https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 12 juni 2011

Jag - en outforskad planet

Jag åt frukost med fine sonen igår.
"Hur är det morsan", sa han, "hur mår du?"
Jag svarade att det är väl okej och kastade mig sedan glatt in i en beskrivning av hur hans båda systrar mår.
"Men nu frågade jag hur du har det", log han.
Det var då insikten kom, jag gör alltid så, fråga hur jag mår och jag börjar prata om mina barn (och numera barnbarn). Men det hänger ju ihop, jag mår bra när mina barn mår bra, annars sliter det i mig. Jag har bara aldrig sett det så klart som när vi pratade.
Nu undrar jag, känner ni igen er? Svarar ni på frågan om hur ni mår med att berätta om övriga familjemedlemmar av olika slag?
Jag blev förvånad och lite full i skratt.
Aldrig blir man fullärd när det gäller sig själv heller, det gillar jag. Man får se sig som en outforskad planet.

11 kommentarer:

*P* sa...

Först tänkte jag "Nej, men jag kanske byter ämne." Sedan spelade jag upp en liten "Hej, hur mår du P-scen" i huvudet och faktiskt! Jag svarar nog gärna "Jotack, det känns bra just nu. Yngsta har fått jobb, verkar glad och Äldsta...."

Tack för den insikten, Eva!

Cecilia N sa...

Jag tror inte jag svarar med "barn-status". Däremot så letar jag "alltid" upp nåt som skaver att svara med.

Och när jag inte hittar det så blir jag svarslös. Men samtidigt lite lyrisk.

Annika sa...

Jag fick också tänka efter och sanningen (den hemska kanske) är att om jag svarar bra så säger jag sedan ingenting om barnen om ingen frågar. MEN om barnen mådde dåligt skulle också jag göra det och DÅ skulle jag berätta varför jag mådde dåligt.
Tror jag...

Maria-Thérèse ~ www.afiori.com sa...

Jag säger nog oftast rätt ut som det är, förskönar möjligen litegrann. Men det kanske är för att jag inte har barn än.

Trillingnöten sa...

Vet du, jag inser att det är mycket sällan någon frågar mig hur jag mår. Oftast frågar de hur min familj mår. Undrar varför?

Evas värld sa...

P,visst är det märkligt - så bra att du spelade upp en liten scen, det brukar jag också göra.

Trillingnöt - jag minns att jag nästan började gråta när någon frågade hur JAG mådde mitt i de stressigaste jobb- och barnaåren!

Maria-Thérèse, kan vara en skillnad när man inte har barn. Pinsamt nog minns jag att jag vid en period i mitt liv svarade med hur min dåvarande man mådde.

Annika, inte pinsamt!

Cecilia, att bli lyrisk låter härligt, hur kan du låta då t ex???

Den Ofrivilliga Bloggaren sa...

tycker din beskrivning om att se sig själv som en outforskad planet var helt suverän! Så länge man kan se sig själv så, så är livet väl kryddat och smaksatt!

Cecilia N sa...

Hur jag låter då? Hm ...

"Men faktiskt. Jag mår nog faktiskt riktigt bra ..." och så blir det som nån sorts avlyft tyngd på mig och så blir jag lite kvillrig i magen av att det faktiskt är bra.

Så det lyriska sitter nog inte i orden utan mer i känslan i mig.

Anonym sa...

Haha Cecilia jag känner igen den känslan!

Mamma, jag älskar att se mig själv som en outforskad planet! Det var en underbar metafor!
Livet är så spännande och knäppt och roligt och ju mer man letar i sig själv ju mer hittar man -av allt!

Jag svarar nog med ett riktigt genomanalyserat JAG-svar när någon frågar hur jag mår. Fast min svaghet skulle nog vara att direkt börja tänka på hur min relation ser ut. Är det bra mellan mig och Tosh eller är det dåligt....
Som att livet BARA är ens relation. Men å andra sidan påverkar det ju en otroligt mycket.

Det kanske låter knäppt men om någon i familjen mår dåligt så tänker jag mer:
ja alla mår dåligt ibland, jag skickar kärlek och känner tillit att personen kommer att klara av det och till och med lära sig av det. Att må dåligt och känna ångest är en del av livet, om vi lär oss att älska den biten också så är det ju riktigt underbart alltihop.

Nu kanske jag bara total flummar ur, men jag tror att du förstår vad jag menar. Älskar dig mamsen puss från ellen i Arequipa.

Enn Kokk sa...

När jag får frågan "Är allt bra?" brukar jag alltid svara:

- Det är det väl aldrig!

Det har jag lärt mig av Gösta Ohlsson, salig i åminnelse. Dessutom är det ju sant.

KaosJenny sa...

Ha Ha, känner igen det där, både hos mig själv men framförallt hos min mor... Hon är otrolig... Något att fundera på... Kram