https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 30 september 2012

Yrket kräver RIS - Rumpan I Stolen

Det är lustigt med Bok och Biblioteksmässan. När man är där tycks den vara världens centrum, allt händer där, alla är där. När jag inte var där i år var den  perifer, något en del glada vänner skrev om men de flesta var faktiskt inte där.
Idag, mässans sista dag då jag alltid brukar längta hem, gick jag i stället till härlig yoga på Fotografiska Museet.
Igår läste jag en underbar intervju av Karin Thunberg i Svenska dagbladet med Hanne Vibeke Holst som tycks mig allt klokare. Måste snart läsa hennes senaste roman, Förlåtelsen.
Hon vet, enligt artikeln, att författaryrket kräver "RIS, det vill säga Röven I Stolen eller i mer vårdad översättning Rumpan I Stolen."
Så sant. Utan denna envishet, detta att man klistrar sig fast i stolen fast orden försvinner och man inte har någonting att säga vissa dagar men skriver ändå, det är viktigt för mig.
Just nu är jag fastklistrad, så fast att det var viktigare för mig att stanna hemma och inte bryta mig loss än att åka till Göteborg.
Min världs centrum är ju ändå där jag är.

lördag 29 september 2012

Men Eva det här är inte du - var är din energi

Ibland blir jag så trött på mig själv. När jag sitter på golvet och inte studsar upp så lätt som jag brukade. När jag ser mig i profil i en avslöjande spegel i en hemsk provhytt. När mina kläder krymper i garderoben.
Så kände jag i höstas. Men jag var som förlamad. E la fram olika förslag till gym. Jag var bara trött och ovillig, och förresten betalade jag redan ett gym utan att gå dit.
Till slut en dag för några veckor sedan tänkte jag: Men Eva, det här är inte du!
Du är inte lat och ovillig att träna. Var är din energi.
Jag sökte aktivt efter något som skulle passa mig och hittade itrim. En svensk kedja för viktminskning och motion. (OBS namnet ska inte, som jag gjorde, uttalas som en iPhone utan på svenska... man är i trim helt enkelt...)
Nu har jag gått dit några veckor. Jag är mycket piggare och gladare. Jag går till gympan med lätta steg (och med en stegräknare runt halsen). Jag äter nu i några veckor en lågkaloribudget som känns bra och genomtänkt och redskapen i gymet är så roliga att jag gärna går dit. Dessutom har jag gått på ett extra styrketräningspass och denna vecka blir det Zumba och kanske Core...
Jag är jag igen, en betydligt gladare Eva med mycket mer energi.
Tänk vad lätt man fastnar i dåliga mönster och tänk vad snabbt det går att ta sig ur dem, om man bara vill!
/PS: Nu passar mina jeans igen!/

fredag 28 september 2012

Nu finns Smultron och svek som e-bok



Första delen i vår populära serie "Bärböckerna" om familjen kring restaurang La Stella i Östersund finns nu som e-bok! 
Liselotte kämpar för att finna balans i tillvaron. Hennes man Mario driver Östersunds mest populära restaurang, La Stella i Östersund och arbetar jämt. Själv har Liselotte fullt upp med barnen Sandra och Elias, med arbetet på resebyrån, med hemmet och med sina föräldrar. Och någonstans har hon en gnagande känsla av att livet inte blev som hon tänkt sig. men oväntade händelser ställer allt på sin spets. Hennes bästa vän Susanne visar sig vara allt annat än trofast. Systern Linda återvänder från storstaden med en överraskande nyhet och Liselottes föräldrar avslöjar hemligheter som ingen tidigare känt till. Liselotte tvingas ompröva saker och ting och chockerar sin omgivning genom att inte vara så präktig som alla trott... 
Så småningom kommer alla seriens fyra böcker som e-böcker.
HÄR kan ni låna boken som e-bok!
Vill någon gärna beställa en pappersbok gå det bra att kontakta Sara på Förlag 404

torsdag 27 september 2012

Bok och Bibliotek utan Emmor och mig

Sedan Bok och Bibliotek började -  för sådär 25 år sedan? - har jag bara missat två mässor. I år är ett av åren. Men förra året gjorde mässan mig mer frustrerad och olycklig än glad och stimulerad. Det var som om man slutade se varandra och mer längtade efter att bli sedd själv.

