https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 4 april 2010

Champagnen kan jag avstå, vardagskärleken den saknar jag

Jag funderar mycket på hur jag vill leva och kommer aldrig riktigt fram till en sanning. Ibland stormtrivs jag med mitt självvalda (nåja)  liv, ibland är det fasligt ensamt. Men jag tror verkligen att jag kommit fram till att vad jag saknar inte är det himlastormande fyrverkeriet, passionen och champagnen - det finns ju alltid om det är det man vill. Nej det är vardagsrelationen. Det där man tar för så självklart när man har det. Eller i mitt fall när jag trodde att jag hade det.
Jag insåg det idag när jag pratade med fina vänner. De log mot varandra och berättade hur de tävlade tillsammans mot de tävlande i På spåret. Det var ett ögonblick av samförstånd dem emellan och jag kan tänka mig dem ivrigt svarande hemma i soffan. Då, just då, högg det till i mig. Det är just den där vardagliga slitstarka kärleken, alla dessa ögonblick av ömsesidighet, av vardagliga kärlekshandlingar med någon man är nära, som jag saknar. Det lilla leeendet över tidningskanten vid köksbordet. Så är det ofrånkomligen. Champagnen kan vara, vardagskärleken, den saknar jag.

12 kommentarer:

Monica sa...

Det är den vackraste kärleken, den du skriver om. Som kan vara ordlös och vara i så djupt samförstånd. En väninna jag reste med sa att det varit så mycket vackert med alla upplevelser och färgrikt, men att sedan komma hem (hon har allt vackert man kan tänka sig efter sin smak och intressen i hemmet) så tomt. Ingen att dela allt detta med, tyst. Men sedan blir det bättre igen när hon träffar kollegor och vänner och pratar. Men det där enskilda för en speciell är något annat.

Monica sa...

Men den här ordlösa närheten och kommunikationen är det kanske inte så många par som har? Vet inte. Jag tänker ibland på att man har den med nära vänner också, med sina barn, det är också väldigt starkt men förstår vad du menar.

Jane Morén sa...

Min erfarenhet är att tjejer har mycket att vinna på att vara fria. Parförhållanden är överreklamerade anser jag. Men det beror ju också på vad man rör sig i för miljöer, i en del miljöer är allt uppbyggt kring att man ska vara par.

Granne med potatisodlaren sa...

Det är det där varjedaggörat som du så fint beskriver som får livet att bara bli. När en kommer ihåg att köpa scharlottenlök till såsen och den andra tar fram köttet ur frysen i tid. Inte lätt att finna flera gånger, men det går. Min barndomsvän har gjort det ett många år.

frunatmaken sa...

Så är det, det är det vardagliga som är det stora och det svåra. Jag är så innerligt glad att jag hittade min recyklade kärlek.

Evas värld sa...

Monica: Säkert är det så att den ordlösa kommunikationen mellan många par också försvunit, blivit is, tystnat. Men när den finns - och när kärleken också ibland uttrycks i ord såklart - är det så fint. Det du säger om barn är sant. När min Ellen bor hemma har vi just en sådan lycklig leende vardagskommunikation. Undra på att jag saknar henne så.

Jane: Alla säger att jag skrattar mer nu, när jag är ensam. Något traditionellt parförhållande finns inte mer för mig, och det är absolut så att många, framför allt kvinnor, i min omgivning utvecklats strålande på egen hand. Ändå är det något med ömsesidigheten jag saknar. En ömsesidighet utan förtryckande anpassning är min utopi.

Eva Granne: Just de små gesterna i vardagen, jag antar att de får mig att minnas min barndom och mina föräldrars slitstarka kärlek som präglat mig

Frunatmaken: Det är bara att gratulera, det är inte det lättaste att hitta en recylad kärlek!

Kimselius sa...

Förstår att du saknar den där unika gemenskapen man får när man vuxit ihop under många år. Glädje är för mig att komma trött "tillbaka från jobbet" och upptäcka att min man hängt upp tvätten, satt på diskmaskinen, diskat eller gjort något av alla de där sakerna som jag trodde jag hade framför mig när jag kom till boningshuset. Ibland blir jag rädd över att jag är så lycklig, "för det är som lyckligast som faran står och lurar", brukade min mamma alltid säga.
Kanske jag skulle klara mig själv, jag vet inte. Men jag skulle sakna min man något grymt mycket eftersom han är halva jag. Så jag förstår vad du menar. Men det är inte för sent att hitta kärleken, kanske den väntar där du minst anar det? På planet till Paris?
Kramisar Kim

Evas värld sa...

Ja Kim, vad kan inte hända på planet till Paris! Men jag har just avslutat ett "champagneförhållande" så jag är lite luttrad. Kram!

Annika sa...

En jämställd vardagskärlek (med lite champagne ibland) som tillåter att man fortsätter att vara egna individer.
Jag klarar allt på egen hand, behöver ingen man för att klara av det praktiska i livet utan det är en livskamrat jag vill ha. Känner så väl igen din längtan Eva!

Evas värld sa...

Attans Annika att det ska vara så svårt att hitta en livskamrat av det slaget!

Jenny sa...

Liksom du Eva, längtar jag efter vardagskärleken. När ska den komma? Snart va... för oss båda?!

Evas värld sa...

Jenny, jag är säker på att din vardagskärlek väntar runt hörnet!
Stor kram!