https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 30 november 2011

Inget är som gamla vänner

Gamla vänner, vilken trygghet. Några som känner en sedan lång tid tillbaka. Man kan relatera till minnen av saker som hände för länge sedan, man känner sig totalt trygg. Omhuldad. Så var det ikväll. Två av mina äldsta vänner och jag var ute och åt jättegod mat på Grands Matbar, vi pratade och skrattade, vi skämtade och pratade allvar och det är som om ingen tid gått när Ulf skrattar sitt glada skratt och Christer får ett av sina entusiastiska infall. En gång gick vi i samma gymnasieklass i Sundsvall. En gång för länge sedan. Jag ser dem som jag såg dem då, de ser mig på samma sätt och det är tryggt, roligt och alldeles underbart.

fredag 25 november 2011

Ur tiden har de gått men i våra minnen lever de



Det här är en bild av min mammas familj, tagen någon gång under 1900-talets första decennier i Skönsberg i Sundsvall.
Bagaren Emil Andersson, min morfar, hans hustru Elin och de av barnen som var födda då. Emmy, Elsa, Rut, Gulli (min mamma). Morbror Helge finns med och morbror Nisse är bebisen. Moster Kickan är är inte född. Alla är döda nu. Min moster Kickan gick ur tiden - som det så vackert heter - förra veckan.
I mitt hjärta har jag nu en så tydlig bild av hur Emmy, Elsa, Rut, Gulli och Kickan träffas på någon plats. De fikar, för det gjorde de jämt och de röker för nu när de ändå är döda kan de unna sig det, tycker de. Kanske Emil har bakat bullat åt dem. Och de pratar och skrattar och fnissar och tjafsar, för det gjorde de också. Jag vet inte om tanken är märklig men jag tycker så mycket om att se på hur de sitter där, den vackra Kickan som var Sundsvalls Lucia, min milda brunögda mamma Gulli, Rut som dog så ung att jag aldrig träffade henne, den snabba Elsa och den lite sorgmodiga Emmy. Vad mycket de har att prata om.
Min kusin, Kickans son, säger: "När någon dör, försvinner en värld. Och precis så är det, Kickans värld försvann men vi som lever, minns delar av den. Och så länge vi minns, lever morsan."

Så är det, förvisso har de gått ur tiden men i våra minnen lever de, våra glada fikande pratande bullbakande hårt arbetande mammor och mostrar...

torsdag 24 november 2011

Those were the days ... tänker jag för mig själv

Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we choose
We'd fight and never lose
For we were young and sure to have our way....

Den texten måste jag bara lägga under en facebookbild jag har just nu. Ibland blir jag så trött på mitt nutida ansikte så då hittar jag en bild som påminner om forntida dagar. Nu valde jag denna lilla bild. Och kände att precis så är det: Those were the days.
Det betyder inte att dagarna idag är tråkiga eller innehållslösa, inte olyckliga heller. Ändå fylls jag av vemod när jag ser Eva från då... så ung, så förhoppningsfull, så övertygad om att allt är möjligt.
Var det möjligt? Jo många drömmar är förverkligade. På vägen tappar man också.... människor man älskar som försvinner ur livet, en och annan dröm som ligger som en trasa på vägen.
Men det finns ingen bitterhet. Det finns dock vemod. Så här blev livet, tills nu.

tisdag 22 november 2011

Det gäller att veta mot vem eller vad vreden ska riktas

Så snart jag kan ska jag se TUR-teaterns dramatisering om SCUM-manifestet som väckt så upprörda känslor. Jag läste just en bra kolumn i Veckans Affärer av Camilla Wagner, ni kan läsa den här.
Ett citat som smakprov:
"En grupp, som kallar sig Moderatmännen, har alltså blivit så upprörda över ett litterärt mordhot mot män som grupp att man väljer att mordhota specifika personer i verkliga livet?
I verkliga livet blir kvinnor stenade till döds, piskade, omskurna, systematiskt våldtagna i krig som män har startat. Även här hemma blir kvinnor ihjälslagna, unga flickor fraktas från sina hemland hit för att säljas till svenska män 10-12 gånger per dag. När de blir gravida utförs illegala aborter utan bedövning och när de närmar sig 20-årsåldern ”släpps de fria” till ett samhälle de inte har någon förankring i.
Var håller de upprörda Moderatmännen hus då?"

