https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 30 juni 2010

Äsch vem har tid och lust att vara handfallen!

Äsch, handfallenheten varade bara en kort stund. Ingen idé att deppa ihop för en sån världslig sak som en död spis. I stället åkte vi till Gustavsberg, jag, Cilla och Katta. Katta skulle också ha spis. På tio minuter hade vi köpt varsin spis, varsin vattenkokare och varsin mixer för smoothies.... rasande tempo. Katta är den minst shoppingbenägna person jag vet men nu kastade vi loss med ett glatt skratt. Sedan  baxade vi in spisarna i bilen, körde till bryggan och lastade dem på Silverö. Tur att Katta och Cilla är så starka och att de tagit med en pirra. Så nu står spisen och väntar på snälle Micke som ska komma på lördag och installera den. Idag grillade vi majskolv, goda korvar och fläskkotletter på verandan och nu vet vi att vi snart har en spis, en sprillans ny.
Jag mumlade först något om att vi ju kunde sätta upp en lapp på bryggan om begagnad spis. Det bara slank ur min son: Nej, inte en till gammal pryl.
Jag förstår honom, vi hade alltid begagnade vitvaror när han växte upp, gamla spisar och tvättmaskiner och konstiga gröna kylskåp som vi fått billigt.
Han ångrade sig så fort han sagt det men det var rätt. Nu vill vi ha en ny fräsch spis att laga sommarmaten på.

tisdag 29 juni 2010

En handfallen kvinna med död spis

Ibland tar de praktiska problemen över tillvaron. Det kom en blixt ur den gamla spisen, efter blixten var den död. Vi bytte proppar och den gick en dag till på halvfart. Idag fungerade bara ugnen. Vad gör man om man bor på en ö, är opraktisk och saknar bil och båt?
Vi drog ut spisen och blev inte klokare. Vi vågar absout inte pilla på kontaksakerna som sitter där. Och om man ska köpa en ny, vad ska man tänka på? Snälla grannar ställer upp med goda råd, vi får låna bil och fyrhjuling - ändå känner vi oss så hjälplösa.
Jag gillar inte alls att känna mig handfallen, men det är jag nu. En handfallen kvinna med död spis!

En perfekt sommarförfattardag

Stilla dagar på ön - samtidigt som det är länge sedan jag var så flitig. Den nya bokidén har mig i sitt grepp, det går sakta framåt men det viktiga är att historien nu släppt in mig och vill bli skriven. Jag har bultat på ett tag kan man säga.

Så som idag vill jag att det ska vara, uppe tidigt, skriva innan min lilla familj kommer upp. Först en kopp kaffe på verandan, tidningen kommer redan klockan sex till bryggan så jag lufsar ner och hämtar den. När Ellen är här brukar vi fina dagar ta ett morgondopp då - men jag vill inte bada alldeles ensam tidigt på morgonen.

Efter min frukost skrev jag och såg i ögonvrån mina gröna björkar och det glittrande vattnet. När skallen blev trött på fantasi tog jag itu med en massa rolig adminstration kring bärböckerna och kokboken som snart kommer. Idel angenäma sysslor.

Min spis har gått sönder så det tog en och en halv timme att koka potatis - det är det enda mörka molnet, jag måste köpa en ny spis och det ingick inte i sommarbudgeten. Frånsett det var sillunchen god och sedan tänkte jag i horisontalläge i skrivrummet en stund, som det så vackert heter när man slumrar, innan jag skrev igen.
En sommarförfattardag!

måndag 28 juni 2010

Kanske historien nu släpper in mig

Jane svarade så gulligt på förra inlägget att hon riktigt kan se utsikten där jag sitter så jag tänkte jag måste visa den. Jag sitter alltså i Elins rum i huset  som ligger lite nedanför mitt hus, från hennes fönster ser man vattnet glittra mellan träden, bryggan till ön ligger strax här nedanför, det är tur, man släpar och bär något fruktansvärt när man bor på en ö och inte har bil eller båt..
Jane vet också hur mödosamt det är att börja en historia. Jag har gått och dragit, skyllt på midsommar och på det ena och det andra. Men idag var jag ensam här och jag visste att börjar jag inte nu då kommer jag inte igång. Jag klippte först häcken, jag klippte gräset, jag tvättade kläder, jag bytte proppar ... till slut bara måste jag.
Vattnet glittrar bakom grannens hus, träd och häck.
Ni ser parasollen och flaggan på min veranda till höger. 
Och vet ni vad, nu har jag suttit här hela dagen och skrivit och det är underbart. Först la jag mig på Elins säng och somnade - snacka om motstånd att övervinna när det gäller att sätta igång - jag väckte mig själv när jag snarkade till... men sen har jag varit flitig och jag tror att historien  nu släpper in mig. Håll tummarna.

