https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 10 mars 2010

Jag ser dig, du finns - det är väl trevligt - eller är det farligt, rentav en provokation att möta en blick?

Jag läser Matildas inlägg idag i vår pågående undersökning om huruvida vi svenskar är ett stirrande folk, läs Matilda här - hon menar bland annat att man inte möter andras blick i Sydney därför att det alltid är ett tecken på att man vill något. Själv möter jag gärna folks blickar och försöker då le, inte för att jag vill något, mer för att visa en slags ordlös kontakt. Typ: Jag ser dig, du finns, jag finns, jamen det är väl trevligt!
Så gör jag mer och mer, i synnerhet på bussen, men också i affärer. Jag har gjort det till en vana - möta blickar, få leenden i affärer till exempel. Jag vill inte behandla den jag har att göra med som en robot och inte själv bli behandlad som en ansiktslös kund, jag möter blicken, jag ler, den enklaste formen av mänsklig kontakt. Jag blir riktigt ledsen om jag inte lyckas utan bara får en död likgiltig blick till svar - men det är faktiskt väldigt sällan!
Då minns jag plötsligt när vi var på besök hos Bob Alexander i Washington DC, legendarisk teaterman som arbetade mycket i slumområden, mycket i fängelser med sin Living Theatre.
Han var en fridsam och modig person - kanske det var därför jag blev så förvånad över att han mycket noga sa till oss att vi INTE fick se in i andra bilar när vi stannade för rött ljus. Aldrig titta in i andra bilar, aldrig möta bilförarens blick, det kunde betraktas som provocerande. Jag tyckte det var skakande men han var mycket noga med det. Där kunde det vara en provokation, ett trots, att möta blicken. En utmaning som kunde leda till att du blev skjuten, sa han på fullaste allvar.

19 kommentarer:

Johanna Wistrand sa...

Jag möter också blickar, pratar och ler med folk jag inte känner, det är en naturlig del av livet. Småprata, skoja med de flesta. Men jag tror, för min del, att det beror bl a på min ålder (förutom att Göteborg har uppfostrat mig i 20 år). Hade jag varit 25 år kanske det hade betraktats som sexuella inviter. Det verkar det aldrig göra nu ;-)

Jag lärde mig att aldrig se folk i ögonen i Paris, i alla fall inte de från nordafrika - de blev aggressiva och följde efter mig och gjorde konstiga ljud. Det var skitjobbigt att vara där innan jag lärde mig att undvika ögonmöten. Men nu på senare år när jag varit där har det varit lungt. Det är mycket lättare att möta folk och resa, som medelålders kvinna, tycker jag.

Evas värld sa...

Javisst Johanna! Klart det är så - jag lärde mig också i Paris att icke-titta för att undvika oönskad uppvaktning - det är inte precis något problem idag, uppvaktningen alltså :) - däremot fanns det ju en tid då jag undrade om jag plötsligt blivit osynlig, det var både bra och dåligt. Men det kanske är så att nu är det inte en flirtprovokation om jag tittar och ler, det är bara en medelålders kvinnas ickeprovokativa sätt att möta omvärlden?

Anonym sa...

ja har i paris kan man inte ens vara trevlig mot killar, sa trakigt!!!!! Jag som ar sa pratig med framlingar vanligtvis!
Men riktigt ledsen om du inte far respons tycker jag inte du ska bli, det ar ju bara trist for dem att de inte ar lika glada som du ar. Eller lika ohammade.
Puss alskar dig, saknar dig enormt mycket, men nu ar det bara typ en och en halv manad kvar!
ellen

Evas värld sa...

Ellen: Javisst är det konstigt att man måste träna sig att vara otrevlig i Paris, som ung, det går över sen! Jag lärde mig en radda svordomar som ung, det var inte effektivt i Paris, det var bara iskall tystnad och icke-seende som kanske fungerade!
Snart ses vi, min ros, då ska vi skratta hela tiden!

Evas blogg sa...

Jag kände av just det, att inte se på andra, när jag var i Egypten i höstas. Jag stirrade i backen när jag gick förbi alla enträgna försäljare. Kände mig mycket otrevlig men hade jag mött deras blick hade jag blivit "infångad" direkt.

Evas värld sa...

Visst är det svårt, Eva, för man måste ju, men vill verkligen inte känna sig otrevlig!

Johanna Wistrand sa...

