https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 17 september 2012

Men varför sa Maria ingenting om tandkrämen i Palmes ansikte?

Idag läste jag en  märklig krönika Ett komiskt och laddat östkustdrama i fyra timmar med Olof Palme av Maria Schottenius i DN. Hon hade sett Olof Palmefilmen (som jag snart ska se men jag tror det blir känslosamt).  Ville väl ge det hon skrev en personlig vinkel så hon berättar om ett eget möte med Palme 1975 då hon fick åka bil med honom efter ett framträdande i Småland."När vi satte oss i Volvon på morgonen, Palme och jag och två Säpo-vakter, hade Palme ganska mycket tandkräm i ansiktet."
Okej... vad skulle du göra då? Jag för min del skulle ha gett personen i fråga en chans att ta bort tandkrämsfläckarna, det är väl det enda raka. Jag vill verkligen att man gör så mot mig om jag har läppstift på tänderna eller något annat. Påpekar vänligt!
Men icke så Maria S. Det går som en röd tråd genom hennes krönika att tandkrämen satt kvar, ska väl illustrera att han var en slarver med sin egen person. Men det enda som jag ser när jag läser artikeln är att hon är väl en himla oempatisk människa, Maria, som inte kan påpeka en så enkel sak?
Så här slutar hennes kolumn: "När vi frampå eftermiddagen for in i Stockholm över Essingeöarna tittade jag till på Palmes ansikte. Tandkrämen hade torkat lite, och lossnat på sina ställen, men det mesta satt kvar."
Hon lyckas inte ge krönikan den där önskade personligt-politiska-jag var med-touchen. För det enda jag tänker är men herre gud varför SA du ingenting om tandkrämen? Det blev varken komiskt eller laddat det hon skrev - bara  konstigt och det enda jag minns är tandkrämen.

9 kommentarer:

cruella sa...

Eller någon annan. De var ju inte ensamma i bilen, de två. Det kanske ansågs genant att påpeka något sådant, ungefär som att uppmärksamma en dam på att underkjolen hänger nedanför fållen eller att någon har toalettpapper under skorna... Ryggradslöst hur som helst men ej ovanligt än i denna dag. Folk är så märkliga.

Evas Värld sa...

Verkligen ryggradslöst! Jag upplevde OP som en så snäll person när jag träffade honom, han skulle bara tackat och torkat bort tandkrämen. Feghet=usch!

cruella sa...

Skriv och fråga henne vettja! Jag har börjat bli sura tanten - skriver eller säger någon nånting som jag undrar över på det ena eller andra sättet är jag inte främmande för att påpeka det i ett mejl.

MagnusJ sa...

Passande musik i eftertexten till dokumentären om Palme, ett slags soundtrack till tiden kring skotten på sveavägen och vakuumet som följde därefter:
Under sommarturnén 2005 valde Ulf Lundell att framföra den så sällan spelade sången "Vänd dej inte om" (finns på spotify), från samlings cd:n Slutna rum 75-95, under konserterna. Sången, vars titel anspelar på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, bröt av mot det annars så publiktillvända låtmaterialet och gav en märklig nerv åt konserten. När jag hörde Ulf Lundell sjunga texten ifrån scenen så var det som att färdas tjugo år tillbaks i tiden och jag upptäckte hur sången expanderat innehållsmässigt sedan den skrevs i mitten av 80-talet och fått ett såväl dokumentärt som ett närmast profetiskt drag över sig. Det är en sång som beskriver det själsliga tillståndet efter skilsmässan mellan sångaren och hans första hustru; de avklingande känslorna som inte helt vill försvinna men som heller inte betyder så mycket längre. Trots att en tredje person finns närvarande i dialogen får man ingen känsla av triangeldrama. Lundell uttrycker snarare en resignerad smärta och en känsla av desillusion och tomhet och att ingenting egentligen betyder så mycket längre. Beskrivningen av att stå utanför den sociala gemenskapen och att ha tappat fotfästet är konstaterande. Genom att placera personerna i det nationella trauma som mordet på Olof Palme innebar så får sången även samhälleliga och politiska dimensioner. Skotten från Sveavägen ekar genom hela sången och det finns en närmast Beckettsk atmosfär av ödslighet i sången. (Lundell refererar för övrigt till ett Samuel Beckett-drama i sången) Vad vi får beskrivet för oss är inte bara skilsmässan ifrån en kvinna utan ifrån en hel tidsepok.
Under sommarturnén 2005 när jag hörde "Vänd dej inte om" blev det uppenbart hur politiskt laddad sången fortfarande är, hur väl den fångar in den stämning som rådde i samhället från mitten av 80-talet (förvirringen efter mordet på Olof Palme, starten på socialdemokratins kris och desillusionen hos den generation vars politiska medvetenhet formades av det radikala 60-talet) och hur den samtidigt på ett närmast profetiskt sätt i dialogen pekar ut den riktning som svensk politik sedan kom att ta. Som om Ulf Lundell redan då när sången skrevs, 1986, på ett intuitivt sätt anade hur Sverige skulle förändras och komma att se ut idag. Plötsligt förändrades den där dialogen i sången - som jag tidigare tolkat som efterdyningarna av ett relationsdrama mellan sångaren och hans första fru - till ett samtal, en dialog som rör sig mellan det personliga och det politiska, det genomtänkta och det undermedvetna, det enskilda och det kollektiva. Det slog mig plötsligt att någon eller några av de personer som förekommer i den där märkliga dialogen kan vara metaforer eller representanter för den politiska högervänsterskalan och att dialogen kan tolkas såväl bokstavligt som symboliskt.
Så när Lundell ställde frågan "Vart tog du vägen sen?" ifrån scenen så undrade jag naturligtvis till vem den frågan är riktad. Är frågan ställd till den f.d. hustrun eller inåt i självrannsakan? Eller är det kanske en uppfodrande fråga till socialdemokratin, till det svenska folket?

Evas Värld sa...

Bra där Cruella... tror också på att skriva av sig. Hoppas Maria S läser min blogg, jag orkar nog inte maila henne :)
När jag tänker på saken är det konstigaste av allt att hon berättar om denna händelse som utspelades när hon var ganska ung, möjligtvis rädd, men när hon nu återberättar den i mogen ålder så märker hon inte hur klantig den unga Maria var som inget sa!

Jane Morén sa...

Jag skulle skämmas om jag hade bara sett hur en människa gick därute med tandkräm i ansiktet, toapapper i kjollinningen eller nåt annat. Jag gör som du Eva, jag ger personen en chans, det är omtanke, det är andra är ju bara perverst. Tänk att sitta och de detta timme efter timme, dessutom minnas det utan skam och på köpet vilja berätta det en gång till!!!

Evas Värld sa...

Eller hur Jane? Varför sa hon inget då och framför allt: Ser hon inte sitt eget beteende idag när hon skriver om det som en lustig historia? Mera olustig tycker jag!

Evas Värld sa...

Magnus J - Jag kan rekommendera Eva Franchells bok Partiet, många fakta och funderingar om tomhet och besvikelse.

MagnusJ sa...

Tack för tipset. Det dokumentära anslaget i Franchells bok är något annat än Lundells mer konstnärliga uttryck. Båda behövs och kompletterar säkert varann.