Det hon skriver var just det som motiverade mig att skriva den bok som snart utkommer som jag skrivit tillsammans med Johan Henniger, Förfärande är var Ängel. Om hur utsatta kvinnor är i vårt samhälle för ett extremt våld. Vi ville skapa en kvinna som slog tillbaka. Det gäller att veta var vreden ska riktas.

Dags för julefrid

Den eländiga influensan ger sig inte. Den blev så klart inte bättre av den slitsamma resan till Åland i stället för vila i helgen. Men trist är det! Jag avskyr när kroppen bara säger ifrån fast jag har lust att göra massor av saker. Men jag får väl ta det som en varning från kroppen, jag har faktiskt arbetat otroligt intensivt hela hösten. Jag har lagt ner så många timmars hårt arbete på  Förfärande Ängel - petat och petat med korret. Plus arbete med nya böcker som är på gång, plus skolbesök. Det är kul. Jag vill att det ska snurra. Men ibland snurrar det väl för fort och då säger min kropp ifrån. Som nu.
Jag försöker gå in i ett mer stillsamt varv. Jag längtar till julmånaden med tända ljus och juliga dofter. Bäst av allt blir det att dotter E (på bilden) kommer hem från en hel termin i Italien. Jag saknar henne. Tur att det i alla fall finns Skype så man kan sitta och småprata med varandra då och då!
I jul är mina tre barn hemma i Sverige, alla tre samtidigt. Det njuter jag av.

måndag 21 november 2011

Aktuell Ängel i dessa SCUM-tider

Visst är det fantastiskt att ett seminarium om maten och litteraturen långt ut i Ålands skärgård, på Brändö,  samlar så många entusiastiska bokälskande människor? Det blir jag lycklig av. Värmen över det behövde jag eftersom jag åkte förkyld (resan dit tog tolv timmar!!!) och kom hem ännu mer förkyld. Jag hostar så väggarna bågnar. Så är det med små ljuvliga dagisbarn, jag hade glömt att hur de smittar, och knäcker en, dagisförkylningarna.
Men nu går jag ju ändå bara omkring och väntar på att boken ska komma, när som helst, vår Förfärande är var ängel, en roman om hämnd.
Ämnet med en kvinna som vägrar acceptera mäns övervåld mot kvinnor och i stället själv slår tillbaka - är ju i dessa SCUM-tider minst sagt aktuellt.
Här är bokens baksida. Och som sagt: man kan beställa från Förlag 404

fredag 18 november 2011

Här kommer vår Förfärande Ängel

I början av december landar Förfärande är var ängel i bokhandeln skriven av Johan Henniger och mig.
Förfärande är var ängel är en roman om hämnd. Om en ung kvinna som får nog av att vara rädd och börjar slå tillbaka. Hon börjar sin jakt på våldtäktsmän, pedofiler och killar som utnyttjar kvinnor.  Hennes metoder är brutala.

Förfärande är var ängel är en 400 sidor tät thriller.
Johan och jag har arbetat på den tillsammans länge. Äntligen kommer den. Och som alltid är det så pirrigt när en ny bok är på väg ut.
Ängeln kan beställas från Förlag 404

Matupplevelser i litteraturen

Jag är däckad i en influensa som inte vill ge med sig. I dag efterlyste jag huskurer på facebok och fick så många att man kunde göra en minibok. Jag testade nästan alla, mår bättre men inte bra.
Det är tråkigt för i morgon bitti åker Annica och jag till Åland på ett härligt seminarium om mat och litteratur. Vi ska prata  utifrån våra Bärböcker.  Seminariet äger rum på lördag men vi åker redan tidigt fredag morgon.
Det är härligt att tänka på matminnen i litteraturen. Saftiga skildringar av mat. Vad kommer du att tänka på?
Jag älskar skildringarna av barbecues i södern i Borta med vinden. Jag hade aldrig hört ordet när jag läste boken första gången och uttalade det på sundsvallska. Jag ville bara vara med där. För att inte tala om bilden jag fick av Scarlett när hon sliter en rädisa ur Taras jord och känner att hon kommit hem.

