https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 28 februari 2013

Se till att få saker hända, viskar jag till mig själv

Det känns som en vårmorgon. Jag  spelar musiken från Sugarman i mitt arbetsrum och den går in i mitt hjärta. Ödesträdet blommar i fönstren. Efter kringflyttande är jag här igen, i mitt arbetsrum, Ellens fd rum. Hon rapporterar från Bamako, 40 grader varmt och ett otroligt spännande engagerande arbete i ett nytt land att upptäcka för min älskade globetrotter.

Jag känner mig yrvaken.
Dags att bli lite mer energisk med dina egna projekt, säger jag till mig själv. Här och nu, det är där jag är. Efter en tids turbulens hoppas jag att jag landar i mig själv igen och tar tag i mina drömmar, mitt liv. Jag är inte en betraktare av mitt eget liv. Jag är en aktör. Se till att få saker att hända, viskar jag till mig själv, det gör ingen annan åt dig. Så tänker jag medan jag plockar i  mina papper och njuter av Rodriguez röst.
I wonder, sjunger han. Jag undrar också.

onsdag 27 februari 2013

Bokrean känns överspelad

Nobbar bokrean skriver vännen Annika på sin blogg. Jag tänkte igår att jag skulle väl ändå titta in ... men jag tittade ut lika snabbt. Många av de böcker som säljs finns redan i pocket. Jag har platsbrist i mina överfulla hyllor. Överallt i hemmet växer boktravarna med böcker jag längtat efter och valt att läsa. Kändes inte motiverat att rota i högarna i bokhandlarna. Men jag blev lite förvånad över mig själv. Inte minsta lila bok slank ner.

tisdag 26 februari 2013

Kanske jag borde bo i kollektivhus?

Jag tänker ofta på hur det skulle vara att bo i ett kollektivhus, en suverän boendeform. Själv har jag en bostadsrätt, kanske lär familjerna med barn känna varandra. Men annars är det ett fruktansvärt anonymt boende. Vi hälsar på varandra i samma portuppgång men ingen umgås. När det är gårdsfester är stämningen pressad. Årsmötena är helt otroligt tråkiga. Jag minns nostalgiskt den härliga stämningen på Krokvägen i Enskede där jag bodde när barnen var små och där vi hade ett intensivt och enkelt umgänge med grannarna.
Det är något vansinnigt trist med detta isolerade boende - idén med att bo många i ett hus med gemensam matsal och gemensamma utrymmen är lockande. Att alltid kunna äta, och ha sällskap, om man vill. Att ha tillgång till gemensamma lokaler.
I de kollektivhus som finns som jag vet om är den överväldigande majoriteten kvinnor, i köerna är det mest kvinnor. Undrar varför det är så? Är det fler ensamhushåll med kvinnor? Är det fler kvinnor som ser det lockande i att samarbeta kring matlagning?
Jag har vänner som bor i kollektivhus och framför allt de som har barn säger att de har varit otroligt fint för barnen att växa upp tillsammans.
En gång i tiden hade vi en rörelse med kollektivboende i Sverige, den är på väg tillbaka. Jag tycker tanken är så fin!

måndag 25 februari 2013

Idag ska jag bara vara glad ...

Nu bryter solen igenom de grå molnen, snön smälter på gatorna och det ljusnar.
Idag ska jag bara vara glad. Jag och flickorna S ska äta fisksoppa och dricka vin. På bilden från i lördags är vi på väg till Kärrtorp för att se Den goda människan från Sezuan.
Men E packar sin väskor igen i kväll och i morgon står jag där i hissdörren, försöker låta bli att gråta och ser henne svepa iväg med sin packade väska till ett nytt jobb i ett inte helt lugnt land. Hon är fantastisk.
Men tomt blir det i hemmet.