De första tio åren ungefär var vi där som journalister. Envetet åkte vi och representerade vår tidning Fönstret, trots att kulturansvariga på ABF ansåg att "Bok och Bibliotek var ett kommersiellt jippo där ABF inte borde deltaga" Det tyckte vi dock, struntade i påbudet och åkte trots en del illvilliga kommentarer och sura miner från höga vederbörande. Vi ansåg att ABFs tidning skulle vara med. Nuförtiden deltar ABF med liv och lust och monter.
De senaste femton åren har vi deltagit, jag, Annica, Maria, Emma som författare  på många olika sätt.
Men i år är vi inte med någon av oss. Jag kände helt enkelt att jag inte hade någon direkt uppgift. Visst har jag släppt två böcker sedan senaste mässan. Men jag ser ändå inte min funktion. Visst kan jag lyssna, mingla, umgås.
Men just nu är jag inne i en period då jag mer begrundar och skriver och jag vill inte bryta detta stillsamma inre flöde.
Säkert blir det en härlig mässa för alla som är där.
Men att vara hemma och planera med A och M är heller inte så dumt. Faktiskt det jag vill helst så jag gjorde ett val.

onsdag 26 september 2012

Författarlivet och nya drömmar

Jag minns en gång när jag var på Waldemarsudde som journalist på en utställning jag skulle skriva om. Då såg jag barnboksförfattaren Mats Wahl vandra runt i lokalerna. Han såg så otroligt avspänd ut, vandrade i sakta mak och såg på tavlorna. Jag vet inte alls om den bilden stämde med verkligheten men för mig blev det sinnebilden för det fria författarlivet. Man kastar loss från skrivbordet och går ut och hämtar inspiration på tider när det är lugnt och stilla på museer till exempel.
Nu när jag har alla chanser att göra det blir det alltför sällan av.
Men idag ska det bli. Annica och jag ska till Aritpelag, museet på Värmdön. Vi ska titta, njuta, fika, prata om nya projekt.
Jag återkommer med Artipelagrapport.
Men innan jag skriver igen ska jag hämta min lille M på dagis och i morgon ska vi gå på bio, han och jag och se En liten skär... Återkommer om det också.
Hoppas du också får en glad inspirerande dag. Hösten ger möjligheter. Jag älskar att det är en ny termin med nya drömmar, planer och nya böcker att skriva i.

måndag 24 september 2012

Mina fräknar, en egensinnig roman om att hitta sig själv

Sofia Hallbergs roman Mina fräknar är en välskriven, egensinnig och underhållande roman.

Jag funderar mycket på allt tal om dramaturgi när man skriver en roman. Själv älskar jag att skriva utan att tänka på  annat än min egen dramaturgi som har med rytm och språk och annat att göra. Jag älskar också att läsa böcker med oväntade handlingar, som absolut bryter mot regler, skapar sina egna ramar. Egensinniga böcker.
Därför bland annat blev jag så glad när jag läste Sofia Hallbergs roman Mina fräknar. Den handlar på ett alldeles eget sätt om kärlek och vänskap, framför allt läser jag historien om en kvinna som tappat riktningen i sitt liv, och som måste göra en lång inre resa för att hitta sina livsmål, sin egen längtan och mening med livet. Den går genom brustna yrkesdrömmar, ett uppgivande av sig själv till förmån för en man, den går från ett kärlekslöst förhållande till både sig själv och omvärlden till ett annat liv. Ett liv där hon inte är en passiv betraktare utan aktiv deltagare.
Vänskap öppnar en glipa i dörren till hennes stängda liv. En glimt av vad kärlek skulle kunna vara skapar ytterligare öppningar. Ett arbete där hon blir sedd. Barnet.
Och så finns det fräknarna, vilka budskap ger de, fräknarna över hela hennes kropp? Bildar de verkligen bokstäver - och i så fall vilka?
En roman om vänskap, om kärlek, och om längtan. Spännande, jag kunde inte sluta läsa. Framför allt en roman om att hitta sig själv och vägen till sin egen längtans uppfyllelse.
En enda sak irriterade mig: namedroppingen av olika varumärken. De finns väl där för att markera samhällsklass mm. Men det är helt onödigt, det lyckas författaren med ändå utan att nämna Lilla Åland, Hugo Boss osv.