Jag ska se på det glittrade vattnet och tänka på en historia som finns i mitt huvud.

E&E tog morgonbåten. Jag vinkade av dem och gick upp för att koka morgonkaffe och njuta av friden och solen på verandan. Men spisen är död. Hoppas det bara är en propp. Varför har man för övrigt aldrig rätt proppar hemma? Det är en outgrundlig fråga i klass med den om försvunna strumpor som jag inte har svar på.
Tur att jag har en kaffekokare som fungerar.
Nu har jag druckit kaffe på verandtrappan. Jag har klippt gräs och ställt trimmern på laddning och ansat en vild hasselhäck. Jag har tvättat litet småtvätt och hängt på tork... så nu. Point of no return. Jag tar min lilla mac och installerar mig för dagen i Elins rum. Utsikten över havet därifrån har grannen inte lyckats blockera med sin galna häckplantering - även om jag såg illavarslanade många björkplantor igår där det förut var tomt och rent, han har det jobbigt med att täta till! Men nu ska jag sitta där, se det glittrande vattnet och fundera på en historia som finns i mitt huvud.

söndag 27 juni 2010

En ganska kladdig jordgubbsgubbe

Mitt allra första jobb var jordgubbsplockare. Vi fick jobbet av en gubbe som stannade sin bil bredvid oss på vägen och ropade:
"Kom till mig och plocka jordgubbar, flickor, jag betalar bra."
Mina föräldrar var tveksamma, vi var bara sådär 12-13 år men vi tjatade oss till att få jobba, vi ville ha pengarna.
Vi kröp där i jordgubbslanden rad upp och rad ner. Vi hade små träställningar med fem kartonger i varje som vi flitigt fyllde. Man skulle inte äta men det gick inte att låta bli. Jag tyckte inte om den där jordgubbsgubben, han plirade mot oss med smala ögon. När det var dags att betala oss så drog han på det, men sen fick vi gå in på hans kontor för att få pengar. Den flicka som satte sig i hans knä fick mera betalt. Det ville inte jag, jag tyckte han var en äckelgubbe. Efter en kort tid slutade jag. Jag hade mer lön att få ut men han ville inte betala. Då skrev min pappa på maskin ut en tjusig faktura som jag gav honom där han stod på torget i Sundsvall och sålde sina gubbar och han blev väl så paff att han betalade. Eller så rädd för min pappa som stod där i bakgrunden.
Men det där med att gubben ville att vi flickor skulle krypa upp och sitta i hans knä innan vi fick vår lön, det berättade jag aldrig för mina föräldrar.

lördag 26 juni 2010

Vi har festat först gjort plikter sedan!

Midsommardag med regn. Men okej, vi hade världens soligaste dag igår, en ljuvlig midsommarafton med dans runt stången, Ellen och jag kastade oss med liv och lust  in i Små grodorna. Vi åt sillunch, packade kaffekorg, grillade.... Så fint!
Midsommardagen med regn gav inspiration till plikter. Så i morse utrustade vi oss med handskar, värsta kläderna, gummistövlar och gav oss i kast med dasset, jag, Elin och Ellen. Vi har ett ekologiskt dass med två hål som vi skiftar varje år i juni. Men behållaren från förra året måste lyftas ut, dasset skuras, nya behållaren in... ja ni förstår.
Det är årets tappraste insats på vårt land... Nu har vi gjort den. Tappert!

fredag 25 juni 2010

Glad midsommar!

Glad midsommar! Bryggan är lövad, vi är alla nyduschade i kallt havsvatten. Nu ska jag baka en kaka ur vår kommande kokbok - en "Vinbärskaka med smak av dåligt samvete", den ska med  i kaffekorgen vid midsommarplatsen. Dåligt samvete har jag inte. Mest bara frid känns det som.
Kakan finns med i vår kokbok Kärlek och käk från La Stellas skafferi. Här är en glimt av Lotta Kühlhorns fina omslag,

torsdag 24 juni 2010

En sommardag på ön med poolhäng och sjuårskalas

Kanske borde sova men vill inte riktigt att en fin dag ska ta slut. Efter lunch på nystekt strömming ringde grannen som har öns enda pool och frågade om vi ville ta ett dopp - 22 grader varmt i poolen. Vi störtade dit så klart, hängde vid poolkanten, drack rosé, badade och doppade Miltons små fötter i poolen.