Sugarman fick sin Oscar

Vi gick till sängs med hållna tummar, Ellen och jag. Måtte Sugarman få sin Oscar. Måtte Malik Bendjelloul få sitt välförtjänta pris. Jag vaknade till nyheten att det lyckades. Det gjorde mig glad denna gråmulna dag och jag kommer att spela Rodriguez fantastiska sånger på Spotify.

torsdag 21 februari 2013

Livet, så skört det är

Livet är så skört och inte vill jag tänka på hur skört det är. Men det går inte att undvika. Just nu lagar jag mat till i morgon då jag ska fira min födelsedag i kretsen av nära och kära. Jag tycker om att fira min födelsedag och känna att för varje år som går är det  mer jag har att fira. Det är värt att fira att man får vara med! Vi pysslar runt, lagar mat och fixar och mitt i dessa angenäma förberedelser nås jag av budskapet att min gamla vän Mona Hillman-Pinheiro dött efter en tids sjukdom. Jag kan inte ens tänka mig henne sjuk - en så aktiv och levande person som jag känt så länge. Hon var bara 60 år. Så sorgligt.
Jag minns första gången jag träffade henne på en konferens för kvinnor från framför allt Afrika, hon var så bländande med sitt långa hår, sitt vackra leende och sin förmåga att tala övertygande och engagerat.
Sedan lärde vi känna varandra i Katas döttrar, en sång- och teatergrupp i Sundsvall, vi gjorde arbetarspel tillsammans, Emma i Ringbynningen, spelade in en skiva. Det var fantastiska tider på 70-talet när allt vi ville göra tycktes möjligt.
Jag vill inte tänka på hur ovärdigt ABFs ledning behandlade henne, så fult hon petades från sin post där som den första kvinnliga förbundssekreteraren för att hon inte ville acceptera den manliga maktordning som fanns.
Nej, jag bevarar i stället det andra minnet av den leende energiska Mona, hon med alla drömmar och visioner. Hon som trodde att förändring var möjlig, uppvuxen som hon var bland sågverken på Alnön, mitt i en levande arbetarrörelse.

onsdag 20 februari 2013

Missa inte Den goda människan från Sezuan


På Teater Reflex i Kärrtorp just nu snickras, sågas, målas och konstrueras det, repas och diskuteras. Finns det några goda människor... och vilka är gudarna idag egentligen?
Finurliga lösningar och filosofiska samtal värmer mot kylan utanför...  

Det är tjugo år sedan Kent Ekberg och Enskedespelet satte upp Den goda människan från Sezuan i tältet i Enskede. Sören Brunes gjorde scenografin och Stina Eidem affischen och det är en av de bästa teaterföreställningar jag sett.  Oförglömlig.

Med ännu mindre resurser (ekonomiskt alltså) denna gång växer nu en föreställning fram. 
Regi Kent, scenografi Sören, affisch Stina.
Men det blir inte så många föreställningar så BOKA NU!!
Boka biljetter till "Den goda människan från Sezuan" på biljetter@teaterreflex.se eller på 073-8169112

måndag 18 februari 2013

Undrar om jag kommer att resa till Bamako

Jag har varit flitig och korrat ett manus så ögonen nästan går i kors! Men det är nog det enda kreativa jag orkar göra just nu.
Snart flyttar dotter E iväg. Inte nog med att hon lämnar vår lägenhet och tar sina grejer till ett nytt litet hem i Kransen. Där hinner hon inte ens bo för hon drar vidare till Bamako. Jag funderade på att hälsa på, men UD avråder alla som inte har en speciell anledning att åka dit, det har ju Ellen som ska arbeta med biståndsfrågor.

Mali är ett av våra största biståndsländer. Allvarligt: Vad vet du om Mali? Jag visste nästan ingenting och det är fascinerande att läsa om ett land man vet så lite om men som har en så spännande historia. Under 1300-talet växte ett stort kungadöme fram i Mali som helt dominerade all handel till och från Västafrika. Även om Maliriket gick under redan 1545, har denna period fortfarande stor betydelse för maliernas självuppfattning och landets nationalkänsla.

