https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 8 mars 2011

8 mars och jag är så arg och så besviken

8 mars och jag är inte hoppfull.  Jag tycker jämställdheten stampar på samma ställe eller till och med backar. Jag avskyr hur kvinnor pressas/pressar sig in i en sjuk kroppsfixering, värre än jag upplevt under hela mitt liv. Jag avskyr att idealbildning för unga människor ligger i det  vulgära programmet Big brother, ett program med helt debila samtal mellan människor vilse i tillvaron som letar efter några minuter av berömmelse till varje pris. Jag avskyr att sossarnas valberedning bara tycks leta efter män som partiledare. Usch vad jag är arg, känner jag, och besviken.
Först gick vi med myrsteg framåt, nu går vi bakåt. Hur kunde det bli så här?

10 kommentarer:

Var dag bär guldkorn sa...

Ja, just så känns det!
Men så sa en finlandssvensk kvinna som jag intervjuade häromveckan om en annan sak som jag tycker gått så fel, med individualismen in absurdum liksom.
"Äsch, det där är bara ett desperat efterskalv!"
Försöker tänka så, att efterskalven är stora när man är mitt upp i dem men i det långa loppet ... bakom nästa hörn väntar en ny hoppfull kamp- och framåtera.
Kram
:-)M

Monica sa...

Tycker som du Eva och har det nu inte hänt mer på 3500 år så känns det inte särskilt hoppfullt. Och de vulgära och helt hjärndöda TV-programmen de slapp vi faktiskt i vår ungdom. Och äh, kan vi tycka, inget att bry sig för vi tittar inte men visst ger de intryck och har påverkan på både tjejer och killar, det är bara att läsa dags-och kvällspress om vad som händer i samhället varje dag.

Monica sa...

Men du har en otroligt viktig roll som farmor, en varm och kärleksfull relation, fast umgänget med en liten är svårt att se och värdera nu i sin helhet men betyder oceaner för barnet och dig själv, är min starka övertygelse.

Evas värld sa...

Guldkorn! Man måste ju helt enkelt fortsätta hoppas!

Monica, det går ju inte en vecka utan att det är åtminstone ett program där människor röstas ut, inte duger, vilka signaler ger det? I de amerikanska programmen är det dessutom så ofta de som inte är följsamma utan har egna åsikter som röstas ut...

Monica på lång sikt är det ju de nära relationerna så viktiga. Kärlek och vänskap, det tror jag på. För mig är det hopp och framtid att umgås med Milton.

Peter Fowelin sa...

Jag vill gärna tro på tanken om efterskalv, och kanske är den analysen korrekt. Men min känsla är annars precis den som Eva - och visst är det deppigt.

När Feministiskt initiativ dök upp tyckte jag det var hoppfullt. Men sedan sköt de sig ju tyvärr i foten ...

Trillingnöten sa...

Det är sånt där jag funderar på också...364 dagar om året är för män och vi kvinnor får 1 dag som knappt uppmärksammas. Varför ska det vara sås vårt för kvinnor i världen?
Jag läste just att 2/3 av de fattiga i världen är kvinnor. Helt sjukt.

Granne med potatisodlaren sa...

Jag får känslan av absurditet-den jag fick när jag läste Flashback då i början av 1990-talet. Det verkar ha rullat ännu längre baklänges nu. Tänk att föräldrar förväntas arbeta heltid, men barnen ska hämtas före halv fyra från dagis... Tänk att det mest inte går att få ihop. Kvinnor ska vara behagliga- inte ryta och kräva- men ändå ta sig fram.

Vara vackrare och smalare än nånsin. Det tänker jag på varje gång jag ser på Kulturnytt. Magra presentatörer av bägge könen som inte bottnar i texterna.

Men vi klagar och andra kvinnor och barn dör. Funderingar som väcks av iritationen över att inte alla dagar är till för alla människor.

KaosJenny sa...

Hm, jag tror inte att allt backar. Om jag jämför hur jag har det och hur min mamma/ mormor/ farmor och generationen före haft det så har det hänt mycket. Sen att det blir vissa bakslag är naturligt men det gäller att fortsätta "gnugga". Diskutera så fort man kommer åt, sprida tanken om att det finns fler sorter än två och att både tjejer och killar tjänar på jämställdhet. Vi pratade om det på kvinnodagen igår. Jag är hoppfull! Kram

Granne med potatisodlaren sa...

Nej, det har inte backat tillbaka till de tider då det var lagligt att ge kvinnor lägre lön för samma arbete, men löneskillnaderna mellan kvinnor och män ökar för varje år

Fortfarande väljer män män när de inte tvingas se vilka kvinnor som finns att anställa, ta med i styrelsen osv.

Och jag har ännu inte träffat en man som är föräldraledig som inte sagt : Jag är hemma trots att vi förlorar på det.
Vem är det som förlorar? Vad är det som de förlorar? Och varför tror killar att de förlorar på att vara hemma med sina barn när de är små eller sjuka?

För de har rätt på ett sätt. De kommer att förlora både lönehöjningar och pensionspengar resten av livet. Men det gör ju alla kvinnor redan.

Jane Morén sa...

Jag håller med i många saker som skrivits här. Jag kommer från ett hem med bara kvinnor så det tog lång tid fä-r mig att förstå och uppleva orättvisan. Jag minns när jag skiljde mig från min första man, han tog inte ansvar för barnen, ha sa det var min biologi att ta hand om dem. Jag trodde jag hörde fel, jag som varit så engagerad i att vi skulle dela på allt. Ja, sedan fortsatte det, min blåögda naivitet maldes sönder. Idag tycker jag det känns motigt med media-kulturvärlden, där män gärna läser vad män skriver, skriver om vad män skriver om, upphöjer varandra. Jag tycker det känns motigare nu, de gånger man möter den "manliga nonchalansen" mot kvinnor, vad de säger och gör. Därför blev jag glad när jag hörde att miljoner lagts på att förbättra kvinnors möjligheter. Sedan blir jag alldeles sårig inombords, det gör så ont, när jag tänker på alla kvinnor och flickor som hålls som fängslade boskap i andra länder, lever ett liv i fångenskap hos männen, bara till för männen, aldrig kunna få leva sina egna liv, son de vill leva dem.