https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 31 mars 2012

Nu är jag trött på alla dessa thrillers där mannen är norm - knullar och slår ihjäl med samma plågade själ

Alla dessa försupna våldsamma poliser, detektiver som hämnas och slår ihjäl med samma sorgsna själ och älskas av deckarrecensenterna. Det är en gåta, men en man får som hjälte i en spänningsroman döda och slå ihjäl, hämnas, hur mycket som helst utan att någon höjer moraliska ögonbrynet, i stället får de priser därför att mannen är norm i den genren. Tänker jag när jag läser Deon Meyers senaste Den sista safarin. Jag dras med av spänningen i hans böcker och har läst alla som Weylers gett ut. Men så är jag ju som kvinna så orimligt van vid att köpa  att i thrillers ses världen med mannens ögon. Men denna gång är det för mycket A man´s world. Jag storknar. Hjälten Lemmer, outsägligt stark,  tystlåten, man med kvinnoproblem. Och otaliga sexistiska analyser om vilka slags män kvinnor älskar. Medan kvinnorna inordnas i några få ytliga schabloner.
Jag vet inte vad det är men jag är så trött på att världen i thriller efter thriller ska läsas, ses och godkännas genom den manliga normen. Vi ska se och identifiera oss med dessa osannolika hjältar som knullar och slår ihjäl med samma plågade själ. Jag är less på det,
Så tyvärr denne gång Deon Meyer - en mycket trevlig person för övrigt som jag träffade på fest hos hans förlag Weylers - men nu är jag trött på machojargongen i dina böcker.
Och inte bara i Deon Meyers böcker.
Alla försupna poliser med hjältestatus och en potens deras författare kanske avundas dem. Alla dessa lovordade thrillers som ska få oss att läsa världen ur ett tjatigt försupet sexistisk machoperspektiv, dra något gammalt över er. Ni tillhör inte den här tiden.

Och här på bilden signerar Deon Meyer sin  bok Tretton timmar till mig. Den har just kommit i pocket.

torsdag 29 mars 2012

Mingel med Ellen i Stockholmsnatten

Hemma är jag ibland, ja kanske för ofta. På denna bild var jag i alla fall på en stämningsfull konsert och lyssnade till en Hyllning till Eva Cassidy med sångerskan Caroline Larsson och den klassiske gitarristen Bengt Magnusson.
Jag hittade mingelbilden (foto: David Thunander) av mig på bloggen Skugge och Co, fattade först inte att det var jag för huvudet var inte med - här syns det :) Det ser ut som om jag bär packning för en lång färd, men det var bara min kappa och en väska med böcker (förstås).
Eva Cassidy dog bara 33 år gammal men hade innan dess gjort succé med sina inspelningar av bland annat Fields of Gold och Time after time. Det var länge sedan hon dog men hon fortsätter att inspirera.
För mig var kvällens upplevelse Bengt Magnussons gitarrsolo Recuerdos de Alhambra - hans toner lockade fram de vackraste bilder i mitt huvud.
Sedan älskar jag att mingla ut i Stockholmsnatten med Ellen!

När vi gjorde en intervju med Svarta Pantern Eldridge Cleaver i Alger

Plötsligt vill jag byta namn på bloggen. Kanske är det för att jag just nu drömmer så om att resa. Håglös hemma, vill fly. Kanske.
Men jag bläddrar i gamla minnen och gamla bilder och kanske vill ni följa med på färden?
Igår hittade jag bilder från en intervju jag och L gjorde med Eldridge Cleaver, Svarta panter-ledaren, i Algeriet. Han hade inte inställt sig i fängelset efter en permission. Ryktet gick att polisen skjutit ihjäl honom. Men så dök han upp, efter en lång hemlig resa, i Algeriet och L och jag fick den allra första intervjun där som publicerades i DN.
Vilket härligt minne jag har av en så karismatisk person.
(Foto: Bengt af Geijerstam)

onsdag 28 mars 2012

IG till Bloggers nya layout - tungarbetat!

Blogger har gjort om layouten och sjuk och febrig fick jag för mig att ändra allting i min blogg. Usch vad det var krångligt. Jag bara avskyr Bloggers tungarbetade layoutverktyg. Långsamt, klumpigt, olydigt är mitt betyg. Hela dan hade jag problem med konstiga gadgetar som dök in i inläggen. Var ett elände att få bort. Varför måste det vara så krångligt? Man tycker att det skulle ha blivit enklare sedan jag arbetade i det gamla programmet Quark Xpres. Men ej! Och att hitta ett ställe att fråga enkla saker är lika omöjligt.
Usch Blogger det blir en peedagogisk uppgift för er at förklara detta. IG ger jag!

