söndag 31 mars 2013

Nu läser jag Människohjärtat - sakta, och njuter


Nu läser jag Människohjärtat av Jón Kalman Stefànson.
(Weyler förlag, översättning John Swedenmark). Den har jag väntat på. Fortsättningen på de magiska vackra böckerna om pojken från Änglarnas sorg och Himmel och helvete.
Läs dem!
Citat: "Det var en gång, men inte nu längre. En gång var jag ett barn. En gång var dagarna sagoslott. Sen sjönk de ner i en mörk skog och försvann, vi stod och såg det ske. Vi lät det ske. Vi lät livet gå i stå, bli tungt. Varthän ska du, liv, var finns du, glädje?"

Det är alldeles hänförande vackert och märkligt skrivet. Jag läser sakta och njuter.
Vad läser du?

lördag 30 mars 2013

På utflykt till vår barndom

Sol och blå himmel. Idag ska jag och min bror ha en fotodag. Vi ska äta påskmiddag med hans fina familj, med bland annat sonen E som är jättebra på att scanna bilder. Vi är på utflykt till vår barndom.
Då togs det inte så många bilder. Pappa hade en instamatic och de bilderna har vi i en stor blå pärm. Vi har faster Elsas fotopärmar med svartvita bilder av vår kära släkt, Elsa själv, farmor och farfar. Mamma och pappa.
De är så levande och samtidigt så långt borta.

Just nu har jag en stor bild av min pappa i den ena läsfåtöljen i mitt arbetsrum. Jag sitter i den andra och läser och dricker kaffe och kastar en blick mot honom då och då. Känns bra.
Här till höger är en bild av pappa och John, en så typisk bild. Framför Stringhyllorna med en rysk bok i handen på Tivolivägen 14 i Sundsvall.
 Det ska bli härligt att dyka ner i fotolådan och pärmarna.


fredag 29 mars 2013

Bokföring och ugnsrengöring - vad tycker du är riktigt tråkigt på din långfredag?

Att komma hem till kärleksfulla familjen efter det ovänliga osynliggörande jag drabbades av i Bologna var underbart. Mozzarella och gorgonzola från Italien, bästa lammsteken och hemförd grappa sedan.
Bäst var dock min påskkärring. Jag gillar det där med hur pojkar som flickor blir påskkärringar nuförtiden. Det ringde på min dörr och förtjusande sminkade pojkar i kjol sträckte fram teckningar och fick godis. Milton, som knappt äter godis än, drabbades av eufori när han fick både skänka bort godis och smaka själv.

Men idag är det långfredag och då ska man ju ha tråkigt, eller?
Fasa var det på långfredagen i barndomen. Inget öppet, inga barn att leka med. Men okej, jag kanske ska fullfölja traditionen så jag gör bokföring idag och städar ugnen. Det är de två tråkigaste sakerna jag vet. Berätta: Vad tycker du är riktigt tråkigt?
Sedan har jag en spännande bok av favoriten Kristina Ohlsson att läsa! Belöningen!

torsdag 28 mars 2013

Hur knackar man på dörrar som stängs och säger: Här är jag?

Bologna bra, men blött, kan jag väl säga, uppkrupen i soffhörnan i bästa Barnängenhemmet. Vem hade trott att det skulle spöregna fem dagar i sträck, att det var paraply och regnrock man skulle ha packat?
Mer om mässans innehåll sen, men en liten lärdom jag funderar på. Av olika anledningar kände jag mig ensam där i Bologna, åkte ensam och bodde på ett hotell lite i utkanten. Jag hade dessutom trott att det kanske skulle vara en grupp där med människor som var lite mer sociala och inriktade på gemenskap men si där tog jag fel och hamnade utanför.
Så lite ledsen var jag och ganska ensam kände jag mig stundtals.
Men den andra sidan av myntet av ensamhet och långtråkighet är att då måste man ju roa sig själv och det gör jag bäst om jag fantiserar. Så ensam vid frukostbordet och ibland vid middagsbordet tog jag fram mitt svarta skrivhäfte och skrev på något jag håller på med just nu. Skrivandet var så mycket mer lustfyllt än omgivningen.
Strunt i det nu, det kan man inte älta (fast lite kommer jag nog att älta både min oförmåga att knacka på dörrar som stängs och säga här är jag! Och människors rädsla för att släppa in någon ny i sin grupp)
Men mitt skrivhäfte har jag och jag hoppas att tankarna håller även här hemma.
Jag är ett litet knytt som har en del att begrunda från blöta Bologna.