Jag tänker också på Ådalens Poesi av Pelle Molin. I den finns kapitlet Kams som pappa brukade läsa högt. Vi skrattade så vi tjöt - pappa också - vid beskrivningen av hur hur den lille hungrige pojken satte en alltför stor deg så det fanns kams i hela huset.
Men som sagt: vad minns du?

onsdag 16 november 2011

När jag försökte bevisa hur lik min pappa Don Draper är

Riktigt hur sjuk jag är insåg jag inte förrän i morse. Ja, det är Milton som gett mig en dagisinfluensa så det är inte så farligt. Men jag vill aldrig erkänna att jag är sjuk. Så igår tillbringade jag dagen med att fålla upp gardiner och städa i stället för att vila. Skriva eller tänka orkade jag inte. Men något måste jag ju göra. På kvällen mådde jag riktigt dåligt men Ellen kom hem från Italien och det piggade upp mig en stund.
Men sedan hade jag yrande feberdrömmar hela natten. Allt verkade så genialt. Jag skulle skriva ett så otroligt klokt facebookinlägg där jag jämförde Don Draper i Mad Men med min pappa. Ja, jag hade en vision av att Don Draper var på Dagbladets redaktion, rökte ihop med min pappa, pratade PR och jag funderade på hur slående lika de var på något sätt.
Efter detta intensiva umgänge hela natten vaknade jag helt slut. Visst är det jobbigt när drömmarna tar över, när man yrar och brottas med konstiga formuleringar en hel natt? Dessutom tycker det är genialt -  ända tills morgonljuset silar in och man inser att natten var galenskap.

lördag 12 november 2011

For mig som gillar att stiga ur den vanliga verkligheten in i en annan bubbla

Det är så att det var länge sedan jag såg en Woody Allen-film, tröttnade på honom, tröttnade på hur alla unga kvinnor skulle föreställa falla för honom i film efter film. Gillar inte heller Owen Wilson som spelar huvudrollen.
Nu gick vännen och jag i alla fall på Midnight in Paris, kan aldrig säga nej till Parisnostalgi. Jag är den värsta Parisnostalgikern.
Och faktum är att vi tyckte filmen var underbar. Den yttre handlingen är framför allt att en modern amerikansk man som vill bli författare stiger ur sin vanliga verklighet vid midnatt i Paris och transporteras till tjugotalet där han träffar Hemingway, Djuna Barnes, Man Ray, Gertrude Stein (som läser och lovordar hans manus).
Helt ljuvlig film, sen gick vi till Urban Deli och åt ankleverpastej med plommon och drack franska viner (de har franska veckor där nu med underbar mat) .
Vi var också i en bubbla. Steg ur den vanliga verkligheten och in i en annan.
Här ett citat ur filmen:
Luis Buñuel: A man in love with a woman from a different era. I see a photograph!
Man Ray: I see a film!
(Owen Wlson): Gil: I see insurmountable problem!
Salvador Dalí: I see rhinoceros!

Ge fantasin luft och vingar

Ibland säger folk till mig: Varifrån får du dina idéer?
Ibland säger elever i skolorna: Jag har ingen fantasi.
Idéer har vi alla. Det gäller att locka fram dem. Fantasi har vi alla om den får luft och vingar. Ju mer vi får möjlighet att använda vår fantasi desto lättare blir det att flyga.
Ni skulle ha sett de fyra sjätteklasserna i Nacka vi träffade, Annica och jag, i onsdags. Vi hade deckarskola med dem. Det är kul! I fyra klasser skapade vi intriger till en deckare nära dessa barns egen verklighet. De kommer på fantastiska historier. De har idéer, de har fantasi. Precis som vi alla. När börjar denna plågsamma nedbrytning av tanken på allas fantasi, allas möjlighet att drömma. Vem bär ansvaret?