tisdag 27 mars 2012

Övningsuppgifter för livet

Jag fick en suverän bok i födelsedagspresent av min bror. En bok jag kommer att återvända till för man läser den sakta i små portioner och funderar över underfundigheten. Övningsuppgifter av Kristoffer Leandoer - enligt egen beskrivning "en västerlänning som åkte till Hanoi och insåg att han aldrig lärt sig andas "
I boken finns 49 korta instruktioner man kan grubbla omkring länge. Så flyhänt skrivna med en svart ironisk och ändå kärleksfull skruv som öppnar nya vyer, i alla fall för mig.
Idag när jag är sjuk och pynkig läser jag nummer 19: "Vad ska du göra vecka 53? Vad skulle du göra om du plötsligt fick tid utanför den vanliga ordningen, tid som inte var förutbestämd eller vikt till något särskilt?" Så funderar han kring vad man skulle kunna göra och kommer fram till: "För övrigt finns verkligen vecka 53 även om den inte infaller så ofta. Om du vill, är tiden din."
Jag stänger boken och tar till mig tanken, tiden är min. Idag ligger jag jag sjuk på soffan, tycker lite synd om mig själv. Men jag blir orimligt uppiggad av att tänka på att om jag vill är tiden min. Att utnyttjas.

måndag 26 mars 2012

Hösnuvan som jag länge trodde var en vårförkylning

När jag växte upp var ingen allergisk. Eller snarare: man visste inte vad allergi var. Den ende jag minns var Sven som måste vara hemma ibland på våren för han fick svår hösnuva. Honom tyckte vi synd om. Annars var medvetenheten om allergier lika med noll. Bara så långt tillbaka som när mina barn var små var allergier inget vi talade särskilt om. Någon unge på ett kalas kunde säga att de inte tålde nötter, men de flesta  åt allt. Denna medvetenhet som nu ökat om födoämnesallergier som leder till att varje dagis har listor på vem som får äta vad, hur man inför barnkalas har en rad olika förhålllningsregler om vem som får och inte får äta, vem som måste ha specialkost. Det är märkligt.
Säger jag och petar i mig Aerius för jag insåg att min vårförkylning är allergi mot pollen. En allergi som dessutom gör mig så trött så trött på dagarna. Som rubbar min sömnrytm och gör mig till en seg kola. Har jag alltid varit allergisk? undrar jag.

Sentimental vid åsynen av en bortsorterad morgonrock

Ett plötsligt minne fladdrade förbi. Dotter E hade sorterat bort plagg ur sin garderob och bland alla saker såg jag hennes gamla Pelle Vävare-morgonrock. Kände ett besynnerligt hugg i bröstet. Vi hade just haft familjemiddag, sedan skiljdes vi åt för att åka till alla våra respektive nutida hem. I mitt minne fanns bilden av en familj med tre barn i ett dragigt men underbart hus i Enskede. För att hålla värmen hade vi alla min mammas stickade sockor på fötterna - och vi hade alla varsin Pelle Vävares morgonrock. Dom var dyra - men barnen fick i julklapp och vi föräldrar  gav varandra i present. Jag har kvar min rock även om den är för varm för min moderna lägenhet. Det är min andra rock.  Jag slet ut en innan familjen skingrades, barnens pappa likaså, så länge var vi gifta.
Ibland blir man oväntat sentimental. Jag blev det ikväll vid åsynen av en bortsorterad morgonrock. Tänkte på den familj vi var en gång. Vi är fortfarande en kärleksfull familj, men allt är på ett annat sätt.

lördag 24 mars 2012

Ser bakåt, väljer att läsa om Balzac och Maupassant

Jag har ingen riktig läslust just nu. Känner mig splittrad och ron att läsa infinner sig inte. Men jag har läsplaner främst för sommaren. Jag ska sluta tjata om att läsa Proust, det blir inte av. Däremot ska jag läsa om de franska klassiker jag läste när vi pluggade franska - och vilken gedigen utbildning man på den tiden fick även i litteraturhistoria när man läste franska. Jag tyckte om att läsa de detaljerade skildringarna av livet i borgerskapets Paris i Honoré de Balzacs romaner. Det var jobbigt att läsa och förstå alla orden men också så intressant och nöjsamt.La Cousine Bette till exempel. Den ska lag läsa. När jag var ännu yngre älskade jag Bel Ami av Guy de Maupassant, den ska jag också läsa om, men jag tror jag kommer att se på den med andra ögon idag.
Vilken klassiker vill du läsa om?

fredag 23 mars 2012

Fick ett äpple och ett leende av en främmande kvinna

Jag satt i solen på Dramatens trappa i förmiddags. Folk strövade förbi i tunna jackor, ingen verkade ha bråttom, ingen kurade ihop sig mot kalla vindar. En glad dam slängde sig ner på trappan bredvid mig, log och sa: Det såg så härligt ut att jag måste sätta mig också.
Vi log glatt mot varandra och småpratade.
Vill du ha ett äpple? sa hon och sträckte fram ett rött vackert Skåneäpple.
Sådant händer inte när det är grått och kallt. Vi ler inte mot varandra. Vi tilltalar inte okända.
Undra på att jag älskar sol och sommar då allt känns lätt.

onsdag 21 mars 2012

När inte Astrid Lindgren fick Nobelpriset kan väl Barbro Lindgren få Alma-priset?

