måndag 14 mars 2011

Bästa medicinen mot existentiell ångest

Jag vet inte hur du känner det. Men händelserna i Japan ger mig panikkänslor som gör det svårt att riktigt ta itu med vardagen. Jag känner hur rädslor kryper på mig och tar över mitt förnuft. En sån sak till exempel som att min dotter får ett stipendium för att resa till Peru. Jag blir glad för hennes skull förstås, men samtidigt blir jag livrädd. I krisläge samla din flock omkring dig... ungefär.


Vi gick två långa promenader med Milton idag, det lättade som alltid ångesten. Han trodde att jag lekte tittut med honom när jag hade keps och solglasögon och han kluckade av skratt. Bästa medicinen mot existentiell ångest.

10 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Jag fasar själv för den dagen min dotter är så stor att hon ska ut i vida världen. Det är klart jag vill att hon ska ta för sig och få en massa upplevelser. MEN, världen är en läskig plats ibland och det som hände i Japan bevisar att allt kan hända...

Den Ofrivilliga Bloggaren sa...

När världen kommer i otakt, när tillvaron ruskas om, inser man hur liten man är som människa... Jag håller hårt i den som är mig kära, när jag känner att jag förlorat balansen och tron på en bättre värld. Det är det enda som hjälper.

cruella sa...

Jag tar inte åt mig personligen på det viset. Nog för att jag kan oroa mig, men min mammaoro är inte större eller mindre för att det händer våldsamt omvälvande saker på andra håll i världen.

Min brist på känslomässig reaktion på tragiska händelser är förmodligen en sorts hantering i sig.

Granne med potatisodlaren sa...

Jag är så glad att S kompisar hoppade av resan till Australien. Annars hade hon varit där när både översvämningar och bränder härjade. Men nu har jag bekanta som har sina barn i Japan. Universitetet här, har många utbytesplatser i Japan, vilket gör att många ungdomar som jag sett växa upp finns där nu. Jag tappar förmågan att koncentrera mig när jag tänker på vad som sker.

Annika Estassy sa...

Jag har upptäckt att jag är fatalist! Jag följer med det som händer, jag är intresserad och jag känner stor empati. Men jag oroar mig inte, hur konstigt det än kan låta. Å andra sidan har jag mina barn i Linköping och det känns rätt så hanterbart...

Jane Morén sa...

Jag är ständigt latent beredd på katastrofer, men jag är mer rädd för enstaka våldshandlingar än stora katastrofer. Det känns som det som sker i naturen är en annan sak än ren ondska i form av våld, det skrämmer mig mycket mer. Jag har tyvärr inte kunnat vara en så fri förälder som jag önskat, jag har vaktat, förmanat och oroat mig mer än vad som är nyttigt. Men det är verkligen svårt att inte göra det, världen idag är så otrygg och föränderlig och om ens föräldrar gjort så när man var liten är det lätt att de planterar en oro man bär med sig.

Jag känner igen det där med samla flocken Eva, Ibland tror jag att jag är hälften vallhund;)

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Trillingnöt, jag vänjer mig aldrig vid att de lyfter vingarna och drar iväg, trots att det var jag själv som tog dem med på de första färderna ut i världen

Kära Ofrivilliga... så känner jag också och mina nära och kära är allt viktigare. Ja viktigast.

Cruella, jag tror också att man får hitta olika strategier för att orka.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Eva Granne, min koncentration har varit väldigt bristande de senaste dagarna och jag känner en oro långt in i själen

Annika! Linköping låter just nu som en dröm:)

Jane jag är som min barndoms Shetland Sheepdog som alltid kollade att alla var med! Och jag undrar också hur man ska kunna låta bli att oroa sig, att varna för alla farligheter som finns. Jag behöver dessutom knappt säga något,mina barn är så lyhörda för min oro!

Evas blogg sa...

Jag är nog också en vallhund.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Jamen visst är det fint att vilja ha sin flock omkring sig, Eva!