Det är märkligt med de där små förskjutningarna i kunskaper. Förr kunde jag till exempel en rad telefonnummer. Trots att jag inte är en siffermänniska kunde jag slå dem utan att tänka till mina nära och kära. Minns fortfarande barndomens telefonnummer och en del nummer till gamla vänner.
Men idag skulle jag skriva min dotters mobilnummer och insåg att jag inte kunde det. Alla nummer är nerladdade i min iPhone. När hon ringer ser jag hennes namn, inte numret. Ser jag ett okänt nummer blir jag misstänksam och vill knappt svara. Det är alltför ofta någon som vill sälja något jag inte vill ha.
Jag kan knappt ett enda telefonnummer utan litar till en liten bräcklig apparat. Förr skrev jag alltid upp numren i min almanacka - ja en sån har jag än för möten med mera. Men de senaste åren har jag till och med slarvat med det. Många andra gör som jag, det ser man i de desperata ropen på Facebook: Jag har tappat min mobil! Snälla messa era nummer till mig!
Lite hemskt är det med detta beroende av en teknisk pryl i stället för av minnet.
2 kommentarer:
Usch, känner igen mig alltför väl i detta. Just den facebook-kommentaren har jag använt mig av minst ett par gånger fler än det ska vara sunt...
Jag klappar på min Ordning och Reda-kalender och tänker att den inte får glömmas bort :)
Skicka en kommentar