söndag 23 september 2012

I stället för att prata visade de mobilbilder på sig själva och varandra

Annica och jag minglade i baren på Rival i fredags. Vi tittade på några grupper av sminkade, uppklädda, urringade, smala unga tjejer och kände att de gav ett så ängsligt intryck där de satt och pillade på sina mobiler. Det mest konstiga var att de knappt talade med varandra utom när de visade de bilder de hela tiden tog av sig själva och sina vänner. Otroligt frustrerande att ständigt bli fotograferad, att ständigt vara tvungen att visa var man är, hur man ser ut. 
Det tycks mig som om detta fenomen blivit så mycket värre.
De sträckte ut sina långa smala armar i luften, höll upp kameran, posade som i Top Model, log och tog bilder på --- sig själva.
Vi var förundrade, Annica och jag.
All denna yta som ska speglas och visas upp!
Jag tycker oftast att det är ett elände att bli äldre, det är så mycket jag vill göra så mycket jag vill hinna med, men tiden går så obevekligt fort. Morfar Emil blev 93, hoppas jag har hans gener!
Däremot vill jag inte vara ung idag. Jag tycker de har det tufft med arbete och bostäder, med den sjuka utseendefixeringen. Det var nog bra att vara ung i Stockholm på sextio- och sjuttiotalet. Jag gick där i mina manchesterjeans och en klädsam herrhatt och var obekymrad. Dessutom var jag övertygad om att jag kunde förändra framtiden.



lördag 22 september 2012

Min favoritindier - och Indienlängtan

Vi firade Annicas födelsedag igår (och en ny idé vi har) med middag på  Shanti Softcorner på söder - Shanti är en gammal favorit men jag har varit besviken några gånger på deras mat. Nu är det fantastiskt igen. Vackert serverat, omtänksam personal och sååå gott. Testa det! Det är min favoritindier i Stockholm. Chicken Tandoori Sizzlar igår var helt perfekt.
Jag längtar efter att resa till Indien igen. Det var några år sedan. Första intrycket var överväldigande, mest negativt, så mycket fattigdom, så smutsigt, så omtumlande mycket folk. Sedan blev jag betagen av landet med mina fina indiska författarvänner, (Sandhya Rao på bilden under vårt författarseminarium i Goa). Färgerna, maten. Jag vill tillbaka, men när och hur?

fredag 21 september 2012

Stoppa den omänskliga utvisningen av Haddile, två år

Det här är Haddile, två år. Henne vill Migrationsverket utvisa ensam till Frankrike. Hon talar bara svenska. Jag undrar: Är det robotar programmerade att vara onda som fattar besluten på detta verk, människor kan det inte vara. 
Jag tänker på min lille M, 2 år. Tänk om han rycktes från sina föräldrar, sattes på ett plan till ett land vars språk han inte behärskar....
Alla människor med hjärta i kroppen måste protestera mot detta onda beslut.

Bakgrund hämtad från Facebooksidan om Haddiles utvisning: Haddile föddes i Lund, övergavs av sin mamma 20 dagar efter förlossningen. Hon placerades i familjehem, då varken mamman eller pappan gick att få tag på. Nu har Migrationsverket beslutat att Hadille ska utvisas till Frankrike, då mamman är fransk medborgare. Migrationsverket motiverar detta med att det är större chans att återförenas med mamman i Frankrike, och att detta är för barnets bästa.
Haddile känner inte sin biologiska mamma. Den värld hon känner är familjehemmet, och det är nu hennes familj. Om Haddile utvisas ensam till Frankrike, så kommer det vara en traumatisk händelse för henne. Precis som för vilken tvååring som helst som skiljs från sin familj.
Migrationsverkets beslut är överklagat.