13 miljoner människor bor där idag,  livslängden är bara 48 år i genomsnitt och läskunnigheten  är 12 procent bland kvinnor och 27 bland män. Nog behöver de vårt bistånd som nummer 160 av 169 bland världens länder när det gäller fattigdom.

lördag 16 februari 2013

Något för kroppen och något för knoppen

Det var tyst i hemmet i morse. För tyst är det ibland, jag hör bara mig själv andas. Då sätter jag på P1 måste höra en röst. Samtidigt tyckte jag lite synd om mig själv, en grumlig känsla. Nå, för att jaga bort den känslan skyndade jag mig iväg till mitt gym. Jag tränade intensivt och älskar känslan av att röra mig till musik.
När jag kom hem var jag ändå lika ensam. Då tänkte jag på hur dum jag är, jag som lever mitt i en stad där allting händer, det är bara att ta för sig. Jag behöver inte vara ensam.
Jag drog iväg och träffade fina vännerna Victor och Jane i Söderhallarna. Där var det jazzkonsert med Victors fru Ulla Olsson och hennes härliga Herrorkester. Så underbart!
De spelade fin gammal gladjazz och Ulla sjöng, hon är fantastisk. I orkestern fanns en gammal vän, Christer Cerwin, en suverän musiker och estradör. Jag njöt av flera timmars eftermiddagsjazz tillsammans med glada fina människor.
Vilken dag det blev. Något för kroppen och något för knoppen....

fredag 15 februari 2013

Mutivation och motivation

Vet inte hur ni har det med självmutor? Själv är jag lättpåverkad.
Vi pratade i min motionsgrupp härförleden om motivation som ska få oss att träna, äta nyttigt, gå ner det antal kilon vi bestämt.
Det finns mycket som kan motivera mig, främst hälsoaspekter, även om det tog tid denna gång att komma fram till beslutet.
Men vid sidan av motivationen finns MUT-ivationen. Den som jag till exempel använde när jag gav mig en belöningsresa till ett sporthotell på Fuerteventura (se stranden på bilden) när jag gått ner det antal kilo jag bestämt.
Tänkte på det - jag gillar att locka mig själv att göra saker med en och annan muta. Och så länge som det bara är sig själv man mutar är det väl okej?
Hur har du det på mut-fronten?

torsdag 14 februari 2013

Kärlek är att stödja barn i världen

Jag är inte mycket för Alla Hjärtans Dag, det är liksom en till dag då vi ska konsumera. Jag älskar mina nära och kära varje dag och jag hoppas och tror att jag visar det och att de vet. Men ändå ville jag göra någonting extra och valde Unicef:
"När du handlar produkter i vår gåvoshop skickar vi dem till de barn som behöver dem mest. Och du får ett fint gåvobevis direkt i din e-post som du kan ge bort i present. Det gör därför inget om du är ute i sista minuten. Välj mellan myggnät för 41 kronor, vaccinpaket för 93 kronor och 5-pack yllefiltar för 167 kronor. Och mycket mer."

Det bästa man kan göra för sina nära i vårt land där vi har det mesta är väl att blicka ut i världen och se hur det är där. Och tänka att värdet av en rosenbukett eller en chokladkartong i stället kan användas till myggnät, överlevnadskit, vaccination. Så jag gjorde det och det är något jag borde göra oftare, inte bara en särskild dag. Barn i världen har det svårt.


onsdag 13 februari 2013

Filmen Searching for Sugar Man - jag älskar den

Sist av alla /(?) såg Ellen och jag igår Searching for Sugar Man. Malik Bendjellouls oerhört fina film.
Jag säger bara det: Jag kommer att hålla tummarna oavbrutet för att den ska få en så välförtjänt Oscar! Jag visste förresten inte att det var Malik som spelade Philip i den oförglömliga serien Ebba och Didrik!

Vi gick ut från biografen lyckliga över att ha fått möta en så klok, ödmjuk och fantastisk människa som Rodriguez. Så borta från kändismyter, så inriktad på sin musik, en filosof. Musiken är fantastisk, gåtan om varför han inte slog igenom är olöst och oförklarlig.
När karriären inte fungerade återgick han till sitt hårda jobb med att riva hus och uppfostrade sina döttrar med en stark känsla för klass och rättvisa. De berättar hur han tog dem till bibliotek och museer och predikade att det var deras rätt att vara där, talade om rätten till drömmar. Kanske har han nu fått de pengar man uppenbarligen lurat honom på, men det verkar inte vara det viktiga, dem ger han bort till vänner och familj och lever lika enkelt som han gjort.
Att se den sydafrikanska publiken stående jubla i 10 minuter när han kom till sin första konsert i det land där han sig själv ovetande var en ikon för kampen mot apartheid, det var stort. Mina tårar bara rann och jag kan säga att den här filmen:  Den älskar jag!