onsdag 27 mars 2013

Bra bilderböcker beundras i Bologna

Det allra finaste på mässan i Bologna tycker jag är den utställning som presenterades med ett trettiotal av Sveriges främsta illustratörer av barnböcker. På stora skärmar visades bilder och man kunde vandra omkring i ett luftigt rum med trägolv och beundra konstverken.
På några stora bord  mitt i utställningen låg massor av de böcker de svenska illustratörerna gjort. Det var fantastiskt att se hur det hela tiden var fullt med vuxna människor kring borden som ivrigt läste och bläddrade.
Gunna Grähs, (till vänster) som suttit i juryn för vilka som skulle få äran att vara med, berättade hur de kämpat för att få med borden och med dem denna inbjudan till att  ta del av böckerna. Inte bara respektfullt beundra bilderna på skärmarna. Och det lyckades verkligen.
Jag blev glad av att titta på alla dessa fantastiska bilder av några av mina personliga favoriter som Emma och Lisen Adbåge (som bland annat så fint illustrerat min barnbok Jag vågar vågar du? och Gunna Grähs förstås och Anna Bengtsson plus många fler.
Deras arbete presenteras också i en vacker bok utgiven till mässan, Contemporary Swedish Illustrators.
(tv Emma  t h Anna Bengtsson).



tisdag 26 mars 2013

Isol, en ALMA-pristagare jag längtar efter att läsa


Det ska bli så spännande att läsa Isol, 2013 års ALMA- pristagare. Idag skulle nyheten annonseras ut i Bologna i direktsändning från Vimmerby (se bilden) och massor av folk tittade på storskärmen när sändningen skändligen bröts. Tur att det fanns en Plan B, det vill säga att tre jurymedlemmar, alldeles muntligt och IRL, fick redogöra för vem som vann äran och fem miljoner.

Isol är bilder- bokskonstnär, serietecknare, grafiker, författare, sångerska och kompositör. Hon är född 1972 och bor i Argentina. Juryns motivering lyder:
 Isol skapar bilderböcker i barnets ögonhöjd. Hennes bilder vibrerar av energi och explosiva känslor. Med en återhållen palett och ständigt nya bildlösningar tänjer hon på invanda perspektiv och flyttar bilderboksmediets gränser. Hon utgår från barns klara blick på världen och ger deras frågor drastiska uttryck och öppna svar. Med befriande humor och lätthet behandlar hon även tillvarons mörkare sidor.

Jag hade jag aldrig hört talas om henne men jag blir så nyfiken på hennes böcker som man kunde bläddra i medan Kulturrådet och ALMA bjöd på en generös buffé i sin monter för att fira (se min bild). Mest nyfiken blir jag på dessa två:
Tener un patito es útil (2007) som kan läsas från två håll med två olika resultat, en berättelse om vad en pojke kan använda en anka till och en annan som visar vad en anka kan använda en pojke till. Och Nocturno (2011) en vacker introduktion till nattens drömmar som med fluorescerande färg bäst avnjuts i mörker.
Vi får väl se vilket svensk förlag som bjuder mest! Ännu finns hon inte på svenska, men snart tror jag.
(ALMA= Astrid Lindgren Memorial Award)


Jag är nog en person som ska undvika mässor och mingel och bli vid min dator

"Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllene dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor"
Diktraderna av Fröding föresvävar mig när jag vandrar omkring på barnboksmässan i Bologna. Den är inte strunt, det är inte så jag menar. Det är världens största mässa för barnböcker som firar femtio år i år med Sverige som hedersgäst. Jag har längtat så efter att komma hit, men när jag kommer hit är det ändå just en mässa. Tusentals utställare och böcker och javisst, mycket att se, ett utbud av böcker för barn som är otroligt. Vackra böcker, fula böcker, glittriga böcker.
Kanske är det regnet som gör att jag känner mig en aning dyster och tänker att det är så mycket mysigare att åka iväg för att ägna sig åt det som är innanför alla de tusentals pärmarna: Skriva. Här är förläggare och redaktörer, mest är det en förlagsfolkets mässa. Jag vandrar runt och känner mig främmande. Igår regnade det hela dagen och jag våndades: Vad är poängen med att skriva när det finns så många böcker redan?
Jag bröt upp ganska tidigt från minglet som var i ett gammalt palats och åkte hem till mitt hotellrum och ägnade mig åt det jag gör bättre och älskar mer än att mingla: Skrivandet. Då kände jag att jag måste inse att jag inte är en mässperson.
Jag är en skrivperson som trivs bäst vid min dator, den får gärna  flytta med mig från land till land,
men jag ska undvika mässor och mingel och bli vid min läst, min dator.

