https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 17 oktober 2010

Jag är så präglad av den stad där jag växte upp

Jag märker ofta hur präglad jag är av min uppväxt i Sundsvall. Det var många år sedan jag flyttade därifrån, men jag är ofta där i tankarna. Visst blir man präglad av den stad där man är född och växte upp. Eller vad känner du? Jag har bott längre tid i Stockholm än i Sundsvall, ändå känner jag mig bara inflyttad hit, jag känner så tydligt att jag inte är härifrån, där jag ändå bor. Jag är en Sundsvallsflicka med Stockholmsbarn, helt enkelt. Jag kommer nog aldrig att flytta ifrån Stockholm, men en del av mitt hjärta finns i den  stad jag växte upp,  där flera av mina böcker utspelar sig. Och det är en speciell lust i att låta mina huvudpersoner befolka min egen stad.

12 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Jag har bott lika länge i och runt Stockholm som jag har bott vid älvens strand. Här uppe är jag stockholmare, men inte i Stockholm. Mest präglad känner jag mig av somrarna på Öland. Där är jag alltid hemma.

Evas värld sa...

Jag förstår att dina Ölandssomrar var fina. Jag förstår och ser på dina bilder hur vackert det är vid älvens strand, du känns också rotad i det landskapet nu?

monika.westin sa...

Det gläder mig att Sundsvall fortfarande finns i ditt hjärta. Och nog är man starkt präglat av den plats man växt upp på. Jag känner mig som en flicka från landet trots att det är mer än 30 år sedan jag flyttade från Kvarsätt, den lilla by en bit utanför Sundsvall, där jag är uppväxt. Dessutom bodde jag där på heltid bara några år, men jag har mina fadersrötter där, så om någon frågar svarar jag alltid att jag är från Kvarsätt. Och ju äldre jag blir så känns det starkare och starkare hur fast rotad jag är där, i min mentala tillvaro. Jag bodde under barndomsåren i Bosvedjan, men tillbringade mycket tid hos farmor i Kvarsätt, fram till de tidiga tonåren då jag flyttade tillbaka till Kvarsätt. Jag har bott centralt i Sundsvall sedan jag fick min första lägenhet och kommer nog aldrig att bo på landet igen men känner ändå att det är där jag hör hemma. Ibland tänker jag på mina egna barn som "asfaltsbarn" eftersom de inte har erfarenhet av att bo någon annanstans än i stan. Nu bor de båda i Stockholm och jag har precis kommit hem från ett besök där. Jag har haft en fantastisk vistelse och varit på Berättarfestival med många maffiga upplevelser. Bodde endast ett stenkast från dig Eva, så mina tankar fanns en del hos dig när jag satt på 59:ans buss mellan ABF-huset och Malmgårdsvägen. Det skulle vara kul att ses vid tillfälle när jag är i Stockholm framöver. Hör av dig när du kommer till Sundsvall. Pratade förresten om era böcker på ett bokprat hos Bokia, förra veckan. tyvärr hade de bara ett ex av Vinbär & Vemod och det sålde de samma kväll. Jag hade hoppats att de skulle ha Kärlek & Käk också men nu kanske de blir tvungen att "beställa" den :-)) Vi borde vara mera stolt över de som gör så bra PR för vår fina stad som du. Det pratas alldeles för lite om våra "ambassadörer" som finns ute i landet. För det är man när man med kärlek beskriver son barndomsstad som du gör.
Kram/
Monika

carina@pocolococreativo sa...

Jag är absolut präglad av min stad, Stockholm. Inte så att jag jämför, ofta inte ens längtar för jag lever där jag är, men mig som människa har Stockholm absolut präglat, det är min stad, där jag hör hemma.

Granne med potatisodlaren sa...

Flaatenland, alldeles platt är det både på Öland och vid älvens strand så rent topografiskt är jag hemma här. Och efter snart 25 år är jag nog mer bybo än stockholmare, men det finns en längtan till ekbackar, frukträdgårdar och vitsippevår som aldrig slutar.

Pia sa...

Det märkliga är att jag har bott i Sverige och Norrtälje sedan jag var två år, men när jag åker "hem" till Åbo i Finland så åker jag verkligen hem! Pappa flyttade tillbaka dit efter mina föräldras skilsmässa och mormor och morfar har alltid funnits där, liksom farmor och farfar, så jag åkte dit så ofta jag kunde som barn och i tonåren.
Nu bor pappa i Spanien och den äldre generationen finns inte kvar i livet och jag saknar min stad så oerhört!
Präglad? Definitivt! Men jag trivs i mitt lilla Norrtälje. :)

Evas värld sa...

Monika! Klart vi tar en fika när du är i Stockholm och hälsar på döttrarna. Jag kommer till Sundsvall i mitten av november också när min brors bok ska lanseras. Tack för att DU är vår ambassadör för våra /mina böcker! Jag har tyvärr upplevt att det är väldigt svårt att få intresse för våra/mina böcker i Sundsvall. I t ex Östersund är man mycket mer stolta över att Bärböckerna finns och utspelar sig där - det är konstigt men det har varit så hela tiden i min fina hemstad :(

Evas värld sa...

Carina: Och snart kanske du är tillbaka här? Det börjar bli kallt, kan jag berätta. Det var frost i gräset vid min morgonpromenad

Evas värld sa...

Pia, på något sätt tror jag att kopplingen till vad som är ens barndomshem blir starkare ju äldre man blir. Mina tankar är allt oftare i Sundsvall, min barndoms Sundsvall.

Enn Kokk sa...

Det lustiga är att just när du publicerar det här får jag på min blogg en hälsning från en gammal sundsvallsbo, Ture Sjölander, numera bosatt och verksam i Australien. Han har hängt sin hälsning på en bloggtext jag skrev om vårt femtiotals-Sundsvall, en text som föranledde jättemånga kommentarer från både dåtida och nutida sundsvallsbor. Bland kommentatorerna fanns även du.

Evas värld sa...

Enn, så lustigt! Snart kommer förresten min bror Peter med en bok om femtiotalets Sundsvall: En mördare i min farfars hus.

monika.westin sa...

Absolut att vi ska ta en fika så fort tillfälle ges! Vad kul att ni kommer till Sundsvall, jag ser fram emot en ny bok förlagd i Sundsvallsmiljö. Dessvärre känner jag alldeles för väl igen det fenomen som du beskriver om hur vi "tar hand om de våra" i respektive städer. Men vi är några som kämpar i motvind och en dag ska vi spränga några vallar i alla fall. Till dess gläds vi åt nya berättelser om Sundsvall!