tisdag 12 februari 2013

Kola och skrivande

Vi packar och packar, E och jag. Man fyller flyttlådorna snabbt. Ändå är det massor kvar.
Pärlans konfektyr : Kolor, jazz och bakverkMen jag hann med en fika på underbara Café Pärlan igår där expediterna i 30-40-tals-kläder och dito makeup säljer kaffe och världens godaste kolor.
Igår åt jag en (en enda) med smak av fransk ros, framtagen till Alla Hjärtans dag. Tidstypisk musik finns i högtalarna och i inredningens få bord. Så snyggt!
De har gjort en jättefin kokbok också som jag var säker på att jag skulle få i julklapp av en vän, men hen valde att behålla den själv :( Kanske lika bra, här ska inte käkas kola annat än i undantag, inte ens världens godaste med havssalt och vanilj.
Pratvänligt är det där - och det var alldeles underbart att prata skrivande med vännen B. Hen har hittat sitt favoritskrivkafé uppe vid Hornstull och är nu avundsvärt flitig.
Jag längtar till min skrivplats på Kafé String.
Snart  så, känner jag, bra känsla!.

måndag 11 februari 2013

En gång orolig mamma - alltid orolig

Hemmet är lite upp och ner och därmed jag också. På ett bra sätt men omtumlande. Yngsta dottern lämnar hemmet för en egen lägenhet i Midsommarkransen. Vårt långa mamboförhållande som varit så trevligt tar slut, vi hittar säkert nya fina sätt att umgås.
Men - innan hon ens hinner flytta in i sin lägenhet ska hon arbeta i tre månader i Mali, Bamako, för Sida med biståndsfrågor.
Mali, ett land jag knappt visste något om innan terrorkriget i norr kring Timbuktu bröt ut, där fransmännen nu gått in och läget är lugnare.
Verkar vara ett fantastiskt vänligt land med vacker musik i övrigt. Mina favoriter Amadou och Mariam kommer därifrån. Lyssna på deras album Paris- Bamako, så fint!

Men visst känns det pirrigt när yngsta barnet drar ut i världen - även om jag borde vara van eftersom hon arbetat både i Johannesburg, Paris, Vietnam och luffat runt i Sydamerika.

Men man vänjer sig aldrig, en gång orolig mamma alltid orolig...

fredag 8 februari 2013

Och vinnarna är ....

Vi fick härliga fantasifulla förslag till vår tävling  om vad vi hade för oss på bilden häromdagen, Karin och jag. Några som är rätt, flera som är  fel, men väldigt roliga.
Som Per Allans lilla dramatisering av vårt samtal, vi låter nästan som damerna i en Kristina Lugn-pjäs. Eva G gjorde en livfull skildring av vårt möte medan Maria H trodde vi bytt bana och nu blivit fotomodeller :) Flera kände igen sig i vad vi gjorde!
Jag lade alla namnlappar i en skål, det viktiga var inte att ha rätt utan att delta. Ellen blundade och valde två lappar, hon är min Notarius Publicus.
Vinnare är  Margareta som vinner den spännande romanen Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal. Maria kammade hem en förpackning äkta havssalt, handtorkat i saltmuseet i Rosario.
 Och vad var det var vi gjorde? Jo vi stoppade fötterna i ett fiskspa och lät små svarta hala fiskar tugga i sig vår torra hud.

"Om man är det minsta kittlig är det faktiskt VÄLDIGT svårt att hålla fötterna kvar i spat. Jag tror att firrarna i min balja var mycket större än i Evas, för hur ska man annars förklara att hon bara sitter där, medan jag sprattlar och viftar med tårna så att jag skrämmer bort fiskarna", skriver Karin som fick ett riktigt fnissanfall.
Jag tyckte inte att det kittlade men det gav en äckelkänsla, som om det var insekter i baljan, när de gav sig på mina fötter. Men den känslan fick stanna mer inom mig, norrländsk självbehärskning eller så?