Jag har inga synpunkter på Guus Kuijer årets Almapristagare  (Astrid Lindgrens fina pris till barnboksförfattare). Jag har inte läst honom och aldrig hört talas om honom men han är säkert klok och utmärkt. Det var tionde året priset delades ut och jag hade hoppats på ALMA-pris till en svensk författare denna gång, den fantastiska Barbro Lindgren.
När nu inte Astrid Lindgren fick Nobelpriset (vilket hon borde ha fått) kan väl Barbro Lindgren ändå få ALMA-priset, hon är så väl värd det!

tisdag 20 mars 2012

Längtar till Frankrike och tröstar mig med George Brassens

En bit av min själ längtar alltid till Frankrike. Jag kan lyssna på konstiga program på fransk teve bara för att få lyssna till språket, jag har förstås en fransk spellista på¨Spotify.
Just nu lyssnar jag till en av mina favoriter som jag tycker är för okänd i Sverige, sångaren och poeten George Brassens. Jag minns när jag pluggade franska, vi hade Brassenskvällar då vi sjöng hans sånger och försökte översätta de intrikata underfundiga texterna.
Jag fick för mig att söka på nätet efter honom och hittade en så bra artikel av Lena Kåreland. Här kan ni läsa den.  Så här skriver Lena K bland annat:
"Brassens sånger förenar enkelhet med elegans och utgör en fascinerande blandning av å ena sidan folklighet och slang och å den andra konstfärdigt utformad poesi. Visorna är såväl slagfärdiga och humoristiska som maliciösa och lärda. Och det är just kombinationen av populära uttryckssätt och ålderdomliga ord som ger Brassens poesi dess särprägel. Samtidigt rymmer den en utopisk vision, en dröm om ett samhälle i harmoni med naturen. Hans ambition var att sångerna skulle verka som vore de talade, inte sjungna."
Lyssna på George Brassens!

måndag 19 mars 2012

Jag njuter av nordafrikansk mat på Karthago på Skånegatan

En gång var jag i Algeriet, det var en på många sätt tuff och hård resa men en sak var oförglömlig och det var maten. En blandning av nordafrikansk och fransk mat. Ibland i Frankrike har jag hittat sådan mat, sällan i Sverige. men i lördags gick U. och jag till Karthago, en ganska nyöppnad nordafrikansk familjerestaurang på Skånegatan i Stockholm. Sex bord, entusiastiska ägare - och viken god mat! Jag åt en kaneldoftande tajine (se lergrytan till höger) med frukt och russin och den var så god. U. tog en tajine med saffransdoft och skaldjur. Till det drack vi vin från Tunisien.
Små goda kakor till dessert, som i Algeriet, och sedan förstås hett mintte i små glas. Enkelt och billigt - trevligt och gott!
Dit måste ni bara gå.

söndag 18 mars 2012

Älskad för den jag är, inte för det jag gör

Varje familj har sitt inre liv och vad lätt det är att tro att det är normen, att det är just detta som är det normala och vanliga. Jag tänker på min familj och vårt liv på Tivolivägen 14. Utifrån sett kan det synas väldigt enahanda. Min pappa jobbade hårt, min mamma var hemmafru. Vi umgicks bara med vår släkt. Min bror och jag brukar försöka minnas hur många gånger vi var bortbjudna till familjer som inte var släkt under vår barndom, vi brukar minnas tre gånger. Mina föräldrar var alltid hemma på kvällarna. De gick inte på bio eller teater. Någon tid var mamma med i en studiecirkel i broderi, silversmide och engelska. Men pappa, han jobbade jämt. Tidigt på morgonen till sent på kvällarna som annonschef på den lilla s-tidningen Dagbladet. Helgerna var vila.  
Vilket ostressat liv. Promenad med hunden, på kvällen radio eller teve. Mamma lagade goda middagar. Nyheterna var heliga. Tidning- och bokläsande likaså. I timmar knattrade pappa fram texter till Dagbladet där han i många år skrev så fina spalter under signaturen Sam. mamma läste, stickade och virkade.
Stillsamhet var det som präglade mitt hemliv. Förnöjsamhet också.
Jag längtade bort till resor och främmande länder. Jag visste ju att mitt lugna hem, det fanns alltid kvar.
Nu är det länge sedan.
Men vet ni, i mitt hjärta finns det kvar. Det finns en liten vrå där, en trygg punkt av kärlek som är lugn och självklar. Där mitt hem finns. Där jag är älskad och efterlängtad på ett så kravlöst sätt. För den jag är. Inte för det jag gör.

lördag 17 mars 2012

Och nu: The Wire, jag är inne på brottets väg

Jag är uppenbarligen inne på brottets väg. Nu har vi beställt hela The Wire efter starka påtryckningar från alla familjemedlemmar som bara älskar den serien.

fredag 16 mars 2012

Hur vi fastnade för ett kriminellt MC-gäng, inte kan sluta titta utan bara vill ha mer av Sons of Anarchy

"Ingenting för morsan", sa sonen. Han visste inte hur fel han hade.

