https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 31 december 2011

Kärlek till er inför det nya året

Visst är det så att det man gör på nyårsafton präglar resten av året? Nej säkert inte ändå brukar jag tänka att det är en viktig dag. Jag är nöjd med att jag vaknade av klappar från två små knubbiga händer och ett litet gott skratt. Milton sov över. Emil hämtade honom. Elin bor här hemma just nu. Det är bara Ellen jag får skicka hälsningar til över nätet men hon finns i mitt hjärta om än hon är långt borta i Sydney.
Kvällen firas med gamla goda vänner.

Jag har aldrig förstått det där med att nyårsafton ska firas med våldsamt festande och drickande. I mitt föräldrahem var nyårsafton en högtidlig dag. Vi lämnade det gamla året med dess glädjeämnen och sorger. Vad ska det nya året ge? Det funderade vi på och blev lite högtidliga.

Jag känner mig också så, lite allvarlig och högtidlig inför ett nytt år.
Jag vill önska er alla ett fint slut på detta år och ett Gott Nytt År med mycket värme, vänskap och kärlek. Det är ju det som räknas i livet. Eller hur?
Så kärlek till dig och till dig... som läser min blogg.

fredag 30 december 2011

Mellanrum och glädjeämnen: M som i Milton

Vännen läser mina statusuppdateringar och frågar försiktigt om jag drabbats av mellandagskoli. Kanske.  Har känt mig som om jag är i ett mellanrum ett tag. Allt borde ju vara underbart. Det är så varmt och snöfritt att sanden inte ens var frusen i sandlådan när Milton och jag var där. Det är inte snö så jag kan inte skylla på snödepression. Boken är nytryckt och kommer efter nyår. Det kanske bara är backlashen efter alla julförväntningar och en viss oro för vad jag ska skriva nu som får det att knyta sig i mig.
Tur jag har Milton, den bästa antidepressiva medicin som finns. Vi var på Spårvägsmuseet idag, i eftermiddag ska vi se Pippi Långstrump som han älskar. Vi har en ny bokstavslåda och han säger: M som i Milton och plockar upp sitt M. Så kan han E som i Eva.
Nästa månad fyller han två år, min lille glädjeman i livet.
M som i Milton, inte i Melankoli, bestämmer jag mig för. M som i Morgondag.

torsdag 29 december 2011

Landet långt borta som kommit mig så nära



Vilken häftig längtan till Vietnam jag drabbades av. Några vänner ska åka dit och i min fantasi var jag plötsligt i Hoi An, staden jag återvänder till. Nu är det ett år sen sist. I min fantasi vandrar jag på de smala gatorna, livet är långsamt är i Hoi An.   Jag kommer ikapp mig själv där. Kunde jag förflytta mig någonstans, just precis nu, så skulle jag sitta på mitt favoritcafé just i den lilla staden, just i det landet långt borta som kommit mig så nära.

onsdag 28 december 2011

Misterioso - lovande serie

Äntligen  en bra svensk polisserie, tänker jag efter första avsnittet av Misterioso. För det mesta skäms jag när jag ser de svenska serierna för att det är så töntigt gjort med repliker som faller som tunga stenar till marken. Men Misterioso efter Arne Dahls roman var spännande och annorlunda. Om än på gränsen till för våldsamt.  Harald Hamrell har regisserat, Cilla och Rolf Börjlind dramatiserat.
Blir dessutom alltid glad att se Frida Hallgren. Min favoritskådis! Alltid äkta.
Och vad skönt det är att serien går i SVT - man slipper dessa påfrestande urusla tröttande reklamavbrott som så förstör upplevelsen.

tisdag 27 december 2011

Känslan när man lämnat ett manus och tänker: Och vad nu?

Jag flyr så klart in i festen och gömmer fastan. När jag lämnat en ny bok och den kommer från tryckeriet och väntar på att vandra ut i världen - då grips jag av ångest. Det blir tomt. Vad ska jag skriva nu? Kan jag överhuvudtaget skriva? Orkar jag med en ny bok? 300, 400 tomma sidor att fylla. Med vad? Ni vet den där postmanuskänslan som är ganska jobbig. Också lustfylld, men samtidigt laddad med ängslan. Hur går det nu för barnet man släppt ut i världen - och räcker min fantasi och framför allt min kraft till för att skriva en ny.
Sådana tankar tar kraft, jag flyr in i festen, tids nog, efter nyår måste jag se allvaret i vitögat när jag sitter där framför min Mac och tänker: Och vad nu???

måndag 26 december 2011

Skulle inte julen vara till påska?