Karin påstår att hennes fötter blev lena som en barnkind. Jag hade väntat mig lite mer resultat och lite hungrigare fiskar, man ska nog mata sådana firrar tidigt på dan med sina torra fötter, inte när det tuggat i sig ett antal turistfötter sent på em. Ganska äckligt!
Vill jag göra om det? NÄ! blir mitt svar.

torsdag 7 februari 2013

Jag har ingen tid trots att jag har all tid

Snart kommer jag att få tid.
Jag vet bara inte vem jag ska få den av.
Ligger i förhandling med mig själv.
Återkommer.
Så skriver Bodil Malmsten på sin blogg och jag känner igen mig.  Men vad GÖR du, kan folk fråga när jag säger att jag är lite arbetsskygg för tillfället. Böckerna har flödat ur mig. (33 utgivna på 20 år). Nu ligger det ideer i strandkanten och kluckar, jag ser dem, jag begrundar dem. Jag skriver en del men inte i den takt jag brukade. Det kanske är bra? 
Vad GÖR jag.
Nyss gjorde jag några solhälsningar medan jag lyssnade till radioföljetongen Älskaren, av Marguerite Duras, min favorit, i P1.
Jag tänker.
Jag läser.
Jag träffar vänner. 
Jag försöker upprätthålla en chimär av ordning i hemmet.
Jag funderar på hur allt blir när Ellen flyttar till Mali och sen till en egen lägenhet.
Men jag har inte riktigt tid, trots att jag har all tid, förklara det den som kan.

Länge i livet arbetade jag heltid. Jag vet hur många stunder som gick till ingenting. Till fika och prat och städa skrivbordet, meningslösa sammanträden och surfa omkring. Spåna ideer. Titta ut i luften. Men på jobbet var jag ju i alla fall.

Nu är jobbet hemma. Det ställer andra krav.

onsdag 6 februari 2013

Tystna inte, vi är så många fler än hatarna

♥ Jesper Eriksson är upphovsrättsman till den här bilden. Läs mer om honom här: http://www.journalisten.se/nyheter/han-sprider-karlek-till-journalister

Den här bilden har jag hittat på Facebook. I dessa dagar av näthat är det ett härligt rop på motstånd. Jag tror att vi är så många fler än hatarna, vi som står för något annat. Hatarna i sina mörka hålor, de som inte törs stå för vad de tycker, de som attackerar anonymt, de är inte många. Vi är så många fler, vi som tycker att kärlek ska råda, inte hat! I djupet av mitt hjärta upprörs jag av de fega näthatarna som anonyma attackerar framför allt kvinnliga skribenter. 
Jag vill gärna länka till min brorsdotter,  Linnea. Läs hennes blogginlägg: Om vi tystnar slipper vi hatet? 
Så här skriver hon:
"Hatet riktar sig inte mot dem i uppdrag granskning för att de är kända. De blir hatade för att de är kvinnor. Och för att de är kvinnor som syns, hörs, tycker och tänker.
Ibland när man pratat om detta har det funnits en skev inställning tycker jag. ”Prata inte om det, det triggar bara igång hatarna ännu mer!”. Som ifall vi låtsas som ingenting, blir det bättre. Om vi inte bryr oss, slutar hatarna. Om vi tystnar, slipper vi problem.
Men vi kan inte sluta engagera oss, eller sluta tänka och tycka. Det är hatarna som ska tystna.
Inte vi."

När drömmarna möter verkligheten

Innan floden tar ossDet är fantastiskt med böcker, man samlar ihop ett litet resebibliotek på känsla och med lite kunskap. En bok jag inte visste något om är Helena Thorfinns Innan floden tar oss. Vilken härlig läsupplevelse! Boken är så intensiv att den tog mig från värmen på semesterön till den vibrerande hettan i Bangla Desh, jag var så försjunken i boken att jag knappt visste var jag var när jag lyfte ögonen från boksidorna.