Sedan var vi på sjuårskalas hos Edvin, min kompis på andra sidan ön. Han läser som en galning Harry Potter så vi hade köpt alla filmerna. Kanske lite läskigt för en sjuåring, säger någon vän av ordning?
Men han får se den med sina föräldrar så de får avgöra.
Klockan är snart midnatt.
En sommardag på ön.

onsdag 23 juni 2010

Nyrensad strömming, kärlek och käk

Solen skiner över ön. Allt är frodigt grönt och flaggorna vajar över de små röda stugorna. Det är inte så många som flyttat ut så allt är lugnt. I morse gick fine grannen Sven förbi och hojtade när han såg mig: Vill du ha strömming?
Klart jag ville. Så nu har jag rensat - jag är jättedålig på det. Det är så svårt att pilla bort ryggbenen utan att få med halva den lilla strömmingen. Har ni något knep? Jag rensade i alla fall klart och åt stekt strömming på hårdbrömacka.
När jag ätit arbetade jag ett tag vid mitt nya arbetsställe i ett  verandahörn. Sara på Förlag 404 hade skickat PDF på vår nya kokbok: Kärlek och Käk. Det ser så fint ut! Katja har tagit fantastiska bilder av maten vi lagade, Annica, Sara, Ellen och jag, några dagar för ett tag sedan i Peters kök i Östersund.
När jag arbetat ett tag bytte jag spole på mitt mest älskade trädgårsredskap, min trimmer, lyckades byta tråd, gick stolt ut och klippte en bit av stigen. Den älskade trimmern fungerar tyvärr bara korta stunder, kanske är tur för min rygg! Nu måste den laddas igen.
Ja, jag ville bara ge en nästan otäckt mysig bild av en vanlig förmiddag på ön. Stövlar på, röd keps på huvudet. Jag trivs!

tisdag 22 juni 2010

Högläsning vid eldens sken ger förr-i-tiden-känsla

Jag minns en vårkväll på ön för några år sedan. Huset var ostädat, lite kallt, vi var ute för att slänga grovsopor. Mina barn var med och bror John och hans Erling. Vi högg i och slängde gammalt skräp och eldade upp bråte i vår tunna och kände oss nyttiga. På kvällen eldade vi i öppna spisen så fukten försvann. John halade upp en bunt pappar ur väskan.
"Tänkte ni kunde lyssna på mina nyöversättningar av dikterna i nya utgåvan av Bilbo?" frågade han försynt.
Bilbo, den första magiska boken i Tolkiens värld, är en bok jag läste högt för barnen när de var små. Nu var vi vuxna alla, utom Erling.
John började läsa och en magi spred sig över rummet. Han hade tänkt läsa några av sina nyöversatta strofer, men han fick aldrig sluta läsa ur  "Hobbiten: eller bort och hem igen" som den heter i Erik Anderssons och John Swedenmarks fina nyöversättning. Kapitel efter kapitel läste han och det uppstod en underbar förr-i-tiden-känsla där vi satt i halvmörkret vid elden och lyssnade. En magisk kväll. Läs högt i sommar, det är något speciellt med en levande röst som läser.

måndag 21 juni 2010

Kanske vill de lyssna på "Just Kids" i den blå soffan på ön med mig

Båten kom in tidigt i morse och jag tog en snabbtur till rean på stora varuhuset. De har den trevliga principen att ha bokrea första dagen på rean, idag var det 40 % på alla böcker. Tyvärr fanns inte Kristoffer Leandoers Mask inne men jag köpte Sofi Oksanens Stalins kossor  - jag älskar hennes Utrensning och måste nu läsa allt av henne. Dessutom var det lika stor rabatt på Patti Smiths Just kids som ljudbok i Marika Lagercrantz lovordade uppläsning. När barnen var små hade vi alltid högläsning på landet för dem, deras far och jag. Det blåser på månen, Momo, Bilbo... sådana bra böcker vi läste högt för hela familjen! Nu tänkte jag att de fd små numera stora barnen vill lyssna på just Just kids med mig stilla sommarkvällar i den blå soffan.