Erkänn, visst är det litet snopet varje år? Man laddar så inför julen, mat och paket var jag går, var jag sitter och var jag står ... skåpen fyllda, tissel och tassel.
Så kommer den underbara julen, alla mina barn var här, sonsambon och ljuvliga barnbarnet och exmannen. Vi hade en fantastisk julafton och juldag... vi åt, vi delade klappar och det kändes verkligen att vi var en familj med mycket kärlek
Men också en familj med många intressen. Idag annandag jul så vips var yngsta dottern på väg till det hopplöst avlägsna landet Australien. Millarna tog sina paket och flyttade hem och E som kommit hem från Rom gick ut och träffade kompisar.
Jag hann inte riktigt med.
Skulle julen vara så här kort? Skulle den inte vara till påska? Undrar jag och den granna granen. Vi känner oss lite snopna. I synnerhet granen som riskerar att snart bli utkastad.

Julklappsboken

Jag har bara klappat på den ännu, Kerstins Ekmans Grand Final. Jag önskade mig den så mycket och är så glad att jag ha den. Nu ska jag snart börja läsa efter några dagars intensivt och härligt julfirande. Det jag lovar mig själv är att inte snabbläsa som jag alltför ofta gör när något är bra. Jag vill njuta av denna bok som så många tycker så mycket om.

fredag 23 december 2011

Dan före dan gör jag som jag är van

O forna tiders kvinnor, vad de slet i sina hem inför jul. Jag minns att mamma diskade allt porslin, torkade ur skåpen, lagade massor av mat. Allt skulle vara så perfekt. Å andra sidan hade vi få rum och inte så många saker. Det var ett annat liv. Min pappa deltog inte i hushållsarbetet, däremot tog han in granen och satte upp julgransbelysningen - och efter julmiddagen med hela släkten så var det alltid mamma och fastrarna som diskade och jag minns hur jag redan som liten tyckte det var orättvist att alla män satt kvar i vardagsrummet medan mammorna diskade i köket, kokade kaffe, tog fram allt hembakat.
Minnen.
Kvällen före julafton har vi verkstad. Lägger in paket, rimmar, lägger sista handen vid julmaten. Fixar granen. I år var vår gran så kraftig att stammen var för tjock för julgransfoten. Vad gör man då? Elin lånade såg av grannen och sågade mödosamt bort de tjockaste bitarna så vi kunde tränga ner den i foten.
Nu rimmar Elin och Ellen på de paket jag ska få, det är därför jag skriver på datorn, jag är tillfälligt utkörd från köket.
Det är vi tre som är hemma nu. I morgon kommer resten av familjen.
Men vet ni vad, ingen av oss tre har någon lust att sätta upp julgransbelysningen. Men det måste ske. Inte kan vi acceptera att det skulle vara en pappauppgift :)
Nu måste jag rimma!!!

torsdag 22 december 2011

Vad får dig att minnas och längta av allt som finns på julbordet?

Jag undrar vad som är helt oumbärligt på ditt julbord? För mig är det kanske senapen så som mamma gjorde den, det är också sillsallat - just som mamma gjorde den...  fast mina barn är inte så förtjusta i sillsallat och inte heller i rödkål. Jag gör det ändå. En massa syltor och grisfötter och andra feta saker som fanns på barndomens julbord saknar jag inte. Men just senapen, och just mammas sillsallat. Och jag saknar hennes chokladsnittar, mina blir inte så goda.

Smakerna är kopplade till lyckliga minnen för min del, saknad också.
Vad är det som får dig att minnas och att längta av allt det som finns på julbordet?

Det hör till julen att laga och fixa mat och godis

Pepparkaksdegen blev lite lös. Fikonmarmeladen däremot för hård. Saffransskorporna är på gång och jag har gjort min andra omgång god fransk kola à la Eva. Den första gick åt fort.
Vi har knytis här på julafton så i morgon ska vi i vårt hem fixa laxen medan E och ML gör skinka och revbensspjäll. Allt kan köpas färdigt men det är inte lika kul. De jular då jag ingenting gjort själv utan bara köpt julklappar känns lite fattiga hur mycket klapparna än kostat. Det egna skapandet och lagandet måste till också. Eller vad tycker du?

onsdag 21 december 2011

Fördriver mina dagar med häftiga upplevelser

Jag mindes plötsligt receptet igen på min franska kola, det som jag slarvat bort. Testgjorde en omgång - och ja den blir bra. Man kastas mellan passionerade utflykter i julklappsdjungeln - jag älskar att ge min familj julklappar, så är det bara - matplanering, jobb och allt annat. Ingen gran än men många paket att lägga under den. Kärleksfull planering med familjen om vad som ska ätas.
Två häftiga upplevelser:
Ny japansk restaurang : Blue Light Yokohama på Åsögatan, den bästa japanska mat jag ätit i Stockholm. Ändå inte så dyrt. Trevligt. Enda problemet är att det går för fort att äta upp de goda men små rätterna. Måste hitta ett system att äta långsamt och njuuuta.