Nu har Ellen och jag sett tredje säsongen av Sons of Anarchy. De två första avsnitten var hemska tyckte jag, våldsamma. Sedan var jag fast. Det är en synnerligen spännande serie om ett kriminellt MC-gäng i staden Charming. I stil med Sopranos. På den suveräna bloggen om film Onyanserat.se fick jag veta en hel del mer om seriens skapare Kurt Sutter och om skådespelarna i serien.
Det är bland annat några skickligt spelade kvinnor med helt oväntade starka rollporträtt med i serien:  Gemma Teller (Katey Sagal) mamma till Jax (vicepresident i MC-gänget och Jax kärlek Tara Knowles (Maggie Siff).
Männen är inte lika bra spelade, tycker Onyanserat.se. Jag tycker nog det är många som är bra. Dessutom är Jax själv, spelad av Charlie Hunnam så helt otroligt attraktiv. Inte helt fel det heller.
Men framför allt är det så spännande att vi inte kan sluta se.  Denna serie har tydligen gått i en kanal så obetydlig att jag aldrig hört om den. Men jag tycker ändå bäst om att ha en hel serie i en DVD-box, utan reklam och avbrott.
Ja, man kan säkert ha många synpunkter på innehållet i denna serie. Fundera över varför man snabbt håller på en gäng kriminella knuttar bland annat. Men det som är spännande och som gör att man inte kan sluta se är naturligtvis inte våldet utan de intrikata mänskliga relationerna och den totalt oförutsägbara handlingen. Vi var knockade av slutscenerna i säsong tre i går!

Jag missar inte Äntligen måndag - filmen om Barbro Lindgren i kväll i TV2

Idag längtar jag verkligen efter ett program jag kan se utan skämskudde. Det är dokumentären om en av mina favoriter, den kloka Barbro Lindgren. Jag såg en förhandsintervju med henne inför filmen Äntligen måndag  och bara längtar efter att se filmen som sänds ikväll i TV2.
I K special får vi följa hennes vardag under ett år, från gården på Öland där hon lever med höns, katter och hunden Mimmi. Hon visar vad som tar plats i hennes liv: skogen och sorgen, döden och spindlar, korvskinn och dikter, enligt TV2.
Jag ska skriva vuxenböcker nu, sa hon i intervju i TV en morgon. Jag tror att många av hennes böcker varit allåldersböcker, som det blir när en klok författare skriver. Skriver för att hon har något att säga.
(Karneval förlag ger ut Barbro Lindgrens dagboksböcker som är så otroligt bra, för alla!)

torsdag 15 mars 2012

Vänskap mot nedstämdhet, ett bra recept

Det gäller att kämpa emot nedstämdheten. Idag klippte jag luggen hos Leif, min frisör. Väldigt modernt med lugg i år, meddelade han. Fint. Då är jag modern i år. Jag blir det ibland eftersom jag alltid har ungefär samma frisyr sedan jag skräckklipptes kort en gång av en vansinnig frisör och grät i en vecka. Aldrig mer, lovade jag då.
Jag åt god lunch med vännen på ny kvarterskrog...  och han tyckte vi skulle fira våren med ett glas Sancerrevin. Jag flanerade hem i solen.
Fina kompisen K sa uppmuntrande när jag erkände att det enda jag ville var att sitta hemma i soffan och se Sons of Anarchy: "Nämen vad bra! Precis det rådet fick vi på min skrivarkurs i USA, se teveserier, fundera över deras cliff hangers, det är rena vidareutbildningen du ägnar dig åt!"
Hur kan man vara nedslagen med så uppmuntrande vänner!

onsdag 14 mars 2012

Suckighet och håglöshet botas bäst med yoga

Jag har varit lite suckig ett tag som jag lätt blir när skrivandet inte vill ta fart. Det finns en seghet i kroppen och hjärnan som jag försöker få bukt med. Men det måste ju vara så ibland att idéerna inte strömmar lika lätt. Då behövs påfyllnad, andra vinklar, nya utsiktstorn. Ja, jag längtar efter att resa.
Men i väntan på det har jag tagit upp yogaträningen igen. Och det är ju precis vad jag behöver. Träna styrka, smidighet och tålamod. Träna att vara närvarande där, just där jag är, för det handlar yoga om. Det kanske är det viktigaste. Men effekten blir också att jag blir starkare. Inte har så ont  i mina skrivtrötta fingrar.
Yoga är något all borde hålla på med. Det är verkligen vad jag bör hålla på med. Varför lägger jag av att göra något som jag tycker så mycket om? Det är en gåta. Men okej, efter ett års uppehåll är jag igång igen.

tisdag 13 mars 2012

Erkänn nu: Vilket är ditt skämskuddeprogram?