lördag 23 mars 2013

Och jag skrev ... flow, vilket lyckligt tillstånd

Flow detta märkliga tillstånd när någonting i mig tar över. Jag satt i en brusande matsal med folk som ivrigt tog för sig av en dignande skaldjursbuffé. Det fanns vin, det fanns mat. Det fanns många människor - och så jag då. Alldeles ensam. Kan man tycka. Men jag var inte ensam, jag var i ett tillstånd av skapande eufori som så sällan inträffar.
Alla orden fanns, de bara kom till mig och jag var så inne i min historia. Det är oförklarligt med flow. Andra gånger när jag äter ensam där många människor äter tillsammans kan jag se på mig, utifrån, och tycka synd om mig. Stackars ensamma människa. Själv känner jag sällan så, inte ensam,  men jag kan ibland påverkas av stämningar och blickar och krympa.
Men i kväll. Jag kunde ha suttit på Nobelmiddagen i Blå havet med allt omkring mig och ändå bara skriva i mitt enkla svarta skrivhäfte - äntligen har jag hittat skrivböcker som är vackra men inte pretentiösa, inte så fina att orden stockar sig och ställer sig i givakt i stället för att flöda över papperet.
Och jag skrev ...  mina kinder är fortfarande rosiga, vilket lyckligt tillstånd, flow.

torsdag 21 mars 2013

Bakom stängda dörrar: En roande oroande film för alla skrivare


Jag såg  filmen Bakom stängda dörrar och blev förtjust och inspirerad. Den handlar om skrivande. Om att fantisera om vad som finns bakom stängda dörrar och fönster. Vad är verkligt i mina fantasier om andra människor, vad är rena påhitt. Vad är sant i det jag skrivit, vad är ren och skär fantasi? Ja säg det.
I denna film av François Ozon är det en desillusionerad lärare med en glömd roman bakom sig som får ny energi och lust i kontakten med en elev som varje vecka förser honom med märkliga interiör i uppsatsform från en klasskamrats hem.
"Fortsättning följer", avslutar eleven retfullt varje snyggt skriven uppsats och läraren vill fortsätta läsa, ja han vill mer, han vill hjälpa denne unge begåvade man att skriva. Han ger extralektioner, hans fru blir indragen i läsandet av texterna. Fabriche Luchini spelar läraren, Kristin Scott Thomas hans fru, de är båda utmärkta i sina roller. Och den unge mannen, spelad av Ernst Humhauer, skulle jag ha blivit tokkär i när jag var sexton!
Vem hjälper vem, vem manipulerar vem. Och vad är sant,  om sanning finns?
Thriller presenteras filmen som, men det är mer en spännande, rolig, snyggt filmad och spelad tankelek med många bottnar om fantasins magi och lusten att fundera på vad som finns bakom den dörr som stängs. Är det så idylliskt som det verkar. Eller?

En underhållande, oroande och mycket bra film med många intrikata bottnar som jag varmt rekommenderar till i synnerhet alla mina skrivande vänner.

tisdag 19 mars 2013

Skriva med pennan mot hjärtat

Igår var jag på Skrivrum igen och fascinerades som alltid av stillheten i rummet, vårt skrivande - tillsammans men ändå var för sig.
På kvällen var jag på min junta. Vår juntavärdinna hade dukat upp med fantastiska silkesgarnar och tyg att sy på. Men där är jag som en analfabet. Jag kan upskatta mjukheten i silket och färgerna.
Men nålen är ett trubbigt instrument för mig i mitt skapande.
Så olika är vi.
Trots att Maria förklarade så fint hur man syr i riktning med nålen mot hjärtat var jag inte med.
Däremot skriver jag helst med pennan mot hjärtat.

måndag 18 mars 2013

Jag saknar det galna drivet, besattheten i mitt tidigare skrivande

Jag läser min flitiga bloggvän Annikas schema. Minns nittiotalet, det var då jag började ge ut det jag skrev. Från början av nittiotalet var jag som besatt. Jag arbetade heltid och ja, mina dagar var inrutade med möten och måsten, som Annikas idag.
Skrev gjorde jag sex på morgonen innan barnen vaknade eller sent på kvällen när de somnat. Maria Herngren, Annica Wennström och jag (=Emma Vall) var absolut besatta av vårt skrivande och det var så svindlande roligt att det som räknades var skrivandet.
Annika har sin T. som ger henne allt stöd. Jag hade mina underbara solidariska barn som såg hur viktigt det var för mig och var så stöttande och härliga. Jag tror de insåg att det var som en livsviktig lek och de gav mig allt stöd de kunde. Vilka barn!!
Det bästa är att de är lika stöttande än idag. Det sämsta är att jag nu har all tid men det är så mycket svårare att komma igång.
Men mamma, undra på, du har ändå gett ut 33 böcker, tröstar barnen (numera vuxna så klart ) mig med.
Jo, men jag saknar det galna drivet som jag bara numera sällan upplever.