Det handlar om Sofia, ny ambitiös biståndschef på ambassaden i Dhaka, hennes medföljande man Janne och deras barn. Från den ordnade tillvaron hemma hamnar det i ett myllrande kaos.
De värderingar som tycktes så självklara hemma får en helt annan betydelse i denna verklighet. 
Skickligt väver författaren en parallellintrig med två fattiga systrar i detta land där det är orimligt svårt att vara kvinna. Deras syster bränns till döds, de flyr till Dhaka och vägarna korsas med Sofia och hennes familj. Sofia kämpar med projekt för jämställdhet i en ointresserad omgivning, de båda byflickorna inser att de kan tjäna pengar och kanske nudda vid drömmen om ett annat liv.
Genom hela boken löper ett så spännande sätt att vända på könsroller, riva upp mossiga gamla föreställningar såväl på en svensk ambassad som i livet i Dhaka.
Det är en engagerande historia där människorna lever och man lever och våndas med dem. En bladvändare som ger en fantastisk bild av det myllrande livet i ett land präglat av fattigdom, korruption, våld och kvinnohat, men där de enskilda människoödena ändå visar på kraften och viljan till förändring av livet. Insiktsfullt och välskrivet skildras både  svenskarnas försök att göra gott och vara politiskt korrekta och de bangladeshiska byflickornas drömmar och vägval.


tisdag 5 februari 2013

Tävling: Vad håller vi på med?



Vad håller vi på med?
Det ber vi, Eva och Karin, våra fantasifulla och intelligenta läsare att gissa. Vi kan lämna följande ledtrådar:
- Vi är på må-bra-resa till Fuerteventura.
- Vi gör det helt frivilligt
- Det är lite läskigt men ändå rätt skönt

- Karin reagerar häftigt medan Eva verkar uthärda med mera ro.
- Kanske vi sitter på ljugarbänken i Playitas och pratar med fiskargubbarna?
- Kanske vi väntar utanför damtoaletten i träningslägret och lyssnar till simmartjejernas skvaller
- eller…. vad är ditt förslag?



Gissa vad vi gör och du blir belönad!


En påse äkta salt från öns Saltmuseum finns i potten samt två av de bästa böckerna från vårt resebibliotek: 
Helen Thorfinns Innan floden tar oss 
Tove Alsterdals Kvinnorna på stranden 
 

Ni får till helgen på er att komma med begåvad gissning
Bästa förslag vinner, oavsett om det är rätt eller ej!

måndag 4 februari 2013

En vecka mest för kropp - men också själ

Vännen Karin och jag drog på belöningsresa till karga ön Fuerteventura. En veckas träning och återhämtning efter en mörk vinter och en liten klapp på axeln för att vi varit duktiga och under vintern gjort oss av med en del kilon. Framför allt sol längtade jag efter. Men också träning. Jag längtade efter att komma i balans igen. Både kroppsligt och själsligt.
Las Playitas  är sportanläggningen vi bott på. Free your mind - har de som valspråk men Pressa din kropp vore kanske bättre. Det är mycket kropp. Man kan göra allt. Vattensporter, alla bollspel, golf, springa, träna, ja det är ett paradis för sportintresserade. I baren sänds det oavbrutet sportprogram. Folk springer fram eller kommer cyklande som små insekter  i tighta kläder.

Jag vet, det är inte riktigt jag.
Men vi har tagit till oss det som går. Yogapass (tyvärr uruselt, mer någon slags morgongymnastik), stretchpass, promenader, vattengympa. Själen kan man ju vårda själv ganska bra: En hög med böcker. Tid att fundera under palmerna.
Jag trodde jag skulle hinna skriva. Men kroppen var utbränd. Det är nu när veckan är slut som jag kan känna att kroppen återvänt till att må bra.



lördag 2 februari 2013

En trött kropps och själs stilla återhämtning

Ibland behöver man en alldeles tom vecka. En vecka utan prestationskrav. Bara vara. Efter en sådan vecka, jag har haft den nu,  känner jag riktigt i djupet av kropp och själ vidden av hur trött och spänd och tom jag var. Kanske delvis fortfarande är.
Jag har varit helt slut.
Sovit orimligt mycket under två duntäcken. Tränat långsamt i den takt kroppen ville. Varit i solen. Läst mycket. Inte skrivit en rad utan bara låtit kropp och själ vila och läka. Det var nog det jag behövde.
Tid för vila, tid för reflektion. Närvaro i mig själv.