Det förflutna som är så närvarande i mitt nu

På väg in med skärgårdsbåten, finns nästan inget somrigare! Den stora båten glider upp vid vår lilla brygga. man kliver ombord och kaffet är nykokt och mackorna bredda. Det är livslust och poesi. En gång i tiden pendlade jag till ön på somrarna. I mitt minne har jag glada barn som tog emot på bryggan när jag kom hem och ivrigt grävde i påsarna jag hade med mig efter något gott.
Jag blundar och ser K. stå där väntande på bryggan med en liten Ellen i famnen, jag blundar och ser Emil i gröna Hammarbyshorts och Elin i sina skära älskade "horts" - när jag kommer springer de mot vattnet och hoppar i och väntar med glada ansikten på hur jag ska ropa till dem att de är fantastiska och modiga.
Svunna tider.
Minnena sitter som en vacker liten film i mitt huvud och jag spelar upp den.
Nuet finns också. En sovande Milton kvar på ön. En vuxen underbar Ellen som jag nu ska träffa i stan.
Det förflutna finns så närvarande i  i mitt nu, sa en vän som ringde igår.
Det blandas ihop. Det förflutna, nuet. Det som är jag.

söndag 20 juni 2010

Parmeasanost och sillunch

Italienskt besök på ön. En glad förvirrad språkförbistring med svenska, italienska, franska och engelska. 
Parmesanost och sillunch, låter som våra bärböcker men är en glad verklighet.

Har ni på tal om Bärböckerna läst hur fint Fia på Brunkullan skriver om våra bärböcker och om sin egen verklighet samtidigt under rubriken: Bärböcker och knullbullar?

lördag 19 juni 2010

Jag lever i Miltontid

Jag lever i Miltontid. Det är en tid utanför den vanliga tideräkningen. Vi är tre vuxna som är helt upptagna med att fascinerat följa hans minspel, tolka hans små ljud, notera hans framsteg. Just nu har han ätit sin första sked morotspuré. Vad sjutton bryr jag mig om ett prinsessbröllop då!

fredag 18 juni 2010

Läsväder på ön medan åskan gick och syrenerna blommade

Det regnar och åskar över ön idag. Läsväder med andra ord. Kort läsrapport: ML läser Sofi Oksanens Utrensning, en av mina favoritböcker i år. Emil läser Denise Mina. Jag vet att många lovordar henne men jag har inte fastnat i hennes böcker. Idag fanns dock hela Garnet Hill-trilogin i vårt bryggbibliotek (där vi ställer böcker vi läst ut och sedan sprider till andra öbor). Han bläddrade först förstrött men fastnade snabbt. Själv blev jag totalt uttråkad av Himlen i Bay City av Cathrine Mavriakis. Någon som läst den? Den började lite intressant - men början ledde mig ingenstans och jag somnade medan åskan gick och boken föll ur min hand.

Det är sommar!

Det är sommar:
när min lupinbacke blommar
när den gigantiska rhododendronbusken är full med rosa blommor
när myggbeten kliar på mina ben
när jag vaknar och inte har en aning om vilken dag det där, eller vilket datum heller för den delen - och inte bryr mig om det.
Det är sommar när jag hissar min flagga för sommaren, det ska jag göra idag!

Vad är sommar för dig

torsdag 17 juni 2010

Jag är fast i denna last

Vännen Kim berättar att det är Islands nationaldag idag. Det hade jag ingen aning om. Men min bror John har infört mig i något isländskt som blivit till en last. Han kan isländska och översätter fantastiska böcker från isländska till svenska.
Med denna nya last som John invigt mig i har jag firat Island idag.
Vet ni vad det är? Jo godis från Island, fantastiska skapelser med lakrits och choklad, ibland lite kokos, alla möjliga former och sorter och sååå vansinnigt gott.
Godiset från Island har bara funnits att köpa i en liten hemlig tobaksaffär på söder. Men igår när jag var i Vaxholm fick jag veta att det finns en affär där som nu tagit hem godis från Island. Jag fick inte köpa igår, de skulle väga med mera. Men nästa gång jag kommer till Vaxholm ... Och jag hade tursamt nog ett litet lager hemma på ön.
Jag säger bara: Testa!!! Ni kommer att bli fast i denna last precis som jag.
Vad har du förresten för absolut favoritgodis?

En professionell dagdrömmare som tror på världen under rosenbusken

Japp! Nu vet jag vad jag är.  Journalist så klart, författare - men bloggvännen Jenny har hittat det bästa, något jag vill kalla mig för och känner mig alldeles lycklig med. Jag är en professionell dagdrömmare. Ljuvligt eller hur? Tack Jenny.