Ser underbara Barbro Lindgren på morgonteve. Så klok och fin. Som den barnboksförfattare hon är talar hon om att hon ska skriva "vuxenböcker" nu. Det är vi barnboksförfattare som talar i den kategorin. Andra författare skriver en bok. Vi barnboksförfattare skriver vuxenböcker ibland.
Det kommer en film om henne, den kommer jag inte att missa! Hon berättar hur hon skriver för hand när hon har något att skriva. Ljuvlig person!

Bra möten i morgonteve ibland. Men ibland ser jag verkligen skitprogram. Jag bloggade igår om Top Model - men varför ser du ett sånt program då, undrade Malin.
Ja det är mitt skämskuddeprogram. Jag ser det - men det är verkligen billigt och allt i programmet går emot mina värderingar. Ändå ser jag. Det finns flera såna program. Men om jag nu kommer ut med att jag ser Top model så vill jag fråga: Vilka skämskuddeprogram ser du? Vore riktigt kul att höra från djupet av era hjärtan komna bekännelser i denna intrikata fråga.

måndag 12 mars 2012

I svenska Top Model får man inte ifrågasätta - men än värre är det att ha håriga orakade armhålor

Vi brukar se amerikanska Top Model, tjejerna och jag. Programmet har en underlig fascination på oss även om vi avskyr mycket i det. Nu går svenska Top Model och det har en sådan pinsamhetsnivå att det är oförklarligt att vi ändå tittar... Den manlige programledaren, någon slags stylist, kan knappt prata, han får ur sig en underlig rotvälska av fjamsiga svenska utrop blandat med torftig amerikanska.

En sak de tagit över från det så mycket proffsigare amerikanska programmet är att man aldrig får ifrågasätta juryn, då åker man dit så det smäller. Ifrågasätt aldrig chefen! Det är signalen till unga flickor. Var snäll, tyst, lydig - gör som de säger. Har du ormfobi och vill inte plåtas med en orm? Jamen kom över det då!
Men det var en annan liten detalj som var så avslöjande smaklös i senaste programmet. En deltagare,  lyfte armarna för att fixa till en sjal varvid Isabella Scorupcco, programledare, med en min av avsky och fasa utbrister:
Men du har ju inte rakat dig under armarna!!!!
Vi förstod som tittare att det var nära jordens undergång, en deltagare visar sig med en svag skugga av HÅR i armhålorna, det syntes knappt men minen av äckel och fasa hos juryn var talande och obeskrivligt obehaglig. Skamset böjde  flickan huvudet och lovade att aldrig mer uppträda....så äckligt förstod man av juryn.
Jag minns mitt sextiotal, vi rakade oss inte under armarna och ingen annanstans heller. Då träffade jag en amerikansk kille i Paris. Med samma min av äckel som Isabella i Top Model meddelade han mig:
Europeiska flickor är så ÄCKLIGA. De rakar inte benen och värst av allt: De rakar sig inte under armarna.

söndag 11 mars 2012

Tack herrar Kukric, Carbonara... och Klitos Klitou för besöksrekord på min blogg

Nu vet jag hur man ska få många besökare till bloggen, jag vågar nästan inte skriva namnen för då exploderar den väl... Men att det ska behövas herrarna Kukric, Klitos Klitou  och Carbonara för att jag ska slå besöksrekord på bloggen... känns väl ändå litet märkligt. Snart är det mitt mest besökta inlägg. Då har jag ändå skrivit om allt, funderat och noterat... tänkt och tagit upp de mest osannolika ämnen under de år jag bloggat.
Men det behövs några ekivoka ord för att jag ska toppa min statistik? Kära besökare, återvänder ni sen? Jag fann det bara oemotståndligt att blogga om namnen på juryn i Melodifestivalen sedan jag och dottern skrattat så vi föll omkull i soffan. Väldigt ovärdigt barnsligt kanske en del tycker. Men jag minns min kloka belästa pappa... han kunde brista ut i de mest underbara skratt för nästan ingenting i hela sitt liv och skratta så han grät. Jag älskade att se det.
Fram med känslor. Skratt och gråt.