söndag 17 mars 2013

Kreativ kollektiv spänning i rummet lösgör energi i fingrar och hjärna

Lilla kollektiva jag har varit på Skrivrum igen idag, Johanna Wistrands fiffiga initiativ. Hon har hittat ett vackert rum i centrala Stockholm, där träffas vi, några olika människor som inte känner varandra och skriver intensivt några timmar.
Vi är ganska enstaviga och inne i våra berättelser.
Alla kastar sig ner, börjar skriva på Mac, för hand eller vad man vill. Det är som om stämningen i rummet laddas av allas vår entusiasm.
Ett manus jag segdragits med  en tid, trots att jag verkligen gillar idén, blir  totalt levande och jag vet inte hur fort jag ska skriva på mitt primitiva sätt (med sådär fyra fingrar) för att hinna få ner alla händelser som virvlar förbi i mitt huvud. 
Några vänner till mig tittar förskräckt på bilder av det ovala bordet och de flitiga skribenterna och säger att de skulle inte kunna ... men se det tror jag att de flesta kan.
Det är något med laddningen i rummet, tystnaden och den kreativa spänningen  som lösgör energi i fingrar och kanske hjärna.. testa!!
Jag lånar bilden Johanna tog av mig, skrivande ovetande om allt annat, i total koncentration!

lördag 16 mars 2013

Ljuvliga sextiotalsprogram och nutida tortyrunderhållning i teve

Jag slog på teven, lite slött sådär, i morse. Och återupptäckte Bernt Egerbladhs fantastiska program Jag minns mitt sextiotal. Vilken nostalgisk djupdykning med stillsam klok ledsagare.
Politik, mycket politik, pop, allting i svartvitt. Tio innehållsrika program.

Oh ljuva sextiotal vad det var roligt att vara ung då!
Ur arkivet visas  bland annat Jussi Björling, Lill-Babs och Siw Malmkvist, samt glimtar från exempelvis Kennedys val till president i USA och Wilma Rudolph i Rom-olympiaden.
I dagens program var det många bilder från Vietnamdemonstrationer och som avslutning en snutt från Hylands hörna där Siw Malmqvist sjöng Slit och släng med Hep Stars!
Programmen är inspelade på nittiotalet. Och det syns, orkester och andra deltagare från 1993 har helt vansinnigt fula kläder på sig!
Men programserien är helt underbar!

Igår satte jag lika slött på teven för att se Agneta Fältskog i Skavlan för att vara ärlig. Men hamnade först i ett fasansfullt program. Hela Sveriges Fredag.  Det länkar jag inte till. Tortyrunderhållning med flabbande programledare, flabbande deltagare, flabbande publik. Varför de skrattade så hysteriskt gick inte att förstå för INGENTING var roligt. Jag kastade mig lika snabbt på stängavknappen.

torsdag 14 mars 2013

Beatrice Ask, utan insikter och lika empatisk som en gråsten, hade läst men ingenting förstått

BiografibIgår skrev Jonas Hassen Khemiri i DN en artikel som var så stark och uppfordrande att den borde kunnat få grå granit att väckas till liv och gråta. Här kan ni läsa den. Läs och sprid!

Läs den med eftertanke. Jag vill att alla ska läsa den. Det här är verkligheten för så många svenskar, inte födda blonda och blåögda. Det här är det ärliga budskapet om hur Jonas, som en av många,  i hela sitt liv blivit bemött av myndigheter, i skola, av polis. Han kan, som den skicklige författare han är, formulera den erfarenheten så att jag tycker att alla måste röras och förstå. Fundera på hur vi alla ska komma tillrätta med detta oacceptabla sätt att bemöta medmänniskor.

Alla, skriver jag. Men det finns en justitieminister i detta land, Beatrice Ask. Hon satt i tevesoffan i morse för att svara på sin reaktion efter att ha läst denna artikel som bara igår delades på Facebook av 45 000 personer. Hade hon läst och förstått? Nej, hon var lite insiktsfull och lika oempatisk som en gråsten. Oberörd.
Inte med en antydan sa hon att hon  läst och begripit. Inte med ett ord visade hon empati, upprördhet - jag har sällan sett ett så uselt och okänsligt framträdande av en politiker.
Hon var bara i försvar... hade inte en enda väsentlig sak att säga. I ställe andades hela hennes framträdande ett försvar för polisen.
Det är ofattbart för mig att man kan läsa en sådan text utan att förstå ett ord av vad den handlar om.
Reportrarna gjorde verkligen sitt bästa för att få en mänsklig reaktion ur henne på denna text, men hon satt instängd i sin gråsten, oberörd.
Fast jag tycker att ett stycke granit borde kunna uppröras och röras till tårar av hans text ...