Dagdrömt har jag gjort hela livet. Jag bara försvinner bort i en dröm eller en fantasi och ser antagligen olidligt frånvarande ut. Dagdrömmeri helt enkelt.  Det är underbart, säg att livet just nu inte erbjuder den passion man skulle kunna tänka sig. Då kan jag i stället drömma mig bort till en värld fylld av passioner, en värld där fantastiska saker händer och det liv jag lever är annorlunda.
Jag tror det är därför jag älskade Allrakäraste Syster av Astrid Lindgren så oändligt mycket. Jag befann mig också i det fantastiska landet som öppnade sig under rosenbusken och där Ylva-Li var drottning. Jag tycker den sagan är sorglig idag när jag läser den. Inte får rosenbusken dö, inte kan Salikons rosor vissna, inte kan den fantasin ersättas av en hundvalp helt enkelt. Jag hoppas alltid att världen under rosenbusken ska öppna sig igen. För Astrid fanns den ju där, hela livet.

onsdag 16 juni 2010

Idag är det min bröllopsdag och det är alltid värt att fira

På tal om bröllop, svårt att undvika ämnet, så är det idag min bröllopsdag. Jag har bara varit gift en gång och vi gifte oss i Ungern. Det var ett vackert och hoppfullt bröllop och jag bar redan mitt första barn i magen fast det syntes inte. Mina föräldrar och mina syskon var med och min kära vän Hanna och hennes familj.
Idag skulle vi ha varit gifta... i så många år ... om vi inte skilt oss.
Lustigt nog är jag trots skilsmässan alltid glad på min bröllopsdag numera. Jag bär på ett härligt minne av en stor kärlek och passion även om livet sedan ledde oss på olika vägar. Men en stig har vi gemensam, våra barn, vårt barnbarn. och faktiskt också minnet av en stor passion. Det går aldrig att sudda ut och jag tänker banne mig inte vara bitter!
Nu hade jag tänkt visa er en bröllopsbild men scannern är i stan.
I stället får ni se Eva På Vift i Grekland, en bild Paulina tog när vi var i Kavalla. Det kan väl vara en firarbild, en bild att hylla kärleken med och livet och sommaren!
Jag önskar er en solig vacker dag. Och kärlek!

måndag 14 juni 2010

1-1. Aha, till vem då?

Jag är smärtsamt ointresserad av fotboll, VM eller ej.
– Hur gick det i matchen? frågade jag sonen igår.
– 1-1, svarade han.
– Aha, sa jag. Till vem då?
Antar av sonens suck att jag är ett hopplöst fall. Just nu ser dotter E på Italien som sparkar, hon får gäster till helgen, italienske pojkvännen med familj så hon håller koll.
Jag var värdelös som fotbollsförälder också. Det var bara inte kul att stå där på matcherna så det blev inte så mycket spelat i vår familj. Mannen var inte bätttre än jag för övrigt.
Däremot ägnade vi all tid vi hade på kvällar och helger åt teater. Enskedespelet. Alla barnen var med och det var vår familjeaktivitet. Det vi gjorde tillsammans och faktiskt brann för.
På bilden spelar Ellen med bravur präst i föreställningen Lilla Dorritt i Margaretaparken. Matilda Cervin och Erik Johansson heter brudparet.

söndag 13 juni 2010

Visst blir jag ibland både sentimental och nostalgisk

I morgon äter vi frukost på nyskruvad veranda. Energisk familj och vännerna Peter och Annica har skruvat klart det mesta. Inköp av lite mer virke återstår, sen så! Så i morgon: Sol, skin gärna över min ö, när vi sitter där med morgonkaffet och njuter av livet.
Jag sitter vid min nya skrivplats och tittar ut över grönskan. Det är fortfarande ljust och allt är så frodigt. Vresrosen börjar blomma och min rhododendron också,  så det lyser knallrosa fläckar i det gröna.
Jag känner mig lätt till sinnes, omgiven av fin familj. Det är lycka.
Visst saknar jag någon att älska, jag också, jag ser mina barns relationer och det är härligt men jag tillåter mig sällan att tänka på kärlek för egen del. Jag blir lite sentimental en del kvällar på landet och tänker på mannen som kom med sin båt över havet, under några somrar. Hans lilla båt tuffade hit och jag längtade efter honom.  Ivriga steg på verandan, en lätt knackning.
Men nu är det inte så. I stället är jag omgiven av mina kära barn och deras familjer och det är något underbart i sig. Ska livet ge mig mer kärlek så kommer den, det är jag säker på.

lördag 12 juni 2010

Milton och hans cirkus

Stilla dagar på ön med Milton och hans cirkus!

Främlingen i huset sjönk ihop som en sorglig sufflé

Jag kunde inte släppa Sarah Waters nya Främlingen i huset. Den är spännnde - omsorg om detaljerna, bra research. Så man läser och läser och fascineras - fram till de sista kapitlen.
Det är samma sak med andra romaner jag läst av henne. Hon har inte förmåga att avsluta böckerna på ett sätt som känns lika spännande och trovärdigt som resten av boken. Hon  lämnar mig med en känsla av snopen häpnad helt enkelt och jag tänker: Hallå, så får du inte göra!
Hennes böcker är som stora luftiga suffléer för mig -  som tyvärr i det kritiska slutet bara sjunker ihop.
Har ingen aning om vad andra läsare tycker om det. Men jag var så besviken och snopen över den senaste boken när jag kommit till slutet. Kände mig bara snopet övergiven av författaren.