SKRIV på namninsamlingen:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=6870

Rapport från lättsinnigt mingelliv

Få fester för att fira mig själv - som jag berättade om tidigare. Jag sitter hemma och skriver alldeles ensam hela dagarna, ganska flitig är jag. Och fattig författare. Så jag blir glad för festligheter jag blir inbjuden till och minglar gärna i trevliga sammanhang.
I tisdags var det Forma Books som bjöd till italienskt buffémingel för att presentera tre nya böcker. Det kallar jag generöst av förlaget! Vi drack vin och lyssnade till Simona Ahrnstedt vars nya Romance-roman Betvingade just kommit. Simona utstrålar entusiasm över den genre hon älskar. Jag vill gärna veta mer om hur hon arbetar med bilden av män och kvinnor i en genre är det kan vara lätt att falla i schablonfällan! Återkommer när jag läst boken.
Författaren Björn B Jakobsson har skrivit en skräckthriller med namnet De dödas ljus - men aja baja: När han presenterade romanen berättade han stora delar av handlingen, det får man bara inte. Det är som alltför avslöjande baksidestexter eller recensioner som berättar boken handling (jag avskyr det!). Jag tappade helt lusten att läsa.
En bok jag däremot längtar efter är Mina fräknar av Sofia Hallberg. Hon hade ett härligt underfundigt sätt att berätta om sin bok och det lockade till läsning.
Ja, det var en liten mingelrapport från denna vecka! Återkommer med fler rapporter från mitt  lättsinniga kvällsliv!
Kvällslättsinne får bli mitt nya fritidsvalspråk. Det är jag väl värd?

onsdag 19 september 2012

Många böcker - för få fester

Trots att jag skrivit många böcker har jag haft få releasefester. I början när vi skrev som Emma Vall skakade förlagscheferna beklagande huvudet, inte hade de råd med det. Själva hade vi inte heller råd och dessutom var vi så ofta inne i nästa bok att vi inte hann fira den som just kommit, Maria, Annica och jag.
Jag minns bara en enda fest vi ordnade, då hade vi väl skrivit ett tiotal böcker och ordnade en stor alternativ Augustgala för nära och kära. Vi gav varandra medaljer och skålade i mycket champagne!
Det stora förlaget som gav ut Bärböckerna ville aldrig ge Annica och mig minsta lilla releasefest. Vårt allra minsta förlag, Förlag 404 i Offerdal, är faktiskt det förlag som ordnat den roligaste relasefesten, det var i Östersund när Kärlek och käk kom. Massor med bakverk delades ut och det var festligt värre i solen i Östersund.
Det har också blivit mycket vanligare nu med stora fester för att fira nyutkomna böcker. Det är bra tycker jag, en ny bok är  en baby vars ankomst ska firas.
 Nu i dagarna utkommer förresten den allra första Bärboken Smultron och svek, som e-bok.

måndag 17 september 2012

Men varför sa Maria ingenting om tandkrämen i Palmes ansikte?

Idag läste jag en  märklig krönika Ett komiskt och laddat östkustdrama i fyra timmar med Olof Palme av Maria Schottenius i DN. Hon hade sett Olof Palmefilmen (som jag snart ska se men jag tror det blir känslosamt).  Ville väl ge det hon skrev en personlig vinkel så hon berättar om ett eget möte med Palme 1975 då hon fick åka bil med honom efter ett framträdande i Småland."När vi satte oss i Volvon på morgonen, Palme och jag och två Säpo-vakter, hade Palme ganska mycket tandkräm i ansiktet."
Okej... vad skulle du göra då? Jag för min del skulle ha gett personen i fråga en chans att ta bort tandkrämsfläckarna, det är väl det enda raka. Jag vill verkligen att man gör så mot mig om jag har läppstift på tänderna eller något annat. Påpekar vänligt!
Men icke så Maria S. Det går som en röd tråd genom hennes krönika att tandkrämen satt kvar, ska väl illustrera att han var en slarver med sin egen person. Men det enda som jag ser när jag läser artikeln är att hon är väl en himla oempatisk människa, Maria, som inte kan påpeka en så enkel sak?
Så här slutar hennes kolumn: "När vi frampå eftermiddagen for in i Stockholm över Essingeöarna tittade jag till på Palmes ansikte. Tandkrämen hade torkat lite, och lossnat på sina ställen, men det mesta satt kvar."
Hon lyckas inte ge krönikan den där önskade personligt-politiska-jag var med-touchen. För det enda jag tänker är men herre gud varför SA du ingenting om tandkrämen? Det blev varken komiskt eller laddat det hon skrev - bara  konstigt och det enda jag minns är tandkrämen.