onsdag 13 mars 2013

Så dum jag varit som inte firat mina böckers födelse

Releaseparty har jag nästan aldrig haft - åh vad jag ångrar det. Just i kväll var jag på Jenny Åkervalls release för debutromanen Jag tjänar inte. Goda snittar, bubbel, mingel och trevliga människor som köper boken och grattar och är glada - varför satsade jag inte på det?
Vi tyckte ofta inte vi hade tid för vi var alltid inne i nästa bok. Kanske hade vi heller inte råd och förlagen var kallsinniga. Så dumt. Alfabeta hade aldrig mingel på den tiden vi gav ut våra Emma Vall-deckare där. När Annica och jag skrev Bärböckerna bönade och bad vi ändå Semic om ett mingel - men de var kallsinniga.
Nya tider nu... Det är bra. Klart man ska fira en ny bok. Nästa bok får det bli ett mingel!

Jag ser så fram emot att läsa Jennys bok Jag tjänar inte
Hon skriver om miljöer hon väl känner till som  talskrivare, journalist och socialdemokratisk politiker som arbetat nära bland andra Mona Sahlin (jo hon var på releasepartyt också). Jag vet hur intensivt Jenny arbetat med boken och återkommer när jag läst denna säkert insiktsfulla samtidsskildring av politikens villkor.

Pappor vabbar lika lite idag som 1989

Vet ni att pappor vabbar lika litet idag som 1989? 
Det visar en synnerligen läsvärd artikel och undersökning i Arbetet av Esref Okumus. Ni måste bara ta del av dessa deprimerande siffror och något måste hända!
Vad glad jag var när min man kunde vara hemma ett tag med första barnet tack vare den nyss genomförda föräldraförsäkringen. Aldrig skulle jag då ha trott att det skulle gå så sakta att geomföra lika delat föräldraskap.
Varför är det på detta viset?
Jag tror aldrig vi får ett jämställt samhälle förrän männen tar samma ansvar som vi kvinnor för barnen. Jag tror att när männen inte kan smita från detta ansvar utan tar del i sina barns vardag (vilket borde ses som en förmån och ett privilegium) så får vi ett solidariskt samhälle med helt andra förutsättningar att skapa det jämställda folkhem jag trots allt inte slutar drömma om.

Men fortsätter vi som nu, visar undersökningen i Arbetet, tar det 150 år innan vi delar lika på obetalt hemarbete, det tar 68 år innan män och kvinnor har lika lön, 40 år till jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Läs SCB:s ”På tal om kvinnor och män – lathund om jämställdhet” tipsar Arbetet. Av denna lathund framgår att vi har en hyfsat jämn löneutveckling och lägger ner ungefär lika mycket tid på hemarbetet tills vi får barn.
Men så fort vi blir föräldrar börjar vi dra ifrån varandra och sedan växer gapet mellan könen snabbt. I betalt och obetalt arbete, föräldraledighet, vab, lön och pension.
Enligt SCB ökar männen sin andel av det obetalda hemarbetet med åtta minuter per vardagsdygn under de senaste 20 åren. Det innebär att vi blir jämställda i hemmet om 150 år.
Lysande framtidsutsikter.... ?

tisdag 12 mars 2013

Att fira den man älskar över gränser och hav


Vi lever i en annorlunda tid. Idag är det min älskade dotter Ellens trettioårsdag. Men hon arbetar just nu för SIDA i Mali. Så i morse vaknade vi tidigt båda två, ringde varandra över Skype och jag kunde gratulera.
Där kunde jag se hur hon satt under mangoträdet i sin trädgård och öppnade sina presenter. Hennes storasyster var med oss i sin mobil. Visst är det märkligt?
Jag längtar efter henne, men njuter av att hon trivs i detta vackra, varma, vänliga land och älskar sitt arbete. Nu har hon halsbandet hon fick med texten Sic Itur  Ad Astra (Så går man till stjärnorna). Det är skapat av Efva Attling, vi älskar hennes smycken, döttrarna och jag. Ellen känner att vi är med henne i hennes firande idag och i kväll då hon äter middag på Villa Sudan vid Nigerns strand. Vad jag önskar att jag var där.
Jag lånar en vacker bild från Bamako från henne.