Det är inte vinden som får verandagolvet att bölja

Det stormar över ön idag men det är inte stormen som får verandagolvet att bölja som på bilden utan den oskicklige snickaren Javier som lämnade veranden vind för våg i oktober med oskruvade bräder. Idag är vi utrustade med trallskruv och skruvdragare och ska försöka skruva fast golvet. Men när man inte gjort det förut är det många frågor man ställer sig. Som hur brett skruvarna ska sitta till exempel. Det är som när man ska ge någon tips om matlagning och lämnar vaga besked som min mamma sa när jag frågade hur mycket man skulle ta av någon ingrediens: "Jag tar på en höft", var hennes svar. Inte lätt att höfta när man inte gjort det förut. Men vi höftar på!
Men vi förtvivlas icke. Utrustade med skruvdragare ger vi oss ut på det böljande verandagolvet!

fredag 11 juni 2010

Love 2010 låter som kladdig rosa sockervadd

En underbar sak med att vara förflyttad till ön med livet och verksamheten som jag är nu är att jag slipper bröllopseländet i stan. Hela vägen från Slussen till Slottet är utsikten förstörd av märkliga byggen som hör ihop med Love 2010. HUR kan evenemangen kring ett bröllop i Sverige kallas Love 2010? Det är så urbota dumt och fult. Det får mig att tänka på fluffiga äckligt söta pinnar med rosa sockervadd. Ett bröllop i Sverige som låter som något slags siraps-Hollywoodspektakel. Ja, som sagt, jag är glad att jag slipper eländet och i stället är i grönskan på ön. Långt ifrån Love 2010 men fylld av kärlek. Absolut!
kärlek kärlek kärlek kärlek kärlek 
heter det på svenska inte love - så pinsamt!

torsdag 10 juni 2010

Ett moln av kärlek

Jag känner mig stillsam och lugn. En lite ovan känsla. Jag är i harmoni men ändå väntar jag på något. På någon? Jag vet inte. Jag försöker att inte grubbla för mycket på det. Jag gör ett ärligt försök att vara i denna grönska, i denna syrendoft. Det finns en känsla av tillförsikt. Men det finns alltid också en känsla av saknad även mitt i detta moln av kärlek där jag nu befinner mig och där Milton är mitt centrum.

Har ni många vänner av det motsatta könet?

Balkongträff igår. Det är jag och två gamla vänner som regelbundet träffas på varandras balkonger och pratar om livet. Igår hade M gjort kubanska rullader och en fantastisk kubansk brulépudding som vi åt medan vi pratade om det år som gått. Två kvinnor, en man. När jag gick hem igen så funderade jag som så ofta över hur svårt det är att hitta bra manliga vänner och vad det beror på? Jag är så glad att B vill vara min vän. Han är en rak och ärlig person och det är så uppfriskande med hans sätt att inte alls bara hålla med utan ifrågasätta. Jag känner mig trygg med honom
Hela min värld - känner jag ibland - består av kvinnor, och när jag ser mig omkring är det mina kvinnliga vänner som har bokträffar, syjuntor, tjejträffar. Ett nät av kvinnliga vänner. Jag kanske bara inte ser att männen har liknande sätt att umgås med sina vänner?
I alla fall, det jag funderar över är varför det är så svårt att hitta också män som är ens vänner, kanske är det bara svårt för mig? Hur är det, har ni många vänner av motsatta könet? Alltså vänner helt enkelt, killkompisar?

tisdag 8 juni 2010

Jag kan inte låta bli denna roman - hur ska det gå med mörkrädslan?

Det är lustigt och märkligt med mörkrädsla. Jag var ofta ensam med barnen på ön på somrarna när mannen seglade ut på havet. Men när barnen var här var jag inte rädd. Det är bara när jag är ensam som ensamångest och rädsla griper tag i mig. Första nätterna efter  skilsmässan när jag var skör och rädd och ömtålig var det en pina att sova här. Jag stängde in mig i innersta rummet och läste och läste tills det blev ljust ut. Så fort ljuset kommer viker rädslan undan. Jag är ändå glad att jag inte gav upp utan framhärdade i att bo här. Efter den sommaren har det blvit mycket bättre och i år är huset underbart befolkat.