Idag en häftig och infallsrik teaterupplevelse, iscensättningen av det mångomtalade SCUM-manifestetTurteatern i Kärrtorp. Ni vet föreställningen som så många hade synpunkter på utan att ens ha läst manifestet eller sett föreställningen. Tänk att blotta ordet feminism - ett så viktigt och vackert rättviseord - skrämmer livet ur en del! Att skådespelarna mordhotades av den märkliga gruppen Moderatmän drog bara mer publik och det är bra. Det är en viktig och tankegivande uppsättning som många borde se.

tisdag 20 december 2011

"Sträckläste Ängelboken igår, det gick inte att sluta."

Nästan ingen av er har läst Johan Hennigers och min nya Förfärande är var ängel. Nya upplagan kommer i början av 2012. Men från den kritiker jag respekterar allra mest - och vars omdöme jag väntar ivrigast på - har jag fått lovord om både handlingen och språket - sublim! blir den kallad vår Ängel. "Sträckläste Ängelboken igår, det gick inte att sluta!"

Ikväll ska vi fira utgivning och jul med japansk mat och så sakteliga har vi börjat tvinna trådar som leder framåt till en fortsättning. Det är det mest underbara, när man känner att det finns idéer att spinna vidare på, idéer som bär i alla fall i den första entusiasmens rus.

lördag 17 december 2011

Tillsammans - ett ord jag tycker mycket om

Jamen jag är väl en riktig sjuttiotalsmamma! Då var mina barn små, sjuttiotalet och åttiotalet. Vi bodde i Enskede största delen av tiden och var det något om var självklart så var det att våra barn skulle vara med. Det var de! Överallt och alltid och det var härligt. Massor av barn och vuxna vid middagarna och festerna. Glada gäng av barn som lekte. Jag tog med dem till politiska möten, till kongresser och konferenser och demonstrationer. Kanske fick de en överdos av rörelsens barnverksamhet - men det mesta var härligt. Och det allra härligaste var självklarheten att de skulle vara med. Min arbetsgivare då betalade för barnens biljetter och  hotellkostnader och ordnade barnverksamhet medan möten mm pågick. Det var bra att barnen var med, ansåg man. För mig och många andra var det en förutsättning för att vi skulle kunna delta.
Sedan skedde en förändring. Nittiotalet blev inte likadant men då var mina barn ganska stora. Men jag minns hur Maria fick betala gräsliga hotellkostnader för sin lilla kille på ett ABF-arrangemang i Luleå där hon var med som journalist men också ville ha med sig sin lille son. Så som jag berättat att det brukade vara. Det kändes som en riktig backlash det hon upplevde då!
Tänkte på det för att jag var på svägerskans trevliga femtioårsfest ikväll på restaurang Babajan. Milton var med. Han hade så kul. Och jag älskar att han var med. Han åt, mest oliver, han dansade och sjöng. Jag gillar dessa sammanhang med barn och vuxna tillsammans.
"Tillsammans" är ett av Miltons viktiga ord. Han vill att vi ska göra saker tillsammans, då blir han nöjd och trygg på sitt lilla förunderliga tvåårsvis. Jag med för övrigt.

fredag 16 december 2011

Kärleken till mina barn ger livet dess mening

Jag minns när min bror fick sitt första barn (Sara som nu är min fantastiska förläggare) - uppriktigt sagt tyckte jag det verkade onödigt att skaffa barn när det fanns så många barn på jorden. Jag ville förändra världen i stort, hade inte tid med barn, trodde jag.
Några år senare träffade jag min stora kärlek och det var ingen tvekan om att det var barn vi ville ha, omedelbart, med varandra.
Det är länge sedan. Men jag tänker att det som jag tyckte verkade "onödigt" var precis det viktigaste jag gjort i mitt liv. Ingenting har fyllt mitt liv med så mycket kärlek och lycka som mina barn, ingenting är så viktigt och ingenting har mer gett mig kraft att tro på en framtid. Nu har dessutom min familj utökats med ett barnbarn som jag älskar oändligt.
Jag tänker att det kanske är så det också kan vara. I ringar sprider sig den kärlek vi känner för våra barn, vi vill deras bästa, det är kanske är mina barn som är meningen med mitt liv. Den lilla kärlekscirkeln som vidgar sig, som tar in fler. Kärleken som sprider sig som ringar på vattnet och som inte är begränsande. I stället tror jag att ju mer kärlek vi ger, desto mer kärlek har vi att dela med oss av.

