https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 29 september 2010

En riktig feelbad-roman - men ibland är en viskning mer verkningsfull än ett vrål

Korrespondenterna visar på ökat kvinnoförtryck i världen. I Göteborg har gubbmaffian som styr roffat åt sig miljoner i korruptionsskandal.
Jag orkar inte, stänger av teven och läser Maria Svelands nya bok Att springa. Det är en riktig feelbadroman som kanske skulle kunna bekräfta de eländesskildringar ur verkligheten jag nyss sett. Men litteratur fungerar inte så. Hennes förra bok var en debattbok med hårda slängar, bra! Men romanen tappar nyanserna och blir därför i mina ögon inte  intressant utan ganska platt och schematisk.  Det börjar svart och blir allt värre och de onda är så väldigt onda. Jag gillar inledningen av boken med skildringen av två flickor i gränslandet mellan barn och ungdom. Men sedan går berättelsen på något sätt överstyr och eländet blir huvudperson,  Ibland är budskapet mer verkningsfullt med less is more. Ibland hörs en viskning bättre än ett vrålande.

8 kommentarer:

Peter Fowelin sa...

Jag ska bekänna att jag har svårt för alltför svarta romaner och filmer. Det är väl något slags brist jag har.

Det är inte så att jag förnekar ondskan och vill blunda för eländet i världen, men jag tycker att vi öses över med mord och en massa onda handlingar i alla sammanhang. Är det något slags inre tomhet som botas (för stunden) med hjälp av dessa läs- och tittarupplevelser?

Om vi i stället kunde använda en del av den tiden till att arbeta mot världens verkliga elände och ondska vore mycket vunnet.

Ja, nu kanske jag drog iväg en bit från ditt inlägg, Eva ...

Evas värld sa...

Peter, om det är en "brist" så delar jag den. Även om jag också skriver deckare måste det finnas en mening annat än våldet med det. Det kanske är därför jag mest gillar att skriva barn och ungdomsböcker - där finns alltid hopp om ljus? Det blir aldrig nattsvart.

Granne med potatisodlaren sa...

Jag läste en recension av Att springa och insåg att jag inte har lust just nu att möta så mycket elände. Jag vet inte varför, men ju mer verkligheten förlorar av vanlig empati och solidaritet desto mindre klarar jag av konstruerad olycka.

Peter Fowelin sa...

Hej grannen, jag blir nyfiken på kommentaren "ju mer verkligheten förlorar av vanlig empati och solidaritet desto mindre klarar jag av konstruerad olycka". Vore intressant att höra dig utveckla den.

Evas värld sa...

Ja Eva Granne! Du får svara vår bloggvän Peter. Jag håller med dig. Känner på samma sätt vilket gör att jag helt slutat se alla olika slags deckare, thrillers med underhållningsvåld på teve och jag är sparsmakad med vilka deckare jag läser. Mycket våld - det går bort!

Granne med potatisodlaren sa...

Peter ungefär så här: Ju mer vi ser på våra medmänniskor som verktyg, som något som ska och kan användas till olika saker ju mer kommer jag bort från det där enda unika människovärdet. Det är som om det inte räcker att vi är människor vi måste vara något mer, trapetskonstnärer på cirkus eller ha kontakter med rätt personer. Ja, annars finns det inte plats. Att vara vän med någon för vänskaps skull kommer i skymundan när karriären kräver representation och rätt umgänge. Den där vänskapen med grannen i Sumpan, eller Inger från lågstadiet är inte vanlig längre. Och då upplever jag att känslan för de som inte är precis som vi förlorar i empati och solidaritet.
Då blir vardagen tillräckligt grå så att jag inte vill läsa om konstruerat elände. Ungefär så. Mångordigt...

Jenny Lindgren sa...

"Ibland hörs en viskning bättre än ett vrål" - så fint Eva! Synd dock på Svelands nya bok. Jag gillade verkligen hennes förra. Tror jag ger den en "shot" i alla fall så kan vi diskutera innehållet vid tillfälle.

Evas värld sa...

Läs den Jenny! Det är mig fjärran att avråda någon, ska bli kul att höra vad du tycker. Maria t ex - hon älskar alla feelbadromaner jag ogillar.