En av de bästa sakerna som händer med våra deckarskolor är att lärarna ofta efteråt säger: Men vad kul, det var andra barn som pratade mest denna lektion, helt andra barn som utvecklade tankar kring intrigen än de barn som brukar höras.

fredag 11 november 2011

Så trött att jag mådde illa

Den här veckan har varit som att åka karusell för mig - och då ska ni veta att jag inte klarar av att snurra för fort. Därav tystnaden på min blogg. Om ni undrade :)
Nu får ni några kortisar om livet en författarvecka som denna.

Jag ser mig som en blyg person även om jag inte längre är det. Paradoxalt. Men en gång i tiden var jag riktigt blyg inuti och kämpade hårt med mig själv för att komma över det. Att tänka sig då att jag skulle stå framför hundra högstadielever och prata om mitt författarskap, det var otänkbart. Att skriva var inget jag var rädd för, men att behöva ställa mig upp inför andra okända, till och med ointresserade, och våga prata som jag gör nu, det kunde jag inte föreställa mig.

Det gjorde jag nu denna vecka på skolbesök där jag skulle stimulera eleverna till att skriva noveller i en ambitiös skrivtävling på deras skola

Kvällen innan satt dotter E och jag uppe sent och pratade, hon skulle åka till sin syster i Rom och vi hade mycket vi ville prata om. Sen kväll, upp tidigt, anspänning

När dagen var slut tog jag X2000 hem, jag satt hela resan med en plastpåse i handen, kunde inte röra mig, knappt andas, övertygad om att jag skulle börja kräkas.
Men det gick bra. Jag kom hem. Jag drack te, och dagen var bra.

lördag 5 november 2011

Så mycket bättre, ett program som gör mig glad

Ser på teve, lördagar brukar vara tråkiga. Men för en vecka sedan såg jag Så mycket bättre, sedan följt av Downton Abbey, favoritserie. Jag såg hånfulla kommentarer på nätet om varför Tomas Ledin skulle ha så mycket tid. Själv njöt jag av programmet. En grupp supermusikaliska artister som bjöd på sig själva, som är positiva till varandra, som generöst tolkar varandras sånger, skrattar och gråter - det var så fint.
Nu är det Eva Dahlgrens kväll, henne tycker jag så mycket om. Så fint det är. Mellan sångerna berättar kvällens artist om sig själv, anspråkslöst, roligt. Ingen hånar någon, ingen blir kallad ful och hemsk som i Idol, ingen blir utröstad.
Mikael Wiehe, Lena Philipson, Laleh, Timbuktu, E-Type, Eva Dahlgren och Mikael Wiehe tolkar varandras låtar i vänligt samspråk och stor musikalitet. Vilket generöst program.
Vad jag är trött på alla mobbings- och utröstningsprogram. Vad jag avskyr att inte kunna sätta på teven utan att någon ska röstas bort.
Bland annat därför tycker jag så mycket om detta snälla men alls inte menlösa program. Titta du också!