Vi hann innan snön kom i år

I lördags kom sopbåten till ön och vi lyckades åka ut hela familjen. Ofta är det någon som är på resande fot men nu var alla där. Vi missade soporna i våras så nu var det en del som skulle ombord på den gigantiska båten. Gamla trasiga parasoller, konstiga saker man samlat på sig. Vi har två falanger i familjen: En som vill kasta allt, en som vill behålla allt. Så det blir en del uppfriskande diskussioner. När vi enats bärs allt ner och ombord på båten och det är så fint: Alla öbor bär ner sitt skräp, alla hjälps åt att bära ombord allting, var och en efter förmåga.
Sedan tänkte denna min fina kaosfamilj att i år skulle vi verkligen sätta in alla trädgårdsmöbler i tid, inte som det året när Pia och jag åkte ut i snöstorm och halkade omkring med möblerna. Synd bara att vi först ställde gräsklipparen ordentligt allra längst in i förrådet och sedan travade möblerna noga framför. Så planen att klippa gräset gick om intet. Så vi fikade i solen, åt äpplen från våra tre träd och hade det bra.
Vi var nöjda och glada med det vi i alla fall hann med! Snart vill jag ut igen och elda! Det är kravlöst att åka ut en solig hösthelg när det mesta är gjort.

söndag 16 september 2012

Lyssna! Jag tror tigrarna kommer

Har ni läst Karin Thunbergs fantastiskt fina intervju med Barbro Lindgren i Svenska dagbladet den 8 september? Om inte leta bums upp den Här och njut av en välskriven intervju med en klok människa!
"Jag hittar inte på, jag skriver som det är eller stjäl av andra", säger denna mamma till bland andra Loranga och Dartanjang.
Jag förstår vad hon menar med att hon inte hittar på för ibland blir fantasin så verklig att det faktiskt inte känns som om man hittar på.
 Milton och jag läste om Tiger och Nalle Puh  i går kväll, jag trodde den skulle vara för svår för en 2.5-åring men det var den inte. Efteråt pratade vi länge om hur det skulle vara att ha en tiger. Dessa samtal med små barn, inte hittar man på då heller. Det var verkligt för oss båda. Vi skulle ha varsin, sa Milton bestämt. Sparka fotboll med dom, dom måste ha fotbollsskor! Klia dem bakom örat och gosa med dem. Det första han sa i morse var: "Lyssna, jag tror tigrarna kommer  ... "
De kom inte denna morgon, men visst är de verkliga och en dag kommer de, det tror Milton och jag.

lördag 15 september 2012

Prova på i stället för se men inte röra

Vi bor granne med Spårvägsmuseet så Milton och jag är där då och då.  Ofta slås jag av hur håglöst det är och hur lite man använt sin fantasi för att göra museet användarvänligt. Milton är så glad för att få åka ett litet minitåg, men ju äldre han blir desto mer besviken blir han över att det inte finns mer att pröva på.

Allt kul finns ´bakom rep och förbjuden entré-skyltar. Det här skulle ju kunna vara ett fantastiskt museum för barn, men ingen med fantasi har utnyttjat de möjligheter som finns. Klart barn vill pröva på att sitta vid ratten (som Milton gör på bilden i en Cheva 57 när vi är på utflykt till Offerdal).
Men museet bjuder nästan inte barnen på något sådant och de få ställen som finns är riktigt slitna och sunkiga. Barn älskar gamla bussar och spårvagnar, men när ingenting får röras blir det mindre kul.
Önskar att fantasins trollspö kunde nudda vid detta museum där det finns så många möjligheter att skapa spänning för barn men där ingenting används.
Det blir lika tråkigt som Leksaksmuseet intill. "Får jag leka med det?" frågar Milton men det är bara för vuxna nostalgiker som tittar på sina gamla barnleksaker bakom glas.
Se men inte röra, är devisen för både Spårvägs- och Leksaksmuseet. Det tycker jag är synd!

fredag 14 september 2012

Härliga artister i sunkig miljö - skärpning Södra teatern

Om man inte vet vad man ska göra i Stockholm en kväll så är det en bra idé att besöka Södra Teatern vid Mosebacke. Det händer alltid någonting, massor av musik, teater, uppträdande.
I förrgår kväll ville vännen E och jag göra någonting så hen och jag kollade upp Södran
och minsann sufistjärnan Cheikh Lô spelade på Kägelbanan, en av Södra teaterns scener, tyvärr den sämsta.
Cheikh Lô med orkester sjunger och spelar en blandning av panafrikansk musik och bland annat flamenco, rumba och reggae. Han har en otrolig röst och jag vet inte riktigt varför stämningen ändå inte lyfte denna kväll.

