tisdag 8 februari 2011

Det var en gång...

Jag gräver i min väska efter nycklarna - jag börjar alltid göra det redan på bussen av någon neurotisk anledning. I stället för nycklar får jag upp en napp och drabbas av en stark känsla av déja vu.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det var dagar det Eva!
Jag stoppade ett flygplan på väg ut på startbanan en gång, NAPPEN! Den låg kvar på flygplatsen! Och de förstod!
I mitt allvarliga inlägg om semlor idag så citerar jag dig och andra semmelmissbrukare! Kram!

Granne med potatisodlaren sa...

Oj, vilken resa vi hade när napparna bytte utseende. A som aldrig gillar att saker och ting förändras utan orsak var förtvivlad. Och vilken lättnad när det fanns en napp kvar i vagnen under åkpåsen.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Carina, du är söt som en semla med massor av mandelmassa!!!

Eva Granne, visst är det märkligt hur nyss det känns!

Sofie B-C sa...

Åh gud vad härligt! Vilken underbar farmor du är är!
Din beskrivning får mitt att småskratta för mig själv -vilka minnen:) Och så roligt att veta att man kan återuppleva den där känslan igen. Det är ett slags kaos som jag verkligen äskar.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Sofie: Det är alldeles underbart, jag bara log på bussen med nappen i min hand. Små strumpor hade jag alltid i fickorna också, förr i tiden. Kul som sagt att man får njuta av det igen. En liten varmsömnig unge i famnen på morgonen... det är livet!