Men det är det där med läsning, man får välja sin litteratur. Därför hade jag lagt undan Sarah Waters nya till hösten. Men jag sneglar på den och idag tänkte jag: Bara ett kapitel... Den verkar mycket lovande, fängslande. Hur ska detta gå! Jag kan helt enkelt inte låta bli Främlingen i huset, fast det är en spökroman.

måndag 7 juni 2010

Vårda det man har och värna det som växer

När mina föräldrar äntligen hade råd att köpa en liten sommarstuga mitt på Alnön, inte vid havet, var vi så lyckliga. Huset var litet och anspråkslöst, vi hade inte bil utan åkte buss dit med vårt bagage. Sedan cyklade vi till stranden, men det var som ett paradis att kunna åka dit. Jag funderar mycket på hur förnöjsamma mina föräldrar var. De var nöjda med sitt hus. De byggde aldrig om, de drömde inte om större, finare, bättre, om innetoalett eller dusch. Det var bra som det var. De åkte däremot runt hela ön för att leta växter som de sedan planterade på vår allt vackrare blommande tomt. Pappa samlade alla Alnöns märkliga stenar och gjorde små pyramider.
Men vi hade samma gamla dyscha i det kombinerade vardags- och föräldrasovrummet. Samma pelarbord, samma köksbord. Så annorlunda det är mot idag när vi aldrig är nöjda utan hela tiden ska ha större, bättre, nyare... När jag grips av köprusighet brukar jag tänka på min mamma och pappa och på hur fin förnöjsamhet de hade. De vårdade och tog hand om det de hade. De ville att det skulle vara vackert, men vackert var inte nya prylar utan att vårda det man hade och värna det som växte

söndag 6 juni 2010

Vi ville att våra barn skulle ha en röd stuga och en grön plätt att återvända till

Vännen Jenny skriver om sitt hus som hon ägt ett år idag. Ett väldigt fint och välkomnande hus. Jag läste hennes blogg och började räkna på fingrarna. Hur länge har vi haft vårt hus? Vi köpte det 1 juni 1974. Det är ofattbart. Vi har haft det i 36 år i familjen. Vi köpte huset för att vi ville att våra barn skulle ha en röd stuga och en grön plätt att återvända till på somrarna. Och jag har aldrig ångrat det beslutet. Så många somrar med barn, familj och vänner. Så många underbara midsomrar, så många minnen....
Och nu har Emil precis flyttat in där för sommaren med sin lille Milton som är ungefär så gammal som Emil var när vi köpte huset. Min tanke svindlar.
Det märkliga med min fina osnobbiga ö är att på väldigt många av tomterna bort fortfarande samma släkt kvar. De som var barn när vi flyttade dit har idag egna barn. På somrarna är det ett fantastiskt generationsboende som utvecklas där - flera generationer bor tillsammans. Det finns ett huvudhus på tomterna, sedan har husen ynglat av sig till flera små hus, mest röda stugor. Och hela tiden föds nya barn... Milton kommer att få många lekkamrater.

lördag 5 juni 2010

I syrenernas tid

Utanför fönstret till mitt skrivrum blommar syrenerna och jag vill inte vara någon annanstans!
Jag känner mig god  mot hela världen, också mot grannen som ivrigt planterar vildväxande fula jättebuskar framför hela min utsikt mot vattnet. Jag brukar se vattnet härifrån, jag har gjort det i alla år vi bott här, nu ser jag bara hans vilt växande buskar i stället för hav. Men jag kan ju bara gå ner till bryggan och där finns vattnet, det tar mig en minut. jag tänker vara mild till sinnes denna sommar.... varför ska jag låta mig provoceras när solen skiner och syrenerna blommar på min tomt

fredag 4 juni 2010

Det jag känner kallas nog lycka

Jag sprang från Strömkajen med ryggsäck, Dra-Maten och andra väskor, för nog hade Waxholmsbolaget flyttat min båt til andra sidan Nationalmuseum, där stod vi en vilsen skara och undrade om båten skulle lägga till?
Men båten kom, jag bytte båt i Vaxholm och nu är jag på ön igen. All stress rinner av, mina arbetsuppgifter känns överskådliga igen, jag har smält missräkningen över att jag inte heller i år fick Författarfondens stipendium - jag tror det beror på att jag inte är ung och lovande fast jag känner mig sån. Men det är som det är. Jag skriver ändå.
Jag landade på ön. Miltons lilla familj tog emot mig. Huset var städat och pyntat och Milton log sitt underbara tandlösa leende mot mig.
När Emil var nyfödd sa grannbarnet Cilla förskräckt när han log: "Men gu va äckligt! Han har ju inga tänder!"
Jag älskar Miltons tandlösa bedårande leende.
Jag älskar att vara på ön redan nu i början avjuni.
Min lilla småbarnsfamlj har gått och lagt sig, det är fortfarande ljust ute. Jag är pigg och lycklig över att vara just här, med mitt barn och hans familj sovande i huset intill. Snart kommer mina döttrar också. Stressen rann av mig när jag satte min fot på bryggan. Det jag känner kallas nog lycka.

