https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 3 mars 2011

Boken "Proggiga barnböcker" tar mig direkt till 70-talet på en riktig nostalgitripp

Sonens första demonstration, hängande på mitt bröst i röd bärsele, hans far med plakat i handen, demonstration där vår lilla familj såklart deltog med en massa vänner.
En vän som känner mig väl har gett mig en underbar bok, jag åker rutschkana med den rakt ner i sjuttiotalet. Det är Kalle Linds Proggiga barnböcker, därför blev vi som vi blev. Kalle gick på dagis i Lund och hörde många av sjuttiotalets barnböcker som gonattagor. Han citerar, funderar, återger bilder och texter. Från sitt perspektiv, skeptiskt men kärleksfullt, skulle jag vilja säga. Jag bläddrar och skrattar och känner igen bilder och texter och böcker, somt läste jag för mina barn, de mest "revolutionära" exemplen avstod jag nog ifrån. Men det är klart att jag kom i kontakt med Frances Vestins Handbok i barnindoktrinering, att jag läste  många av de böcker som omnämns. Jag har bara börjat bläddra i min bok så jag återkommer säkert. Men jag har så roligt.
Jag tänker på tiden när mina barn var små, som den lille Kalle på den tiden. Vi var på demonstrationer, ofta, jag vet inte hur många möten barnen var med på och de var veteraner på barnverksamheten i arbetarrörelsen, sonen var stammis i Bommersviks barnstuga. Barnen var alltid med. Det var fint. De var med på våra fester, våra möten våra demonstrationer. Och vi sjöng förhoppningsfulla texter om den framtid vi ville bygga åt dem. Det blev inte riktigt så men jag tänker banne mig inte sucka och bli desillusionerad. Ska sanningen fram klappar ett lika rött hjärta i mig idag och det samhälle med rättvisa och solidaritet jag trodde på då och kämpade för, det kommer jag aldrig att ge upp drömmen om.
Oj, ni ser... det räcker att jag bläddrar i proggboken och börjar minnas för att jag ska gå igång. Härligt är det!

6 kommentarer:

KaosJenny sa...

Oj vad härligt... kanske dags att börja marschera tänker jag :-)

Den Ofrivilliga Bloggaren sa...

den 10 maj 1981, stod jag som 7-åring och storögt tittade på invigningen av monumentet över Ådalen 31... Samma sommar stod jag på gården hemma och såg på när en stor folkmassa gick samma väg som de gjorde den 14 maj 1931. Glömmer det aldrig.

Elisabeth sa...

Vilket bra tips:) Jag växte upp på 70-talet och den tiden har präglat mig på flera sätt. Det känns som om strömningar återvänder. Just nu läser jag Arne Naes bok om Ekosofi utgiven i mitten av 70-talet. De tankar som tas upp där är ju högaktuella idag. Känns hoppfullt.

Granne med potatisodlaren sa...

Tänk så myket hopp vi kände. Jag var 13-23 år på 70-talet och jag minns hur fylld av kraft jag kände mig. Och hur mycket jag trodde att vi skulle kunna ändra på.

Inte en chans att jag hade kunna tro att så mycket kunde gå baklänges när det gäller människors trygghet kvinnors rätt till lika lön och barnens rätt att få växa upp utan fattigdom.

Annat är bättre nu. Men de tre sakerna är för viktiga för att glömmas bort.

nillas liv på pinnen sa...

Åh, så väl jag känner igen mig. Kan bli riktigt deppad när jag tänker på många värden som gått förlorade sedan dess.

Evas blogg sa...

Det fanns en glöd då, en framtidstro som vibrerade. Vet inte om den glöden är lika het nu som då. Det känns inte så.