Kanske beror det till en del på lokalen?
Det är ruggigt, Södra Teatern, vad fult och ohemtrevligt det är på Kägelbanan, som att sitta i en gammal sunkig gymnastiksal. Obekväma bänkar. Trist rum.  Det ska mycket till för att väga upp den dötrista gympasalsstämningen. 
Skärpning där!

torsdag 13 september 2012

Groupon gapar över för mycket och tappar hela stycket

Handlar du på Groupon ibland? I början tyckte vi det var kul, tjejerna och jag. Man kunde köpa billiga behandlingar, restaurangbesök och olika slags varor till mycket bättre priser än i affärerna. Det fungerade ganska bra,  även om det ibland var det nästan omöjligt att boka tid för hårvård, massage etc för att Groupon sålt för många "deals" så salongerna inte orkade med. Det har visat sig att det var nästan katastrof för små salonger som fick för mycket arbete och för lite betalt.
Men det var ändå okej, till någon gång i våras. Då verkade den tidigare så trevliga kundtjänsten ha brakat ihop. Det tog lång tid att få svar, men det värsta: Det tar en evighet innan varorna kommer.  När man då undrar var den beställda varan  tagit vägen kommer en snorkigt svar att det få du kolla med leverantören - som kanske inte är helt lätt att nå. Det som skulle vara penga- och tidsbesparade blir bara ett retligt moment i vardagen.
När varorna sedan kommer är det inte säkert att det är helt bra. Som en hudkräm utan innehållsförteckning eller beskrivning av varan. Känns väldigt oseriöst ... eller så beställer man en vara i början av sommaren som ännu inte kommit
Så var aktsamma. Det blir inte billigt när det tar en massa tid att efterlysa varor,  få saker man inte är nöjd med.
Synd för idén är bra, men när Groupon gapar över för mycket så upphör det att fungera som det var tänkt från början. Mycket vill ha mer och nu verkar Groupon  sälja utan att bry sig särskilt om kunderna. 
Men den som gapar över mycket mister ofta hela stycket ... jag har tröttnat.

onsdag 12 september 2012

Dra då din rika jävel

Mycket vill ha mer, suckar jag när jag läser om Louis Vuitton-miljardären Bernard Arnault, Europas och Frankrikes rikaste man som har ansökt om belgiskt medborgarskap. Han vill nämligen inte betala de skatter den nye socialistiske franske presidenten François Hollande aviserar.

Vänstertidningen Libérations redaktion blev förbannad och presenterade denna förstasida.
"Dra då din rika jävel" skulle det väl bli på svenska - eller "ditt rika arsel"" mera ordagrant.
Arnault blev så arg att han nu vill stämma Libération.
Jag säger då det, vilka manipulationer de redan rika kan ta till för att slippa dela med sig av sina pengar.
Själv tycker jag det är alldeles utomordentligt att betala skatt, för att vi sedan ska kunna dela lika på välfärd och omsorg. Mer skatt från de rika så klart, gärna mer än idag. Någon Vuittonväska har jag inte planerat att köpa och inte så många andra jag känner heller, så en köpbojkott lär väl inte göra honom fattigare. Men mitt förakt kan han få.

tisdag 11 september 2012

Hur mår din garderob?

Jag tror att mina loppisbesök på sistone skapat en viss ångest hos mig. Allt är så förgängligt. Ena dagen en dyr present, nästa dag en pryl för en tjuga på ett loppisbord. Och alla dessa saker som slumpas bort, som ingen vill ha gratis ens. Vilket äckligt överflöd. 

