Klockan är mitt på dagen i Sydney och tidig morgon, nästan natt här, när telefonen ringer. Ellen och jag pratar en lång stund. Det är inte lätt att vara så långt borta. Inte för henne. Inte för mig. Man vill vara nära, finnas till men telefonen bär över alla dessa vatten till landet långt borta där min dotter är. Plötsligt gungade tillvaron för henne och hon behövde prata. Snart kommer hon hem. Då kan vi sitta tillsammans och fika, fundera över livet och prata med varandra. Alla familjer har sina sätt, man är van vid att lösa problem, prata, umgås på olika sätt. Vi har vårt.
Nu var hon långt borta och kände sig ensam. Jag är här och känner mig ensam, men vi pratade och det var bra. Nu dricker vi timjante uppkokt med en bit ingefära och mycket honung på varsin kontinent, tänker på att vi finns för varandra och det känns bra. Kanske borde jag sova en stund till när jag druckit mitt te?
3 kommentarer:
Jag tycker det är fint och vackert så! Saknad, visst, men det är en saknad som är kärleksfull och med så mycket tillit.
Så är det Carina. Och den lilla rösten som väckte mig på morgonen behövde prata och fast vi var så långt borta från varandra var vi väldigt nära.
Jag tror geografiska avstånd skapar längtan, ibland ensamhet, men det kan inte ta bort närheten, det där att man hör ihop med någon vad som än sker.
Skicka en kommentar