I mina fantasier, i mina böcker, slår jag tillbaka mot det brutala våld kvinnor utsätts för

Jag vill gå ut i vårsolen men kämpar med ett manus som är nästan färdigt. Ibland undrar jag varför man utsätter sig för detta. Skriver och skriver, vänder ut och in på sig själv. Möter sina värsta demoner i sin fantasi. Och sedan när boken kommer utsätter sig för att bli bedömd, vägd, bland kanske berömd, men oftare utsatt för en läsning som är förbryllande. Har de verkligen läst den bok jag skrivit?
Ändå är man tacksam för att det i alla fall skrivs...

Jag tycker efter min första något förvirrande läsning av recensionen i Arbetet att det ju ändå är kul. Här har vi lyckats reta upp en recensent så till den milda grad genom att vara så "omoraliska" att vi skriver en hård roman om hämnd. Vi har levt ut fantasier som kommer till oss i situationer då vi blivit rädda och utsatta och byggt en bok på våra rädslor, en bok där vår huvudperson vägrar att vara offer längre...
Det är  enastående märkligt  att bli bedömd moraliskt som om vi nästan utfört handlingarna. Men det är intressant, recensenten säger det inte för allt utrymme går åt till moralisk indignation, men han måste ju ändå ha fångats av bokens spänning om han så till den milda grad levt sig in i den att han nästan tror att Elise, hon finns! Att det är på riktigt.

Det värsta är ändå att det vi skriver om, våldet mot kvinnor, det finns. På riktigt. Det gör mig våldsamt upprörd och indignerad och mina tankar rör sig kring hur vi ska komma åt det våldet och inte stillatigande se på. Mina tankar lockas till och med över gränsen...  mina fantasier gör det ... men inte mina handlingar. Det är skillnaden på litteratur och verklighet.

lördag 10 mars 2012

Klitos Klitou fick oss att fnissa i alla våra soffhörnor, lättroade, javisst!

Tror min Facebooksida exploderade av skratt när alla vänner såg den skäggige mannens namn: Klitos Klitou.
Visst är det underbart med denna kollektiva fnissiga uppsluppenhet som sprider sig från vår soffhörna och andras över hela Facebook. Det är bara ett namn... men så kul. Och lite ekivokt då...
Sen blev allt roligt, han följdes av herr Kukric och sedan av  herr Carbonara som båda fick  fniss från vår soffhörna... 
Lättroade? Javisst

Jag är en betraktare i det Paris som en gång var min stad

Ibland... då längtar jag till Paris så att det gör ont i mig. Jag lyssnar på France 2 på min TV och känner sorgset hur mycket franska jag tappat, en gång talade jag flytande och förstod allt. Nu? Ja inte är det så bra.
Jag lyssnar på fransk musik, ser programmen - och känner denna längtan. Jag vet att när jag kommer till "min" stad så är den inte längre min. Den är främmande, den bjuder inte in mig, jag hör inte längre till som jag gjorde på bilden tillsammans med Ulla. Det kanske är därför jag inte åker dit längre så ofta utan lever med den i mina minnen.
Året då vi bodde där, L och jag. Det var magiskt. Vi packade vår koffert och flyttade till ett Paris fortfarande i uppror efter mai -68. Det var så levande och dynamiskt och jag var en en del av det. Jag gick på gatorna i Paris till vår lilla lägenhet på Rue du Regard, och jag var en del av det pulserande livet. Inte bara en betraktare. Jag såg inte Paris med mina nu nostalgiska ögon. Allt låg framför mig. Det gör skillnad.
Mitt Paris i mitt hjärta.

fredag 9 mars 2012

... så jag skakar ut mina kjolar och går vidare ...

Jag fick ett tröstekort med ord som fungerar på mig för några år sedan. Det var författaren Ulla Isaksson som sa ungefär att ..."det är bara att resa sig igen, skaka ut kjolarna och gå vidare..." Det är nog mitt förhållningssätt i livet. Så jag skakar mina kjolar. Och tänker att idag kommer Milton. Snart. Tänker att jag har två manus som ligger här, som jag arbetat länge med. Som jag älskar att arbeta med. Och tänker att det är fantastiskt att leva, se sina barn växa upp och utvecklas till att bli så mycket klokare än man själv ibland är.

Så här skriver kloka sonen till mig: "Det är ju i slutändan ändå själva skrivandet som du gillar. Allt annat är bara godtycklig förstärkning som nog oftast gör mera skada än nytta."

torsdag 8 mars 2012

Fick stjärnsmäll av recensent men tröstar mig med läsarbrev

Idag har jag försökt trösta mig efter stjärnsmällen jag fick av en elak recensent. Ja bildligt talat alltså men det gjorde lika ont. Han recenserade Förfärande Ängel men meddelade först att det inte var en deckare, nej det var en en iscensatt debatt- och diskussionsbok. Sen talade han om hur vi borde ha skrivit boken. Men i övrigt handlade hela recensionen om att det är fult att hämnas - som om vi skrivit en pamflett där vi uppmanade folk att gå ut och sätta folk i skampålar. Det har vi inte. Vi har skrivit en spänningsroman där en kvinna inte längre orkar med våldet i samhället, inte tror på att samhället löser våldet utan själv agerar. Det är alltså en ROMAN, inte en uppmaning till våld. Det fattade inte den recensenten och det är väldigt tråkigt för nu gödslar han ut sina åsikter i tidning och på Facebook. Och inte kan man som författare argumentera mot en recensent.