Jag vaknade tvärpigg klockan fyra. Det gick inte att somna om. Så jag steg upp och började riva ut allt ur min (överfulla) klädkammare. Bara att erkänna att jag har svårt för att slänga. 
Jag hade så få klädesplagg som ung att jag tydligt minns många av dem. Min mamma tog vara på allt, när det var för utslitet klippte hon mattrasor av dem. Mina barn hade heller inget överflöd av grejer. För övrigt kunde jag inte med att slänga deras saker heller - älskar att se Milton i pappa Emils bruna velour från 70-talet. Och jag älskade att se Elin leka i mina tonårsklänningar, att Ellen nu har mina åttiotalsstövlar och kläder från Gul och Blå. Med mera.
Men nu är det för mycket. Garderoben ska ju vara en plats för det man har nu, inte för minnen.
Så jag röjde i natt. Det är lite jag vill slänga, jag köper sällan saker som går sönder eller tappar formen.
Och jag tycker om mina kläder.
Men det blev i alla fall några högar skänka bort, några högar till källaren (i platta vacuumpåsar). Klädkammaren är mer överskådlig. Känns bra!
Hur har ni det med era garderober och slitet och slänget?

måndag 10 september 2012

Kärlek och vänskap - det viktiga

God natt... vill jag bara säga. Idag hade jag ett långt smärtsamt samtal med en vän som berättade hur hans fru var svårt sjuk och tynade bort. När man hör sådant och så starkt upplever den smärtan så känns det mesta annat oväsentligt. Jag inser att de små förtretligheter jag kan drabbas av inte är någonting jämfört med detta han berättar: En kär familjemedlem är svårt sjuk, kanske döende. Och man är maktlös.
Så i kväll, jag bara tänder ett ljus, känner tacksamhet för livet, det sköra, i vetskap om att det just är så skört. Att det måste värnas. Att lycka snabbt kan vändas i sorg. Att vänskap och kärlek till slut är vad som räknas. Det viktiga. Så en varm kram från mig.

söndag 9 september 2012

Yoga och loppis, vilken söndag

Trött men glad efter händelsrik harmonisk dag. Den startade med yoga i en och en halv timme på Fotografiska museet, det pigga museet som överraskar med nya aktiviteter. Idag gratisyoga i Galleriet. Alldeles underbart även om kroppen var alltför otränad efter lat sommar.
Efter yogan var det tvåkilometersloppisen i Aspudden. Lite nostalgiskt, här bodde jag en gång i tiden. Då var stadsdelen sliten, ett staket delade den i två delar, husen var förslummade och många människor levde i misär i kvartarna i husen som politikena ville riva.
Jag var med i en otroligt livaktig aktionsgrupp som lyckades med att stänga av genomfarten på Hägerstensvägen och stoppa rivningen.
Idag är Aspudden rena idyllen. Jag vandrade omkring i flera timmar på jakt efter lampor, hittade två fina. Jag brukar köpa kläder åt Milton, men just idag sålde hans föräldrar massor av urvuxet så det kändes lite poänglöst att köpa. Jag älskar idén med loppis, att köpa billigt det jag behöver men andra sorterat bort. En härlig form av protest mot konsumtionssamhällets överflöd och köpa-nytt-mentaliteten.
Solen sken, stämningen var vänlig och priserna låga. Nöjda åt vi en god familjemiddag på kvällen,

torsdag 6 september 2012

Vad säger dig ordet Hipster?

Dresses are good for women, preferably floral or lace, and vintage.Jag snubblar över ord jag tror jag förstår tills jag en dag blir galen av insikten att det är ord utan innehåll för mig... men som dyker upp överallt. Ordet hipster, till exempel, så vanligt i dagstidningar, olika modereportage, vet du vad det är?
Ellen försökte utreda frågan. Det känns inte som om termen är speciellt aktuell för henne, mer något på väg ut (då upptäcker jag typiskt nog att den finns)
Hon ger livfulla beskrivningar av olika hipstertyper på söder. Det finns creddiga och mindre creddiga hipsters ....
Wannabehipster?
Jag gick till wikiHow för att få veta mer och igenkänningseffekten från Nytorget blir stark,
Har du koll på vad en hipster är eller är det ett ord du som jag halkat över? Jag lånar bilden och några exempel från wikiHow.  Mer finns att läsa här

°Essentials include a courier bag (not a backpack), preferably something from Freitag, that can fit your MacBook, iPhone, and vinyl LPs (never CDs) of your current favorite band.
° Dresses are good for women, preferably floral or lace, and vintage. Granny's closet is definitely a good source; you should know how to sew and restyle vintage clothing to fit though.
°Layering or wearing things that don't match together is very hipster. t "I can't be bothered" look that actually takes some planning until you get into the habit.

