https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 14 september 2011

De bygger broar, krigar och skjuter elefanter med samma glada hedersamma själ, nordiska stålmän i ny pojkbok

Jag läser den insiktsfulla bloggen Kreagrafen: "Jag längtar efter berättelsen, historien, skrönan, som överraskar och förbryllar, helt på egen hand där jag inte behöver spekulera i vad som råkar vara sant eller inte. Jag vill bli förförd, omtumlad, knockad utan förvarning" skriver hon. Precis vad jag känner, jag längtar så efter de läsupplevelserna.
Det var väl därför jag läste Jan Guillous senaste, Brobyggarna i hopp om en episk roman... Den är för all del nöjsam och lättläst - men en riktig pojkbok. Nästan hela boken är skriven ur ett gediget manligt perspektiv där kvinnorna bara ses ur männens synvinkel, aldrig driver handlingen, nej knappt ens finns. Det var som att läsa brorsans B. Wahlström-böcker med gröna ryggar om hjältar, avsedda för pojkar, när jag var barn.  Jag blir lite full i skratt men läser ändå. Guillou har gjort en gedigen research, men tyvärr förmår han inte plocka bort alla detaljer när det gäller brobygge och elefantskjutning, han är som alltid gediget överdetaljerad. Och hans manliga hjältar är verkligen hjältar av stålmannatyp, de bygger broar, krigar och skjuter elefanter med samma glada hedersamma själ. Fyrkantiga hedersknyfflar helt enkelt. Nordiska stålmän.
Ändå läser jag boken med visst nöje, kanske just för att jag längtar så efter stora episka berättelser.

Guillou ger förresten ett annorlunda perspektiv på  första världskriget, han skildrar det ur afrikanskt perspektiv och är inte nådig mot engelsmännen. Ett  intressant grepp, tycker jag, som inget vet om hur kriget utspelades där. Men samma där, om kvinnornas liv under kriget finns intet.
En riktig pojkbok är Brobyggarnas första del, ska bli intressant att se om Guillou lyckas överträffa sig själv i de kommande delarna och skildra världen också ur ett kvinnligt perspektiv - men det är nog att begära för mycket. En enda kvinnlig röst får komma till tals i denna första bok. Det är magert! Men det är ju en pojkbok....

3 kommentarer:

Anonym sa...

synd på ett så ambitiöst projekt att kvinnorna glöms bort. Det blir så oändligt mycket tråkigare. Men inte särskilt ovanligt ju...
Lustigt det där med gröna ryggar på pojkböcker - och så är pärmen här grön:)
/Elin

Evas värld sa...

javisst är det kul, röda ryggar på flickböckerna, gröna på pojkarnas... vi flickor läste pojkböcker men då som nu var det nog få pojkar som läste flickböckerna...

kajsastina sa...

Jag såg intervjun av J Guillou på programmet Babel. Jag har inte läst många böcker av honom, men jag blev litet intresserad då han beskrev handlingen. Synd att kvinnorna inte är med i hans nya bok, men det är väl svårt att lära gamla hundar att sitta. *fniss*. Jag har också läst dina inlägg om Milton och jag instämmer: stunderna med barnbarnet - har 4 - är så värdefulla.
trevlig helg!