https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 10 maj 2010

Jag gråter inte ens när jag ser spår av blå scilla i det som var min gräsmatta

På tal om att spara saker. Igår när min lille ljuvlige Milton var här på besök hade han på sig sin pappa Emils gröna velourbyxor från sjuttiotalet. Jag hade sparat dem och en del andra bebiskläder från ungarnas barndom och de följde med i flytten från Enskede och hit och nu kan lille Milton använda dem. Sådana små enkla saker är lycka för mig.
Igår var vi tillbaka i huset där vi bodde i Enskede, vi gick på våra gator, Ellen och jag. Loppis på skolgåden, fika på Gamla Enskede Nya Bageri som ligger i den affär som var Konsum när vi flyttade dit. sedan blev det Kafé Tjocka Råttan, sedan Ammis prylar och så småningom Margaretas underbara bokhandel - och nu bageri.
När jag först flyttat från Enskede var det med tårar i ögonen jag återvände. Nu har jag försonats med flytt och allt som hörde till den - jag känner mig väldigt hemma där med mina minnen och jag gråter inte ens när jag ser spår av blå scilla i det som var "min" gräsmatta.

7 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Jag som hittade min första scilla i morse. Det var ren vårlycka. Men visst är det sentimentalt att återvända. Jag gråter ofta när jag åker över Ölandsbron och inte vet när jag får komma tillbaka.

Anneli sa...

Vad skönt, för vem vet vad som väntar runt nästa hörn :)

Evas värld sa...

Eva! Jag tyckte det tog så mycket energi av mig att sörja Enskede så jag utsatte mig för chockterapi, tog en vacker vän med till Enskede, vandrade runt överallt och avslutade med att "palla" en syrengren från "mitt" träd - efter det har det gått bra att återvända.

Anneli, visst är det en hoppfull tanke att något spännande väntar runt nästa hörn.

Sofie B-C sa...

Eva, vilket rörande skildring, den grep mig i maggropen -om man kan säga så. Du är så klok som ser till att vara vara vän istället för fiende med de dyrbara minnena. Visst är det oerhörda upplevelser som vilar i just det där lilla, mondäna ... Vad är egentligen större än en loppis på skolgården? Åtminstone såhär lite grann på avstånd:)
Håller även med om vad du skrev ang politiken. Vart har glöden och visionerna tagit vägen?
Lycka till med dina flyttplaner. Det största tycker jag själv brukar bli att packa mentalt/emotionellt!

Annika sa...

Vilken fin stund ni fick! Och visst är det skönt när man inser att man arbetat sig igenom en mindre trevlig upplevelse och kommit ut på andra sidan stärkt av det man varit med om?

Evas värld sa...

Annika, det är så stärkande att uppleva hur mycket kraft man får av att tackla något, eller någon, som man varit rädd för eller undvikit. Det är som att ta fram spöken i dagsljus, de försvinner. Förlorar sin makt över en.

Evas värld sa...

Sofie, du förstår precis, och det var verkligen en utmaning att gå in på skolgården - det bästa denna gång var att jag verkligen kunde känna mig glad och inte spänd och pressad inombords. Jag hade liksom inte något att bevisa, jag bara var!