onsdag 5 september 2012

Chefskursernas lärdom: Chef vill jag inte bli

Kom i morse att tänka på att jag gått fyra olika chefsutbildningar. Det var under mitt liv som journalist. En var ganska flummig men härlig om att hitta sin inre ledare, det var på ön La Gomera. Två kurser om att bli chef, båda på Lanzarote. En fjärde i Stockholn på JMK om att bli chef inom media. Under alla dessa fyra kurser kom jag fram till en sak: Jag vill inte vara chef. Jag vill inte bli ledare. Men jag vill gärna bestämma.
De fyra kurserna bidrog till att jag hoppade av chefsjobbet jag hade och blev en fri själ som inte behöver en massa ansvar för ett företag/en organisation. Att få tala bara i egen sak, inte ha ansvar för en organisation, var en obeskrivlig lättnad.
Nu är jag chef bara över mig själv, det är nog så jobbigt, jag lyder inte och jag vill så många olika saker. För många.
Jag är ganska svår att tampas med - tur att jag gått chefskurser :)

tisdag 4 september 2012

Tillbaka till härliga gamla String

Igår var jag hemma med lille sjuke Milton. Plutten! Idag ville jag gå ut i fina vädret så nu återknyter jag till ett av de favoritställen vi hade när vi började skriva våra deckare, jag och Maria och Annica. String, gamla sunkiga String vid Nytorget, var vårt favoritställe. Här skrev Emma Vall sina första deckare om den rödhåriga journalisten Amanda Rönn i Sundsvall. Väldigt bra deckare förresten som förtjänar ett bättre öde än att glömmas bort. De brukar finnas på bibliotek. Och kanske blir de e-böcker när vi orkar samla ihop oss!
Här utspelar sig också en av mina Johannaböcker. Johanna jobbar här i smyg för att kunna rymma till Paris och träffa Leon. Den boken gillar jag också väldigt mycket. Hade jag råd skulle jag göra två ungdomspocketböcker av de fyra böckerna om Johanna. Hemligheter, Man överlever jag lovar, Ensamma på sommarön och Mellan två världar. Men råd är vad jag inte har!
Nu ska jag arbeta!!

måndag 3 september 2012

Vill bara säga att jag älskar dig

Det finns en medicin mot nedstämdhet: Milton heter han i min värld. Igår kom han på nattbesök. Först fikade vi på balkongen. Allt var bra tills febern kom. Så det blev en pratnatt med febrige Milton som kände sig piggare än han var.
– Nu måste vi sova lilleman, sa jag till slut. Alla sover nu... och så räknade vi upp alla som sov inklusive alla djuren på Skansen. Milton somnade, nästan.
Så hördes den lilla rösten:
– Det är bara en sak jag vill säga ...
– Mm, vad då vännen?
– Jag älskar dig.
Mitt hjärta smälte. Sedan sov vi båda två.
En dag som var fin. Långpromenad med bra prat med kloka vännen K. Sedan kom Milton,  döttrarna och deras pappa, exmannen. Vi åt gott och såg en spännande film när Milton somnat.
Och sedan var den sköna söndagen slut.

lördag 1 september 2012

Tala inte med mig om helgmys!

Jag undrar om det finns något värre än prat om helg- och fredagsmys - om man alltså inte har någon att mysa med. Fredagar var så enkelt självklara när jag levde i ett förhållande, i en familj. Inget märkvärdigt, film, godis, god mat, familjen. Någon att slappa framför teven med.
Jag har kommit att avsky helger. Tacka vet jag måndag morgon då det vanliga livet börjar. Jag försöker ofta låtsas att lördagar och söndagar är alldeles vanliga dagar och det går ganska bra. Ända till någon pratar om allt MYSET.  Tills jag sjunker ner ensam framför teven och då verkligen känner mig ensam. Ändå har jag än så länge min mambo E - men hon har sitt eget liv, i synnerhet på helger.
Ibland är det ju fester, ofta försöker jag ordna saker på helgerna att göra med olika vänner som lever som jag och inte är uppbokade på helgmyset.
Men det är många gånger jag inte riktigt orkar ordna något att göra, det är då jag längtar efter den självklara tysta lugna gemenskapen med någon jag helt enkelt inte har.
Det var inte så här jag ville att det skulle bli. En gång.