söndag 10 mars 2013

När herr Klitos Klitou ger poäng till herr Banan

Man kan ju skriva eftertänksamma inlägg, jobba länge med dem och tycka att de är viktiga - men de blåser förbi. Så får man fnissanfall en kväll och skriver ett inlägg sedan herr Klitos Klitou lämnade Cyperns röster i Eurovisionsschlagern, var det på riktigt eller var det ett skämt? Ja det var på riktigt och det inlägget läste väldigt många.
Igår såg jag svenska Melodifestivalen - jag ville att söta Sundvallspojken Yohio skulle vinna - och vem dyker upp i rutan då igen? Herr Klitos Klitou. Och vem ger han sin tolvpoängare till om inte herr Banan.
Håll med om att det är kul på en primitiv nivå.
Och vad händer på min blogg? Jo, det gamla inlägget blir så läst igen, mest läst av allt på min blogg igen några dagar. Hur ska detta tolkas.

lördag 9 mars 2013

Att hålla kvar dessa sköra ögonblick av lycka

När Anna Claréns bok Holding kom för några år sedan gav jag bort den till flera vänner i julklapp, glömde tyvärr att behålla en själv. Det är något med det litet undflyende i hennes vackra bilder som lockar mig, känslomässigt starka bilder som är både fotografi och poesi. De bilderna skildrade mycket nära hennes liv under fyra månader.

I den nya utställningen som öppnade igår på Fotografiska, Close to home, berättar Anna om det nära livet med bilder av det lilla barnet, mannen, vännerna.
Bilderna finns också i boken med samma namn på Max Ströms Förlag.
Det finns bilder jag dröjer länge framför. En fantastisk bild visar två gravida nakna badande kvinnor. Det är många bara kroppar, men ändå är det något nästan kyskt över dem. De är på en nivå lyckliga och idylliska, ändå väcker de oro, kanske just rädsla, för hur skört allting är som hon visar,  kärleken, vänskapen, livet.
Det lilla hudnära livet som en del av det stora som finns där bortanför den bubbla av trygghet man vill väva kring sig själv och dem man älskar.
Fotograferar gör vi ju alla, kanske som ett desperat sätt att hålla kvar dessa ack så sköra och flyktiga ögonblick av lycka.
Hennes fotografier är vackra att  betrakta, det ligger ett vemod i dem som berör mig.


fredag 8 mars 2013

Män som hatar män som hatar kvinnor - läs en klok mans krönika

8 mars, hela lönen, halva makten. För män som kvinnor. Borde vara en självklarhet. I stället har vi näthatare som är rasister och antifeminister. Dessa män ...  denna bitterhet. Denna rädsla. Vad är de så rädda för? Varför är de så bittra? Har de inga döttrar som de vill ska leva i ett samhälle där lika rättigheter för män och kvinnor är en självklarhet?
Anders Westgårdh
Alla goda fina män jag känner, det är ni som måste föra kampen mot dessa ynkliga män. Jag läser en så bra krönika av Anders Westgårdh i Aftonbladet: Jag har helt tappat lusten att vara man.
Här några citat, följ min länk och läs hela krönikan:

"Härmed anmäler jag mig för ett mentalt könsbyte. Jag har nämligen tappat lusten att vara man. Det känns ungefär ­lika attraktivt som att ­vara dinosaurie, silverfisk eller idiot.
Ja, ni förstår ju vad det handlar om. Män som drar manlig­heten i smuts­en genom att bära sig illa åt mot kvinnor.

Detta kan inte fortsätta. Mäns våld mot kvinnor är också ett angrepp på den normala och vettiga formen av manlighet som de flesta av oss fortfarande bekänner oss till, trots att förrädarna mitt ibland oss tycks bli fler och galnare för varje dag som går.

Förrädarna är idioterna som i manlig förklädnad – från direktörskostym till noppig fleece – agerar som monster. Varje käftslag de ­ut­delar mot en kvinna är också ett fegt knä i skrevet på oss riktiga män som aldrig skulle kunna se varann i ögonen om vi slagit en kvinna.
Vi män som hatar män som hatar kvinnor. "

Vi kvinnor, och en del män,  kämpar för ett jämställt samhälle, för lika rättigheter och skyldigheter i ett gott samhälle. Just nu är det motvind i näthatarnas, de kränkta männens tid. Men dessa män är dinosaurier. Deras tid är förbi.
Men för att mer ska hända måste fler kloka män  säga ifrån till sina medbröder. Som Anders.

torsdag 7 mars 2013

"Den som inte följer sina drömmar slarvar bort hjärtat"

Jag läser min bror Johns förnämliga översättning av Jón Kalman Stefánssons Änglarnas sorg (Weyler förlag). Vilket språk, vilken klokskap, vilken skönhet i orden och texterna.

Hör här: "Vi sitter i en gisten roddbåt, med murkna nät, och vi ska fiska upp stjärnor."

