https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 7 juni 2011

Hur världen blir mindre men längtan är lika stor

Jag kom hem till Sundsvall efter en månad i Frankrike. Ringa kunde man inte, mina föräldrar hade fått vykort från mig. Nu ville jag åka hem till lägenheten på Tivolivägen för att duscha och sova en natt efter den långa tågresan. Min pappa blev vansinnig, skrek åt mig att OMEDELBART ta bussen till landet. Det tog mig ett liv att förstå varför han blev så arg. Jag måste få egna barn som reser långt för att begripa hur orimligt man längtar efter dem. Pappa, han hade längtat efter mig och ville träffa mig genast jag kom hem. Oj vad arg han kunde bli min annars snälla pappa, i synnerhet om jag sårade hans känslor vilket jag gjorde då utan att ha en aning om det.
Tänker på hur det är idag. Ellen har ringt från Bolivia och Chile och jag får mail och facebooksmeddelanden hela tiden. Hon lugnar mig: Det är inte så farligt som man säger, mamma!
Jag tror henne, allt har hittills fungerat så bra att jag börjar längta efter att åka till Sydamerika.
Just nu är hon i Peru en månad för att skriva sin uppsats i ekonomisk historia. Jag är med henne på resan på ett så helt annat sätt än min pappa via vykort som tog lång tid på sig.
Men jag längtar lika mycket efter henne som min pappa gjorde efter mig. Kärlek!

6 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Vilken fin bild av kärlek som du ger. Tack. Den gjorde mig glad så här på tisdagsmorgonen.

Trillingnöten sa...

Vet du, jag kan förstå din pappa :) Jag kommer förmodligen att bo ifrån mina barn i framtiden (vår familj är ju så splittrad redan) och min kropp kommer att värka efter dem och mina barnbarn!

Anneli sa...

Jag förstår precis och mina barn har ändå inte varit på några längre utflykter ännu. Kärlek!

Evas värld sa...

Eva Granne, jag blir glad om jag gör dig glad! Du gör mig ofta så glad med dina vackra bilder och kloka tankar.

Trillingnöt, ja jag förstår också min fina pappa, nu gör jag det, men inte som tonåring, tyckte han var jättekonstig som skällde på mig... jag kom ju hem!

Anneli, den kärlek jag känner för mina barn är större än allt annat, ja du vet!!! Så det är klart man blir orolig.

Den Ofrivilliga Bloggaren sa...

en förälders kärlek till sina barn är densamma, oavsett teknikens utveckling. och avstånd är avstånd, vare sig mail, facebook och sms finns. Inget rår på längtan, saknad och villkorslös kärlek! Du beskriver det så vackert!

Anonym sa...

Finaste mamma!!!!!! Jag saknar dig också så himla mycket, det vet du!!!! Jag tänker på dig hela tiden och när jag ser ställen som vi skulle gillat så kippar jag lite efter andan :)
Gulligt med Feffe!!!
Jag har det bra i Arequipa. Önskar jag kunde stanna här längre, önskar jag vore på Skogsö, önskar jag kunde vara på fler ställen på samma gång!
Puss finaste, ellen