https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 25 juli 2012

Att prata om det jag skriver är som att trasa sönder en skir spindelväv

Vi satt hela kvällen i soffan. Annica och jag. Vi drack rosévin och åt små kex med ädelost och tryffelhonung. Myggen var lugna men i våra huvuden surrade idéer.
Märkligt är det. Vi hade ett gammalt manus vi plockat fram, utifrån det började vi fantisera och det är magi i att se nästan samma bilder. Det är som om en film utspelar sig framför oss, vi pratar om personerna som om de finns. Vi ser var de bor, vad de drömmer om, vilka besvikelser de har, försiktigt pusslar vi fram en gemensam bild. Det var alldeles stilla. Som om inga grannar fanns. Ingen mobil som ringde. bara stillsamma idéer som kom glidande och som vi varsamt fångade in.
Vad det ska bli? Det får man inte berätta. Jag är sån som aldrig berättar om vad jag skriver. Det vore som att trasa sönder en tunn skir spindelväv. Pratar jag försvinner allt. Trivialiseras. Det måste få flyta omkring i mitt huvud.
Med Annica kan jag prata förstås om det vi skriver, men ingen av oss berättar vad det är för någon annan. Inte förrän boken finns.

1 kommentar:

Den Ofrivilliga Bloggaren sa...

Sanna konstnärer behåller sina världar för sig själva, tills de är mogna att visas upp. Man äter ju inte ett äpple förrän det är perfekt moget.
kram E