torsdag 18 februari 2010
Släkten är bäst, i mitt fall
Tänk de som säger att släkten är värst - det måste kännas sorgligt. Det tänker jag efter en så rolig familjeträff med mina två bröder, deras fruar, brorsonen och Elin. Hela vårt lilla gäng satt på trevliga Babajan. Åt, drack, pratade, tyckte om att träffas. Jag har två så kloka och snälla bröder och två lika gulliga svägerskor. Brorsonen Erling är min lilla kompis och det var underbart att min dotter Elin kom. Mera släkt! Släkten är bäst, i mitt fall!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Härligt Eva! Jag är nog mer mitt emellan. Släkten är bra (ofta brabra, t o m bäst men ibland också värst) och andra nära o kära likaså.
Det är väl den ständiga balansgången i kärleksförhållanden (och då menar jag inte par, utan alla andra också, i familjen, mellan nära vänner osv). Jag vill umgås, vara nära, men rätt som det är dyker kvävningskänslorna upp och det beror ju inte på alla dessa underbara människor runt omkring mig utan att jag känner sig fastlåst, fasthållen och måste bryta mig fri lite grann, rymma iväg, vara för mig själv. Eller snarare vara med mig själv. Ja, jag kommer nog alltid pendla mellan de där tillstånden, dvs gärna släkten, familjen, men i lagom proportioner så jag inte drabbas av mrs Dalloway-känslor.
Ähum. En viss del av släkten var tydligen inte bjuden? /Kungen av kransen
Men... trodde inte prinsen var mogen för restaurangbesök. Ledsen! Kram kungen!
Skicka en kommentar