Tack och lov får vi andra läsarbrev. Nu ska jag citera den allra första reaktionen vi fick på boken:
"Sträckläste ängelboken igår, det gick inte att sluta. Första halvan med hämnden är helt sublim både vad beträffar komposition och språk. Och den utlovade gåtan med den dubbla ungerska identiteten är oerhört kittlande. Också andra halvan är riktigt bra genomförd, särskilt Vietnambiten.

Men det som ger det viktigaste bidraget till bouqueten är alla smådetaljer och sidospår, som är så knapphändigt och poetiskt berättade. Små insprängda noveller och perspektivbyten, människoöden som virvlar förbi kalejdoskopiskt och ger en sån rik samtidsbild. Mera i en realismtradition typ Balzac. Det är fin messiasvarning på Elise, jag ser grundstoryn som att hon inte bara ställer orättvisor till rätta utan försätter dem hon träffar på i förvandling. Den andra ovanliga grundvalen är det extremt bra språket, med en flexibel och oberäknelig meningsbyggnad full av komplikationer, och en tonfallskänslighet som fungerar som scenografi rättigenom.
Ni bara måste fortsätta på nåt sätt"

Nu hoppas vi på er läsare. Vilket omdöme vill ni instämma i efter att ha läst vår bok, undrar jag?

onsdag 7 mars 2012

Synd om Per Hagman i Babel, han trivdes inte i sitt skinn

Det var  plågsamt att se Per Hagman i Babel. Det finns ett uttryck på franska - il n´est pas bien dans sa peau - han trivs inte i sitt skinn, ungefär. Så var det med Per. Han kändes så obekväm i rollen, han vred sig och vände sig och ville inte riktigt svara. Jag tyckte så synd om honom. För övrigt gillar jag Jessica Gedin också, min favoritspanare i radio.
Han var så på fel plats i rufsigt tunt hår och skrynklig skjorta. Så rar. Men så uppenbart inte hemma och inte tillfreds i rollen som fd kultförfattare. Så långt från rollen faktiskt som den solbrända pojke han var på omslaget till Att komma hem ska vara  en schlager.

Jag minns mitt sextiotal: Förbannad FOA-anställd läckte hemliga dokument i protest mot överstarkt försvar

Bra grävande journalistik har avslöjat skrämmande planer om vapenfabrik i Saudiarabien med svensk hjälp från FOI. I natt steg plötsligt en man från mitt förflutna in i mitt huvud, jag trodde jag drömt, men sedan mindes jag tjänstemannen på dåvarande FOA, Försvarets Forskningsanstalt, föregångare till FOI, som kontaktade en mig närstående person och lämnade ut dokument om vad försvarsmakten då höll på med. Hemligstämplade dokument travades i bokhyllan. Denne man som var så korrekt var också så förbannad. Han ansåg att  att Sverige vid denna tid, 1967-68, hade byggt upp en försvarskapacitet, som var "överstark" i förhållande till våra uttalade officiella utrikes- och försvarspolitiska målsättningar. Han ville inte vara med om det utan tog kontakt med människor han trodde kunde göra något åt det.

Hans information fördes också vidare.
Jag tänker att det kanske är liknande moraliska tjänstemän som nu blivit förbannade och läckt.
Jag minns min grönlaserade bokhylla, de hemligstämplade dokumenten. Jag minns mitt sextiotal. Men det var inte riktigt min intressesfär så allt är vagt som en dröm. Men sant.

tisdag 6 mars 2012

Gräm dig inte över DÅ, gruva dig inte för SEN, lev NU

Jag gjorde en uppdatering på Facebook igår som var en suck: Jag vill att allt ska hända NU. Hur tränar man sig i tålamod och saktmodighet.
Många kommenterade, intressant och läsvärt. Det är så kul, man släpper ut en suck och får tänkvärda svar från världen utanför sin egen lilla vrå. "Jag vet massor med saker jag inte vill ska hända nu och inte sen eller då heller", skrev Katarina, medan Erika sa sig ha motsatt problem, hon behöver träna fokus och tempo.
Det jag alltid kommer tillbaka till är ju egentligen medveten närvaro: Att leva i nuet och inte bli så frustrerad över  drömmar som inte slår in att jag inte ser bra saker som faktiskt händer. Det är svårt att inte bittert se sig över axeln och gräma sig över att DÅ inte heller blev som jag ville. Att gruva sig för vad SEN kommer att medföra i stället för att vara i detta NU, glädjas åt det. Acceptera att "vart du än går är du där" som är titeln på en av mina favoritböcker i ämnet medveten närvaro, skriven av Jon Kabat-Zinn.

söndag 4 mars 2012

Monika och Maria... Vilket bra stöd ni ger mig och vår bok

Vilka gulliga bloggvänner jag har! Idag berättar både Monika Häägg och Maria Moln att de beställt min och Hennigers nya thriller Förfärande är var ängel på sina lokala bibliotek.

