https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 19 juli 2011

Varför är det nästan alltid en komplimang när någon säger att du verkar yngre än du är?

Alltså, vad är det att vara åldersadekvat? En man sa det till mig en gång: "Men du är ju inte alls åldersadekvat". Jag fattade ingenting. Betydde det att jag skulle uppföra mig/se ut/vara på ett visst sätt på grund av mitt födelseår men inte gjorde det? Det skulle dessutom vara en komplimang, förstod jag.  Så jag skulle väl tolka den som att jag verkade yngre än jag faktiskt var. För det är ju det enda som är en komplimang i vårt samhälle, motsatsen är en förolämpning. Hur har det blivit så?
Jag känner mig inte särskilt annorlunda nu jämfört med den jag var för 20, 30 år sedan... Jo jag är lugnare och visare, det är i så fall en förändring, men mycket annat av känslor och tankar är den jag var.
Så åldersadekvat?
Skulle du uppfatta det som en komplimang om man sa till dig att du inte var åldersadekvat?

6 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Det där är lustigt! När jag var yngre tyckte jag det var en komplimang när någon trodde jag var äldre. Det betydde att jag var mognare. Nu för tiden, tack vare samhällets påtryckning, känns det som en komplimang att bli trodd att vara yngre, trots att jag inte är 30 fyllda ännu...Nu ska jag tänka tvärtom. Jag vill vara mognare, inge respekt och vara världsvan.

Cecilia N sa...

Inte vara åldersadekvat kan ju betyda både uppåt och nedåt.

Dessutom måste det då finnas nån sorts "norm"/definition på hur en person i en viss ålder "är".

Och det är ju absurt.

När jag tillfälligtvis ändrade frisyr för några år sen fick jag en s k komplimang: du ser tio år yngre ut.

Betydde det att jag numera (då) såg ut att vara i den ålder jag hade, eller numera (då) såg yngre ut än jag var?
Skulle det därmed anses "oförskämt" eller korkat att återgå till min vanliga frisyr och därmed "stiga i ålder"?

Jag blev irriterad på den där komplimangen och återgick till min vanliga frisyr som jag trivs i.

Johanna Wistrand sa...

Bra fråga. Jag blir ofta irriterad på att det anses vara komplimang när nån säger att man ser yngre ut än man är. Vad är det för syndigt med att se ut som den ålder man är? Det är ju helt naturligt. Samtidigt så blir jag smickrad om jag hör det. Men att vara den ålder man är... Jag tänker på bilden av hur en medelålders människa "bör" vara, d v s allt är i ordning, vila på sina lagrar etc etc. Inte ha kvar nyfikenhet, inte kunna ändra åsikt, då är det negativt att vara åldersadekvat. Jag märker ju att jag blir alltmer oflexibel på vissa grejer (som lederna blir med tiden, he he) men det vill jag motarbeta. Så jag vill gärna ha kvar nyfikenhet och experimentlusta som för allmänheten symboliserar ungdom. Så - nej, jag vill inte vara åldersadekvat, d v s nöjd med livet, fet och pösig och bekväm med villa och volvo och sådant och oja mig över ungdomen nuförtiden.

KaosJenny sa...

Hm, hittills har jag blivit lite fundersam när folk tror att jag är yngre än jag är... Tycker att jag både blivit lugnare och klokare... och vill gärna vara i min ålder :-). Ålder är väldigt relativt. Känner de som varit "kärringar" sen de var 20 och otroligt intellektuellt spänstiga 80 åringar...

Så nej, jag skulle nog inte ta det som en komplimang att inte vara åldersadekvat... Kram

Evas värld sa...

Jag tror en motrörelse mot åldersfascismen är på gång! Vacker är inte botox och rynkfritt, vackert är liv och energi - och det finns banne mig i alla åldrar. Nyfikenhet också! Jag ser på mina vänner i så olika åldrar och jag tror att det som förenar dem, och oss, är just nyfikenhet, lust att upptäcka saker i sig själv, i livet. Livslust helt enkelt om man så är 20 eller 80. En vilja att ta för sig av sitt liv och leva det, lustfyllt och generöst!

Pensionären sa...

intressant fråga, jag tror inte jag skulle ta det som en komplimang (om jag ens begrep begreppet!) "Se" yngre ut, "verka" yngre och "vara" yngre är ju väldigt olika saker. Kroppsligt "förfall" och intellektuellt "förfall" ingendera vill jag ha, det får jag ändå acceptera, men det kroppsliga "förfallet" kan jag göra mer åt (kanske...) än det intellektuella. Det "normala" (kroppsligt) när man blir äldre är att man blir orörligare, lägger på hullet, kanske får ledproblem, ser sämre, hör sämre,reagerar långsammare, orkar inte lika mycket fysiskt, osv. En del av detta kan man ju "bromsa" genom sitt "leverne", annat inte. Om nån i den aspekten säger att jag verkar yngre än min ålder så skulle jag ta det som en kompling och bli glad ifall det var nåt som jag verkligen ansträngt mig för att försöka uppnå.
Om nån ur den "intellektuella" synvinkeln skulle säga att jag verkar yngre än min ålder så skulle jag nog sjutton snarare känna mig förolämpad...jag har aldrig uppfattat att yngre är nyfiknare, öppnare osv, kanske går dom mer på bio (det gjorde jag i alla fall då) men det blir man inte klokare av - inte som filmerna är nuförtiden...
Sen håller jag med dig Eva, jag tycker inte heller jag känner mig som särskilt annorlunda nu jämfört med den jag var för 30 år sen ("inuti" alltså...det är nog mer en personlighetsfråga än en åldersfråga) bortsett från att jag numera vet att jag inte vet. Får hålla med Oscar Wilde: "jag är inte tillräckligt ung för att veta allting"