.

Evas värld sa...

Annika, det finns verkligen ställen man bor på som bara är en lägenhet, andra ställen blir ens hem och man slår rot. Jag kanske har lätt för det där rotslåendet. När jag älskar.Så jag förstår hur du känner för ditt och T:s hem nu!

Jane jag blir alldeles skakis och tårögd när du beskriver hur ditt dockskåp och din Porsche kastades bort. Så fruktansvärt gjort. Det skulle jag aldrig glömma.
Mina barns tanklösa far tog en gång flickornas dockskåp "lånade det" som rekvisita i en föreställning. sedan glömde han det och det försvann, jag kan lova att döttrarna aldrig glömmer det dockskåpet.