https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 6 april 2010

När ett förhållande är över - You´ve changed, sjunger Billie Holliday

Under lång tid har jag haft en vän jag träffat ofta, nu kände jag att det inte fungerar längre. Det som var romantik och förälskelse blev rutiner och gnat och vi slutade se varandra med bultningar i hjärtat och en känsla av att vi två befann oss i en alldeles särskild zon. Plötsligt, utan att jag vet hur, så befann vi oss i den vanliga världen och då fungerade det inte, samspelet. Det vi bar med oss i livet var för olika. Så... några år har vi gått sida vid sida, nu går vi inte så längre. Han har sitt liv, jag mitt och de liven utspelar på skilda planeter. Klart det är något jag bearbetar, något som tar min energi och får mig att undra över val jag gör. Ibland är det inte ens val, livet leder en bara dit, obevekligt.
Jag lyssnar på Billie Hollidays You´ve changed, så är det: You are not the angel I once knew, it´s all over now...Glimten i ögonen försvann. Det var vi som inte längre skapade den glimten, som inte höll oss kvar i den zon vi skapat - jag ville röra mig i verkligheten. Där fanns han inte - så jag valde att gå ensam.

12 kommentarer:

Maria Björkman sa...

Tänk så ont det kan göra, det som ibland känns alldeles nödvändigt. Och så vackert du beskriver det, jag börjar nästan gråta på kuppen.

Läser du Språktidningen? I så fall, har du sett det erbjudande de har i senaste numret? Jag tänkte genast på dig. Om du inte sett det, gå in på www.språktidningen.se/arconsat. Kram!

Monika Häägg sa...

Det är svårt och smärtsamt med ett sådant konstaterande som du gjort. Även om man känner att det är helt rätt. Har precis läst "Vänta, blinka" av Gunnhild Oyehaug. I romanen får vi på ett filmiskt sätt förmedlat karaktärernas tankar som handlar mycket om kärlek och svårigheter att förmedla vad man känner. En stundtals briljant bok.

Granne med potatisodlaren sa...

När du berättar om hur du förlorat samförståndet med din vän får jag en bild av en man som jag kände som kompis. Han valde att sätta sig själv i centrum när hans nära relationer ställde några som helst krav. Behövdes han för praktiska oundvikliga saker försvann han. Sen kunde han aldrig förstå varför hans förhållanden aldrig höll.
Jag försökte en gång få honom att förstå att det som skedde inte hade med den kvinna som han bodde ihop med utan var saker som sker i livet.
Kvinnan for på en begravning när min kompis ville fara till en fest. Han stack på festen och gjorde slut utan att ha fattat ett dugg. Och han tyckte synd om sig själv för att ingen förstod.

Evas värld sa...

Eva Granne, när verkligheten knackar på med sina krav, då blir det för mycket, hellre vistas i en dröm... åh det är en sorts man jag känner alltför väl igen, och samtidigt dras till eftersom jag själv vill leva i fantasin ibland och det är ljuvt att skapa drömmar tillsammans - men så en dag...

Monika! Tack för lästips. Det låter som en bok för mig.

Maria - vilken drömresa. Känns lite som när Liselotte i Smultron och svek åkte iväg till Frankrike och hittade tillbaka till sig själv. Tack för dina fina ord!

Evas blogg sa...

Ibland är vissa saker nödvändiga att genomföra, även om det gör ont. Till det krävs det mod, att våga trots smärtan. Jag har precis varit på bibblan och lånat "Lingon och lust". Blev så glad när den äntligen var ledig. Nu ska jag sätta mig på balkongen och läsa. Bestämde nyss att jag har en ledig dag idag också :)

Annika sa...

Ja, det är alltid ledsamt när att ge upp sina illusioner men starkt av dig att våga göra just det.

Annika sa...

Förresten så är You've changed en alldeles underbar låt! Tänk så mycket vacker musik som aldrig hade skapats utan hjärtesorger!

Evas värld sa...

Eva, så skönt med en ledig dag till. Kul att du läser Lingon!

Annika, jag tycker mer och mer om Billie Holliday och den sången är underbar, dessutom stämmer orden så bra. Även om det är svårt är det bättre att avsluta en relation innan man förstört allt som en gång var så fint. Fast lätt är det inte och en aning ensamt.

carina@pocolococreativo sa...

Insikten, som är så bra men ibland gör så ont. Ditt resonemang som du skriver om i bloggen är både vackert och realistiskt, och när man VET att det inte stämmer längre, när den insikten har tagit sin plats inom en, då finns det inga val längre.
Att följa sin inre röst, att orka se som det verkligen är, det är varken lätt eller fritt från smärta.
Ibland drabbas vi av livet, så är det nog.

Evas värld sa...

Carina, först blundar man hårt, länge för att man inte vill se vad som håller på att hända, man ignorerar irritationen, som en sten som skaver i skon, till slut går det inte längre, man öppnar ögonen och ser att allt förändrats. Smärtsamt. Och hur sjutton ska man orka, igen?

Pia sa...

Håller med Maria... så vackert beskrivet och jag fick en tår i ögat. Kanske för att jag själv just genomgått samma sak och jag känner så igen Din beskrivning.

Fast.. jag har fortfarande svårt att släppa till 100%, trots att det är vad jag måste för att kunna gå vidare... men det gör ont!

Det gör ont att gå och det smärtar att stanna kvar!

Varm kram Eva!

Evas värld sa...

Pia, ja jag känner att du går igenom samma som jag. Det är smärtsamt när något som varit fint går mot sitt slut. Men om man haft något vackert ihop och sedan ser hur vi båda raserar det därför att vi som i mitt fall är så fångna i våra liv och inte lyckas gå vidare, då måste man göra det, har jag kommit fram till. Att inte göra det utan att sakta demontera det fina man hade så att bara en ruin återstår - det är egentligen ännu smärtsammare. Kram!