Ni vet att vi ger ut boken på bokentusiasten Saras (se bild) trevliga, kloka men mycket lilla Förlag 404 som ligger i Övre Önet i Offerdal, Jämtland. Sara hade lång bokerfarenhet, nu ville hon öppna eget. Men det är en tuff marknad så otroligt dominerad av de stora förlagen. Med stor energi ringer Sara runt, hon skriver brev, försöker marknadsföra, men det är ju ingenting jämfört med de avancerade marknadsföringsplaner de stora förlagen har för sina böcker där kontaktnäten finns färdigupparbetade mellan förlag och media.
Jag hyllar de små förlagen som drivs av eldsjälar och entusiaster och det är en ära att komma ut på Förlag 404.... om vi inte bara förtegs av media skulle det vara ännu bättre.
Amelia, Tara, M, Damernas, Femina: Här har vi ett förlag drivet av en stark kvinna i glesbygd, hon satsar på en bok som handlar om en annan stark kvinna, Elise, som vägrar att se kvinnor som offer utan slår tillbaka.... hämnas. Men vi förstår inte hur man gör för att bli omnämnd i de tidningarna.
Slutsuckat! Nu är jag ju glad för att mina läsare beställer vår bok på biblioteken, många bäckar små...

lördag 3 mars 2012

Igår var det dockparty, i kväll är jag ensam i soffan

Ensam i soffan i kväll. Igår var det desto mer livat här. Jag och M hade party med alla djuren. Och med bebisdockan Ossian. En fin kväll.
Det känns kanske en aning ödsligt att titta på melodifestivalen ensam en lördagskväll, men jag har ingen energi till något annat just ikväll.
Just nu såg jag ett hårdrocksband och mindes en svindlande kväll på Stadion i Stockholm med Metallica. När det mörknade över himlen och de sjöng min favorit Nothing else matters med ljusen i publiken flämtande i den svartnande kvällen och någon stod tätt och höll min hand.
Om ni har fördomar mot Metallica och hårdrock så lyssna på den balladen! Den rör mitt hjärta.

fredag 2 mars 2012

Releasefester utan att rodna - nu ska vi fira våra böcker

Nu får det vara slut på det här att krypa ihop i garderoben och inte våga fira fullt ut. Här ska firas, det lovar jag högtidligt. Nästa bok, i vilken form det nu blir, ska ha en rejäl releasefest. Vi ska göra Jantelagen till en Jäntelag och fira oss!!!
Jag inser en underlig sak: Emma Vall har skrivit femton böcker tillsammans. På de femton böckerna har vi haft en -  1!! - releasefest. Jag vet inte vad det beror på - kanske är det någon form av blyghet. Äsch det är väl inte så märkvärdigt - vi ordnar fest nästa gång, sa vi. Jag tror det är en gnutta dåligt självförtroende, en gnutta att man inte ska förhäva sig, en gnutta blyghet. Det blev liksom inte av när vi var igång som mest, när den nya boken kom var vi redan igång med nästa. Vi gav ut minst två böcker per år, dessutom arbetade vi heltid. Vi jagade runt.
Allt det här är tappra försök till förklaringar av en pinsam sanning. Vi är dåliga på att fira det vi gjort!
Vi föreslog blygt något förlag någon gång att man kanske kunde ordna en releasefest? När det gäller Semic och alla våra bärböcker tjatade vi nog till och med. Nä, sa dom. Okej, sa vi besviket och inte ordnade vi en fest för oss själva. Jo, en gång då, en alternativ Nobelfest med oss och våra vänner. Vi gav alla medaljer och hade jättekul. Och det minsta av våra förlag typiskt nog, det underbara Förlag 404 i Offerdal, ordnade en jättefin fest för oss på torget i Östersund när Kärlek och käk kom. Det var härligt!
Men det var länge sen....
Sedan dess har jag kommit ut med egna böcker, de andra Emmorna likaså. Annica och jag och Maria och jag har skrivit böcker - har ni saknat inbjudan till releasefest? Jo, vi har inte haft några. Nu tycker jag det är så synd. Varför gör vi så mot oss själva? Vi och våra böcker är väl så värda att fira.
Avundsjukt ser jag mina författarkompisar bjuda in till härliga releasefester utan att rodna och jag blir så glad.
Nästa gång firar vi!
Du kommer väl?