https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 24 november 2011

Those were the days ... tänker jag för mig själv

Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we choose
We'd fight and never lose
For we were young and sure to have our way....

Den texten måste jag bara lägga under en facebookbild jag har just nu. Ibland blir jag så trött på mitt nutida ansikte så då hittar jag en bild som påminner om forntida dagar. Nu valde jag denna lilla bild. Och kände att precis så är det: Those were the days.
Det betyder inte att dagarna idag är tråkiga eller innehållslösa, inte olyckliga heller. Ändå fylls jag av vemod när jag ser Eva från då... så ung, så förhoppningsfull, så övertygad om att allt är möjligt.
Var det möjligt? Jo många drömmar är förverkligade. På vägen tappar man också.... människor man älskar som försvinner ur livet, en och annan dröm som ligger som en trasa på vägen.
Men det finns ingen bitterhet. Det finns dock vemod. Så här blev livet, tills nu.

7 kommentarer:

Den Ofrivilliga Bloggaren sa...

vännen...ur vemodet kramar vi livskraft! Vacker bild. så känslig på något vis.
Idag kan jag konstatera att jag har levt i 37 välanvända år, och jag fortsätter samla på livserfarenheter.
kram E

Karin Fransson sa...

vemodet är en djup brunn i mitt inre, där är ödsligt men där finns också livsvattnet och vägen upp till ljuset

Granne med potatisodlaren sa...

Tänk att så mycket finns kvar efter att så många saker har förändrats. Det tänkte jag när jag såg bilden på facebook och började nynna på melodin.

Det som är svårt att behålla är tron på att politiken kan ändras och bli mer empatisk.

Anneli sa...

Det flyende livet innehåller så mycket. Både bra och inte så bra saker. Huvudsaken är att de bra överväger :)

Peter Fowelin sa...

Vemodet, ja ... Och samtidigt: Ju äldre man blir, desto stadigare. Och visst är väl det lite tröst - tycker i alla fall jag. :)

Evas värld sa...

Stadigare Peter, jo. Men också, i mitt fall, mera känslosam och alltmer medveten om livets ändlighet.

Peter Fowelin sa...

Det kanske också hör till "stadigheten": att få tillgång till och tillåta sig att vara i känslorna. Liksom att se livet som det är: ändligt - och väldigt värdefull.