Eller: "Kampen för livet och drömmarna passar inte ihop, poesi och saltad fisk är varandras motsatser, och ingen kan äta sina drömmar.
Sånt är vårt liv.Människan dör om du tar brödet ifrån henne, men utan drömmar förtvinar hon. Det viktiga är sällan invecklat, och ändå behöver vi dö för att komma fram till den enkla slutsatsen."

Jag kunde citera hela boken. Men köp den i stället och NJUT av språket och tankarna. Jag läser i små doser, inte snabbt som jag brukar. Jag flyter lycklig omkring i det vackra språket som ändå är så enkelt. Orden och tankarna går rakt in i hjärna och hjärta och skapar hänförelse hos mig. Så kan litteratur vara. Drabbande, vacker. Insikten ger mig tårar i ögonen. I denna krassa värld finns skönhet.

onsdag 6 mars 2013

En revolt som kom av sig - och inte var en revolution

Den här bilden skulle kunna vara tagen ur filmen Efter revolutionen men det är jag med vänner på promenad i Paris omgivningar våren 69. Bengt af Geijerstam tog bilden

Efter revolutionen heter en ny film av Olivier Assayas som skildrar den besvikna tiden i Frankrike efter Parisrevolten (som verkligen inte var en revolution utan mer startade som en ungdomsrevolt mot förtryckande system i skola och hem).
Det visar filmen också. Mina franska vänner återgick ganska snart efter sin revolutionära (?) tid till att följa i fädrens fotspår och skaffa sig en utbildning och drömma ibland om hur det var. Jag tycker filmen är lite rolig att se med väldigt tidstypiska detaljer och musik och jag känner ömhet för de unga människorna i filmen och i verkligheten som drömde så mycket men blev så besvikna. Desillusionerade.
Just åren 69 till 71 var jag mycket i Paris, i Frankrike och jag minns de åren med kärlek och smärta och lycka.

Men när jag hör regissören till filmen i en radiointervju säga att det finns ingen ung generation som haft det så svårt som just den generationen då häpnar jag. Vilken verklighetsbild har man då? Jag skulle vilja säga så här att det inte finns någon så privilegierad generation som min. Vi var de första tonåringarna, vi levde i en tid då allt tycktes möjligt, vi fick studera på ett sätt som våra föräldrar inte fick (om man som jag har arbetarklassbakgrund i alla fall) vi kunde drömma, vi var den fria generationen före aids.

Jag tycker det var ett privilegium att vara ung vid den tiden. Vi visste att vi skulle få jobb. Vi hade drömmar och visioner. Idag kanske de drömmarna ligger i spillror för många av oss men när vi var unga trodde vi i alla fall att världen var öppen för oss och att allt var möjligt.

Jag överger er för favoritkillen

Visst finns det mycket jag skulle kunna göra idag. Texter att skriva. Tankar att tänka. Men vad sjutton, det finns bara en sak jag verkligen vill, och det gör jag. Jag drar med favoritkillen  Milton till Junibacken. Kan ni tänka er något mer underbart? Jag kan det inte.
I morgon ska ni få läsa om filmen som kanske beskriver en del av min ungdomstid. Paris. Revolt. Åren kring slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Aldrig har ungdomen haft så svårt som då, hörde jag häpen regissören säga... Hur fel kan man ha! Aldrig har ungdomar haft det så bra som då. Säger jag. Men det får bli i morgon.

måndag 4 mars 2013

Härligt att skriva tillsammans med andra i ett rum laddat med energi

Jag vet inte varför jag tycker det är så härligt kreativt att skriva i sällskap med andra, men det gör jag. Den alltid entusiastiska och kreativa Johanna Wistrand hade bjudit in till Skrivrum på söder, det måste man ju testa.
Där satt vi i ett vackert rum, åtta kvinnor, alldeles tysta, och skrev på våra olika projekt så det knattrade i rummet. Reidar Jönsson tittade in för att se hur det såg ut när man skrev tillsammans, fikade med oss men gick när vi började skriva igen. Han är ju annars en kollektivistisk person, minns när han började med Fyrskift med tre andra författare som samarbetade.

Skrivrum, det är en helt genial idé för människor som jag som gärna är i ett socialt sammanhang och väldigt gärna är tysta och skriver i en atmosfär laddad med energi. Hur tycker du det låter? Måste du vara ensam och skriva eller kan det här vara något? Titta in på Johannas flitiga sida www.multimanus.se och läs mer.