måndag 12 december 2011

Vilken lycka att få uppleva Tranströmer på Dramaten

Vilken fin kväll vi haft på Dramaten som i sedvanlig ordning firade Nobelpristagaren i litteratur.
Denna kväll i närvaro av Tomas Tranströmer som under publikens  jubel rullades  in bland åhörarna. Faktiskt precis framför oss som satt på parkettens fjärde rad.
Tomas Tranströmers dikter framfördes av Jonas Bergström, Stina Ekblad, Krister Henriksson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Hamadi Khemiri, Angela Kovacs, Ana Laguna, Irene Lindh, Hannes Meidal, Shima Niavarani och Mirja Turestedt.  Per Wästberg, Svenska Akademien, vän med Tranströmer sedan fyrtiotalet inledningstalade. Vackert spel vid flygeln av Love Derwinger.
Romanska bågar, min favoritdikt, fick jag höra och många av haikudikterna. Dessutom lästes översättningen av en av hans dikter på många språk - allra vackrast var det på persiska!

Mindlessness som metod i skrivande och översättande

Ibland läser man något så häpnadsväckande bra och insiktsfullt att det ligger kvar som en glädje i huvudet.
Så är det för mig när jag läser John Swedenmarks nya klokbok Baklängesöversättning och andra texter. Han pratar om "en omedveten fas och en medveten fas (och vetskapen om en trafik dem emellan".
Han beskriver hur han strävar efter att i ett inledningsskede av översättandet kringgå medvetandet - och jag inser att det är det som sker också med mig i de lyckligaste stunderna av skrivande. Skämtsamt - men med allvar - säger att han övat upp en teknik för "mindlessness" i inledningsskedet av översättandet:
"idealet är att översätta per hand i bokens eller papperets marginal med så kort fysiskt avstånd som möjligt, Då uppstår en tjuvkoppling från ögat direkt till handen som ofta åstadkommer briljanta lösningar utan att ens fråga mig till råds."
Boken är en av de första i en ny serie i Ariel Litterär kritik

söndag 11 december 2011

Idag bildade vi Maria Sandel-sällskapet

Det är inte varje dag man är med och bildar ett litterärt sällskap - det gjorde jag idag. Maria Sandel-sällskapet bildades i ABF-huset på initiativ av bland andra Kersti Bosdotter, entusiastisk kulturfrämjare i arbetarrörelsen.
Jag är glad över att vara med - Maria Sandel är en författare som ligger mig varmt om hjärtat sedan min tid på Socialdemokratiska Kvinnoförbundet som redaktör för deras tidning Morgonbris. Det var från en dikt av Maria Sandel som tidningen fick sitt poetiska namn. Hon var också en av de första redaktörerna för denna tidning som först utgavs av Kvinnornas fackförbund.
Hon är en av de de första proletärförfattarna Hennes romaner beskriver livet för fattiga kvinnor från arbetarklassen, hon tar upp ämnen som strejker och solidaritet. Hon tar också upp kontroversiella ämnen som aborter och homosexualitet  i sina böcker, skrivna under 1900-talets första decennier.
Nu ska vi i det nya sällskapet sprida information om hennes författarskap, se till att hennes böcker blir utgivna på nytt och lästa och lyfta henne ur den oförtjänta glömska som drabbat henne.

fredag 9 december 2011

Med fickorna fyllda av ännu inte inslagna drömmar

Det jag minns mest från den tid jag var ung var att jag var så tacksam hela tiden. För lägenheter även om det var en sunkig etta i Sumpan, för de mest märkliga sommarjobb, för alla möjligheter som fanns och alla drömmar som skulle slå in. Jag var helt enkelt nöjd med mig själv och mitt liv. Jag kände mig söt och smart och ingen sa emot. Inga pengar hade jag, bara studielånet, så fattig som då har jag aldrig varit på pengar men så rik på förhoppningar, så med fickorna fyllda av ännu inte inslagna drömmar.