Se Alfons på ajpädden! säger det moderna barnet

Miltons föräldrar tycker att han kan få se på tv nu. Så jag gjorde vad jag länge längtat efter: Köpte Trolltider, världens bästa adventskalender, skriven av Maria och Camilla Gripe med fin musik av bland andra Björn Isfält. Vi såg den när den sändes 1979 och den var magisk.
Men Miltons lilla underläpp började darra redan efter några minuter. "Troll läskigt!" sa han. Stig Järrel som Maktmästaren, nä det var inget för den lille. Inte än. Nästa gång.
Trollen var nästan lika skrämmande som draken Katla som vi såg på Junibackens tåg, det pratar han ofta om.
Vad har jag utsatt honom för?
Alfons däremot, och Bamse... det tittar vi på ibland på min iPad.
"Titta Alfons på ajpädden", säger det moderna barnet.
Men jag tycker det är roligare att läsa.
Favoriten Bu och Bä till exempel av Lena och Olof Landström.

torsdag 3 november 2011

Tur att jag inte är en romanfigur som får mina innersta hemligheter avslöjade

Ellen ligger utsträckt i soffan i mitt arbetsrum och skriver sin uppsats i ekonomisk historia, jag sitter vid skrivbordet och skriver olika saker.... kanske en aning splittrat just idag men så måste det få vara ibland. Vi lyssnar på min franska Spotifylista.
Igår grubblade jag hela dagen på vilken skuld karaktärerna i min och Annicas nya roman Nog släpar med sig genom livet. Det är spännande att tänka på. Först har vi beskrivit deras fasader, vilka de tror att de är, vilken bild de vill visa världen. Nu grottar vi oss in i dem och ser deras innersta hemligheter och allt det de inte vill visa. Tur att jag inte är en romanfigur som någon får rota i!

onsdag 2 november 2011

Hur kan man slippa Com hem och deras usla service?

Finns det något som kan driva mig till vansinne så är det den usla kundtjänsten hos olika bolag. Just nu Com hem. Man översköljs av deras usla reklam, i teve, i mailen, överallt. Gapig och ointressant. Den måste kosta hur mycket som helst. Men när man vill ha svar på en enkel fråga från Kundtjänst så svarar de helt enkelt inte. Vi drabbas alla av det - men varför accepterar vi?
Helt plötsligt stängde Com hem av våra extrakanaler, det visade sig att en överföring i auguti inte gått igenom så de har skickat fakturan till Inkasso. Har jag fått något meddelande om det? Någon påminnelse om fakturan? Nej ingenting, jag upptäckte det först när jag gick in på nätet för att begripa varför kanalerna var avstängda och insåg att fakturan låg där obetald. Jag betalade direkt förstås men ville ha svar från Com hem på varför de inte hört av sig och när de sätter igång kanalerna igen som jag betalar för. Tror ni de svarat på de tre mail jag skickat? Inte. Men flåsiga erbjudanden om fantastiska möjligheter att köpa till fler kanaler, det skickar de.
Jag försöker nu förstå hur jag kan slippa Com hem. Jag vill inte betala  ett bolag med så usel service.

tisdag 1 november 2011

Gräs-ligt lurad av min iPad

När jag ätit frukost på morgonen gör jag en perfekt latte och tar med mig datorn i ena handen, latten i andra, går över gatan till mitt arbetsrum. Jag håller fortfarande på att flytta runt mina saker. I morse drog jag soffan till ett annat hörn, satte upp tunna vita gardiner - och ja nu tror jag det är bra ett tag. Bitarna har falilt på plats. Det är alldeles underbart att gå till jobbet. Jag känner en obeskrivlig harmoni när jag sjunker ner vid mitt skrivbord och öppnar datorn.
Jag har lovat mig själv att inte göra som jag brukat, skynda mig att öppna datorn så fort jag vaknat. I morse gjorde jag det ändå, öppnade min iPad samtidigt som jag öppnade ögonen och såg ett omslag som fick mig att hicka till, omslaget till vår nya bok Förfärande är var Ängel. Det var bara det att min kära iPad visade fel färger så plötsligt var det ett gräsgrönt omslag jag fäste blicken på. Hemsk färg, jag skrev snabbt att NEJ inte den färgen. När jag kom ner till arbetslokalen, lugn efter frukost och kaffe, och öppnade min dator fanns där ett förvånat brev från förläggaren: Vaddå grönt--- och i Macen var det rätt färg. Tack och lov. Så nu pillar vi vidare med stilsorter, bilder, färger...