Är jag hemma, och det är jag ju väldigt mycket, (för mycket?) är det så många saker om pockar på min uppmärksamhet, lådor som ska städas, viktiga samtal att ringa, garderober som ska röjas och tvättmaskiner laddas ... och skriva då - jag prokrastinerar alltså men det kan man ju inte göra i Skrivrum!

lördag 2 mars 2013

Eftermiddagen på Kafé Klavér värmde mitt röda hjärta

Min bilderLivet behöver verkligen inte vara död kultur som i melodifestivalen. I eftermiddags till exempel var jag på Kafé Klavér på söder. Det var de glada herrarna Victor Estby, Fred Lane och Sam Carlquist som hade ett framträdande med musik, dagsverser, poesi och lokalen var fylld av positiva människor - och av förväntan.
Victor, min käre bloggvän, (se bilden) läste sina fina radikala dagsverser, riktiga smockor mot högersamhället. Fred sjöng en del av verserna som han tonsatt. Sam läste sina dikter som man verkligen vill se i tryck - mycket inlevelsefullt.
Och dagens överraskning var Ola Magnell. Länge sedan jag hörde honom, men han sjöng med sin vackra röst så poetiska, vackra, starka sånger.
En sådan eftermiddag med begåvade radikala människor i en trång lokal med hjärtlig stämning, det värmer mitt röda hjärta. Precis så vill jag att det ska vara.
Jag vill också skriva poesi, tänkte jag när jag gick därifrån... och dagsverser!
Inspirerande eftermiddag i sanning!

Osams med Spotify - företag styrt av robotar?

Evas franska favoriterJag är osams med Spotify. Först var det underbart, jag gjorde mina egna listor med gamla franska älsklingslåtar med mera. Men senaste veckorna har Spotify lyckats blanda ihop mitt och dotterns konto. Hur jag än gjort har hennes facebookskonto kopplats till mitt Spotify. När jag äntligen trodde jag lyckats få bukt med detta elände så att mitt namn visades på den Spotifysida jag betalar för - så hade all min musik försvunnit. Den fanns hos dottern. Jag måste prenumerera på min egen musik. Då tröttnade jag och sa upp kontot, avslutade Premium-prenumerationen. Nu får jag väl börja från början igen. Kanske.
Men varför klagar du inte till Spotify, kanske någon undrar? Försök, säger jag bara. Det går inte att få kontakt, de har ett system där man bara bollas omkring mellan samma sidor utan lösning men det finns ingen människa att tala med.
Hallå robotföretaget Spotify, hur skulle det vara med en  möjlighet till MÄNSKLIG kontakt? undrar ilsken fd prenumerant.

fredag 1 mars 2013

Dido - som tröstar mig, men snaskig Skavlan

Jag gick över torget i Ile Rousse på Korsika för några år sedan och hörde en fantastisk röst i en raspig bandspelare. Vad var det? Vem var hon?
Jag bara älskade rösten och sången. Dido heter hon, jag har alla hennes skivor. Och jag älskar att promenera med hennes röst på full volym i min iPod. I synnerhet när jag känner mig deppad. Tårarna rinner men rösten gör mig glad. Så är det och jag vet inte riktigt varför.
I kväll är hon i Skavlan som jag ser trots att jag är så trött på Skavlan som bara talar med Britt Ekland om hennes män och utseende ("är det sant att Rod Stewart hade dina trosor" snaskigt... Skavlan!!) men respektfullt med författaren Ian Mac Ewan om hans arbete.
Men det blir intressant ändå - funderingar kring livet som berg- och dalbana eller med förnöjsamhet som ledstjärna ...

Och Dido.

Modet att säga Nej

Rosas buss är en bok som griper tag om mitt hjärta och som jag återkommer till i tankarna. Det är en barnbok skriven av Fabrizio Silei (Alvina förlag, översättning Olov Hyllienmark) och den handlar om den modiga Rosa Parks som en torsdagskväll i december 1955 i Alabama, USA vägrade  lämna sin plats i bussen till en vit passagerare. Det blev starten för en 381 dagar lång busstrejk, bildandet av den amerikanska medborgarrättsrörelsen och så småningom förändringar i den diskriminerande lagstiftningen.
Kring denna sanna historia spinner författaren, som också har identitet och minne som specialområden, en finstämd berättelse.
En morfar tar med sitt barnbarn för att han vill visa något. En buss, tänker barnet, vad är väl det?
 Men historien är speciell det handlar om hur en modig människa, Rosa Parks denna gång,  kan ändra historien genom att våga säga ifrån.
Morfadern var med på samma buss, han blev rädd, han sa ingenting. Men Rosa hade det civilkurage man önskar många hade. Hon sa Nej... 
Rosa Parks föddes den 4 februari 1913, och som en hyllning till henne på 100-årsdagen gav Alvina förlag ut ”Rosas buss”. En berättelse om rasism, om rädsla och också om hur civilkurage kan förändra världen.