Att vara ung idag är så mycket hårdare. En fruktansvärt tävlingsinriktad tid där man ständigt matas med program och budskap om hur en efter en väljs bort, hur man inte duger, en slags hopplös ekonomisk situation, en konkurrensinriktad verklighet.

Hur skulle jag vara idag, undrar jag, om jag kom från Sundsvall till Stockholm med mina drömmar. Skulle jag se möjligheter eller skulle jag ge upp i förtvivlan över alla de murar jag måste ta mig över, skulle jag knäckas över alla kritiska omdömen om mitt utseende, min person och mina eventuella förmågor som unga drabbas av idag?

torsdag 8 december 2011

Njutarperiod

Idag för första gången i år fick jag lust att julpynta. Jag vill byta de svala vita gardinerna mot de brokiga röda och ta upp broderade dukar. Jag köpte ett runt datumljus och en svarvad röd ljusstake. Det bara slog till. Kanske för att min lille tomte var på besök? När jag såg hans lilla ansikte omramat av nya tomteluvan , när han höll sin lilla hand i min och blev glad för pepparkaksbaket på dagis, då kände jag att nu, nu är det jul och jag vill pyssla bort en del stress jag har och gå in i en njutarperiod.

tisdag 6 december 2011

Olycklig rapport från en genuin snöhatare

Brorsan rapporterar glatt från Offerdal att snötäcket tillåter snöskoterfärd. Han är glad. Jag tycker det är fullständigt vidrigt med snö. Varifrån kommer denna snöångest? Jag har ändå ett minne av mig som en liten glad flicka som susade fram genom skogen i Nacksta, upp till Hulistugan, nerför alla backiga snöiga stigar på skidor, med rödblommiga kinder, tillsammans med vännerna i Sallyhill.
Men mest kommer jag ihåg hur liten jag kände mig på de hemska skolutflykterna på skidor, hur jobbigt det var framför allt att åka på led och hur livrädd jag var då för backarna. Backarna var så stora, jag var så liten. Snön var så kall.
Kanske det är den senare känslan som dominerar nu, när jag i vuxen ålder tycker att det inte finns något så avskyvärt som snö och vinter. Halt blir det, kallt är det. Jag vill inte gå ut. Jag vill bara blunda och hoppas på vårsol och grön vinter.
Jag försöker med acceptans, jag försöker med alla tips jag får... Jag tänker att Milton blir glad ... men inget hjälper, det är bara hysteriskt vidrigt när snön börjar falla och det vackra gröna gräset försvinner under detta kalla vita som jag ska tvingas pulsa i månader framåt.

söndag 4 december 2011

Ge denne författare förmåga att välja bort

Att skriva en bok är verkligen att tvingas välja. Välja personer, miljö, intrig. Men kanske framför allt att våga välja bort. Allt kan inte berättas och jag blir grundligt trött på romaner som saknar denna förmåga till urval. Där ALLT redovisas. Jag tänker nu till exempel på den så hyllade Frihet av Jonathan Franzen. Först var jag ganska uppslukad och lite fascinerad. Sedan drunknade jag i detaljer och intresset slocknade. Jag kämpade mig igenom den fram till det olidligt detaljerade slutet. Inget fick anas i denna bok, ingen mystik finnas. Gud så tråkigt! Så otroligt präktigt skrivet. Vissa av beskrivningarna var så olidligt tråkiga att jag måste erkänna att jag skummade synnerligen översiktligt. Kära nån, ge Franzen förmåga att stryka och sovra i nästa bok, att lämna något till läsarens fantasi, bevare mig för denna präktiga redovisning, denna katalog av detaljer.

Tips om aktiviteter för en nästan tvååring

Jag var med min miniman Milton på Junibacken i fredags, tillsammans med hela Stockholms förhoppningsfulla föräldrar, far- och mor-föräldrar tycks det mig som. Vi åkte tidigt för att det kanske inte skulle vara så fullt. Det var det. Jag måste tidvis bära Milton för att han inte skulle bli omkullsprungen av enorma mängder större barn. Det är fint på Junibacken, men alldeles för litet för det tryck som är.

Jag funderar på om det är rätta stället, egentligen. Var tycker ni man ska gå med sin nästan tvååring? Han gillade klart Fotografiska, han tycker om ytor. Spårvägsmuseet är kul för honom men lite torftigt tycker jag, kafé Glada Barn på Erstagatan är ett fint ställe där han lekte länge. Det mesta roar honom.
Så ge mig tips? Vart går ni med era upptäckarlystna nästan tvååringar?