Eva coh ELlen, sist jag var i Paris fick jag kontakt med kreti och pleti, folk frågade mig om vägen, om jag kunde hjälpa till på Monoprix att plocka ner saker från höga hyllor (eftersom de är så höga och fransmännen är så korta...), och jag roade mig med att vara skandaliserad över turisttaxor och skällde över detta och nonchalant bemötande i butiker. Det var riktigt roligt at få rocka loss som värsta satkärringen. I alla fall språkmässigt sett. Och det fick jag reaktioner på . Fast obehagliga reaktioner: de började bocka ocg buga...Parisiska tjänstemän verkar bara kunna trycka ner alternativt tryckas ner. Då föredrar jag nästan att bli nertryckt av dem :-)

Evas värld sa...

Ja eller hur Johanna - det är lite knäppt att man ibland måste skälla och vara otrevlig i la douce France för att bli bemött med respekt. Det finns en sån rolig scen om det i en av våra mysfavoritfilmer - hoppsan nu glömmer jag vad den heter. Kollar och återkommer :-)

Evas värld sa...

French kiss heter den ju - Meg Ryan försöker le och dricksa till sig info men får bara kalla miner och nobben tills hon får ett otrevligt utbrott - då svänger dom och berättar det hon vill!
Lustigt - jag får också en massa frågor om vägar och gator i Paris nuförtiden!

carina@pocolococreativo sa...

Jag ser människor i ögonen, söker och får blickar, här i Latin Amerika är det naturligt. Man hälsar på människor man inte känner om någon t.ex sitter på sin patio och man passerar på gatan.
Man frågar alltid hur någon mår t.ex även om man inte känner människan så väl. När jag ska iväg någonstans och går på min gata först så kan det ta upp emot 20 minuter bara att komma förbi alla grannar, för man hälsar på ALLA - gamla, mittemellan, barn osv.

Monica sa...

Svenskar är väldigt märkliga men som tur är finns undantag:-) Förra veckan hade jag ett jobbmöte i vårt hem, mannen skulle komma mot slutet men blev försenad. De möttes i trappan ( alltså de var okända för min man till utseendet och vise versa) Han mötte då personerna i trappan, hälsade, vi bor i bostadsrätt och litet hus, så klart man hälsar på folk man nästan trängs med i ett möte i trappan, dessa personer glodde på honom, ingen hälsade! Jag sa du måste mött dem för de gick precis, ja det gjorde jag sa han.!! Så frågan är: är det brist på uppfostran, blyghet, osäkerhet hur man uppför sig, ja jag vet inte. Eller allmän störighet. Samtliga välutbildade och dessutom har de ganska stort inflytande. Själva är vi svenskar sen Gustav Vasa så jag är kritisk mot "mina egna":-)

Monica sa...

Jag vistas mycket i England och skulle jag uppföra mig så där skulle jag betraktas som mycket konstig och avvikande.

Granne med potatisodlaren sa...

Idag har jag mött blickar överallt. Och mött nya trevliga hjälpsamma människor.
Men visst är det så att man inte kan titta tillbaka i kulturer där mannen är norm och kvinnan ett undantag.
Det är en sorg att vi inte har kommit längre i att se varandra som människor.

Evas värld sa...

Monica jag tror det finns en konstig blyghet i Sverige. På min sommarö hälsar vi alltid på alla vi möter på stigarna. Ibland kommer det främmande människor till ön som tittar på mig som om jag är konstig när jag hejar. Det är så märkligt! Pytteliten ö, stigar och så ska man låtsas som om man inte ser varann, det fattar jag bara inte!

Eva, just det skarp som alltid - där mannen är norm och kvinnan undantag!

Evas värld sa...

Carina, även om det är tidskrävande låter det väldigt härligt att vara på din gata!

Kimselius sa...

Oj, vad ni har hunnit prata med varandra under dagen, mycket intressant läsning. Jag har varit på Läromedelsmässa i Kristianstad och ska dit imorgon igen, därav mitt sena inlägg.

På Nya Zeeland hälsar alla på varandra, även helt främmande och frågar hur man mår. Kändes väldigt konstigt första gångerna, men jag vande mig.

Kramisar Kim

Evas värld sa...

Kim vad du jobbar - som en virvelvind! Jag tror man vänjer sig lätt vid en så trevlig vana! Sov gott!

carina@pocolococreativo sa...

Eva, det är både och, samt det beror på. Oftast är det utmärkt, för man ser och blir sedd. MEN det innebär också att alla lägger sig i allas liv på ett sätt som ibland känns påträngande även om det sker på gatan.

Kimselius sa...

Hej Eva
Jo, jag har sovit mycket gott. Och det är svårt att låta bli att jobba, eftersom jag tycker det är så kul att vara igång hela tiden. Saknar mina årliga finlandsresor i mars. Blir förhoppningsvis fler resor till Finland i höst.
Ha en underbar dag. Ska skriva mitt blogginlägg och sedan bär det iväg till Läromedelsmässan igen. Jättekul!
Kramisar Kim