Stoppa tiden, jag hinner inte med!

Stoppa tiden, jag hinner inte med. Mitt i all denna blommande ljuvlighet kan jag få något som nästan är panik. Jag hinner inte med. Syrener blommar i stan och på ön. Jag vill ut, jag måste hinna saker i stan också. Jag bär saker mellan mina hem. Samtidigt vet jag hur priviligierad jag är mitt uppe i mina bekymmer, för vem har väl inte det.
Men den här paniken är jobbig, att allt går för fort, att jag inte hinner med, att jag springer allt vad jag orkar och ändå hinner jag inte riktigt fram.
Hoppas känslan försvinner, denna panik, när jag slår mig ner ordentligt för sommaren på ön.
Kan ni känna som jag, bli överfallen av denna panik att inte hinna med och inte räcka till fast man just nu i denna ljuvliga tid borde ta sig tid att andas?

torsdag 3 juni 2010

Inte riktigt utflyttad - men snart

Sommarsol över verandan idag. Vi spände upp två stora solparasoller för att skydda unge Miltons vackra ljusa hy. Sillunch i det gröna, blommande syrener.
Jag skulle ta mig över den ospikade verandan - ni minns snickaren som skulle ha extrabetalt ett halvår senare för att skruva fast verandagolvet han i höstas påstod vara fastspikat? Det låter lika galet som det är. Han har dessutom mage att ha med min veranda på sin websida - som reklam!
Hamnar ni i samma situation som jag så ger jag er rådet att inte gå över ett ospikat golv ens om ni ska kolla varför det är stopp i avloppet under verandan. Jag föll igenom med ett brak. Men med hjälp av exmannen hittade vi avloppsfelet så allt gick bra! Dagen fortsatte med orgier i Miltonmys.
Men nu är jag hemma i stan igen. Det finns en kokbok som måste bli klar, det finns rapporter att skriva.
Inte riktigt utflyttad alltså.
Men snart!

onsdag 2 juni 2010

Jag kryper tidigt till sängs med Deon

Kroppen är trött av räfsande, såpskurning av golv, klippning av stigar i gräset med min trimmer. Jag har ställt om posten och DN hit till bryggan. Lägenheten är utlånad ett tag till ett gäng glada italienare och Ellen kommer att pendla mellan stad och ö  eftersom hon läser en kurs på universitetet i juni.
Det ligger små söta barn och mammor och sover i mina hus. Vi var trötta efter en aktiv förstadag på ön då allt ska ställas i ordning.
Känns fint att krypa till kojs (som min pappa alltid sa), med Deon Meyer, den sydafrikanske deckarförfattraen som jag skrivit om tidigare. Jag läser böckerna i fel ordning. Började med den tredje och läser nu den första: Död i gryningen. Den är bra. Spännande men inte läskig, den perfekta sommardeckarboken för mig.

tisdag 1 juni 2010

Fullt i de små röda husen i sommar, precis så som jag vill att det ska vara

Vi bodde inne i stan, Kammakargatan nära Norra Bantorget, mannen och jag. För evigt trodde vi, inte skulle vi lämna centrum. När vi hade fått en ljuvlig nyfödd liten baby så bestämde vi oss för att skaffa sommarhus. Den lille måste ju få uppleva grönska. Det var då vi hittade huset på vår ö. En liten enkel anspråkslös röd stuga, inget vatten. Här var vi de flesta somrar när barnen var små. Nu har vi vatten, till och med varmt vaten och behöver inte gå med tunga dunkar från pumpen. Men huset är fortfarande litet och enkelt. Här bor Miltons föräldrar denna sommar. Ljuvligt är det. Det lilla huset har ynglat av sig och blivit flera små stugor - precis som vi skaffade flera små barn.
Det ingick så klart inte i planerna att vi skulle skiljas, mannen och jag, men det gjorde vi och jag behöll huset.  Det har varit tufft ibland, jag är inte världens mest praktiska, men nu är jag så glad att jag kämpat. I sommar blir huset precis det jag drömt om, barn, barnbarn, vänner - fullt hus så som jag vill att det ska vara.

Sommar!

Och nu är jag på ön.