https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 2 april 2013

Peter pimplar med flyktingarna i Offerdal - just så kan vi bli bra grannar

Min brorsdotter Linnea berättar om hur hennes pappa Peter visar flyktingarna från Syrien i Offerdal hur man pimplar och en annan bild av Sverige växer fram. Så som vi vill att det ska vara, vänligt och öppet och mottagande. 

Jag minns min stolthet över mitt land en gång i tiden. Landet med socialt skyddsnät, landet där man kunde lita på att samhället ställde upp, att vi var mänskliga mot varandra. Landet utan tiggare på gator och i tunnelbanan. Landet som öppet vänligt tog emot flyktingar från politisk terror och desertörer från orättfärdiga krig.
Idag skäms jag ofta och är olycklig över vad som hänt i mitt land. Men allt är inte förtvivlan. Jag tycker det är så skönt att höra mina släktingar berätta om Offerdal, en av landets vackraste platser. Dit kom i höstas många flyktingar från Syrien, på flykt undan mord, våld, terror. Jag har berättat om ICA-handlaren som hälsade dem välkomna.
Nu hör jag hur Offerdalsborna välkomnar dem. Ett exempel: Min bror Peter som bor där och älskar att pimpla. För ett tag sedan var han ute med tio av flyktingarna på isen, visade hur man borrar hål och själva principen för pimplandet. En man från bygden erbjöd sig direkt att fixa hål till dem så de kunde fiska själva också. Det är en så enkel sak men det är ju så vi vill att det ska vara, att vi sträcker ut handen till de nyanlända, välkomnar dem bjuder in dem i vårt rika samhälle.
Läs gärna denna länk där Linnea Swedenmark berättar om sin pappa och pimplingen. Låt oss hjälpas åt att se till att det är så vårt land bemöter människor.
Ett land utan främlingsfientlighet och järnrörspolitiker.

Peter berättar nu för övrigt för dem om hur ljust och vackert det kommer att bli i Jämtland, de långa ljusa sommarnätterna ... men han känner att de nog tror att han berättar sagor, efter att de upplevt den långa mörka vintern. Men så är det, efter mörker kommer ljus!

8 kommentarer:

Anneli sa...

Och den lokala längdskidklubben ordnade med prova-på-skidåkning och hela bygden lånade ut skidor och skor :)

Margareta Wahlén sa...

Kanske är det lättare att mötas och lära känna varandra om man bor på en mindre plats. Här kan man komma närmare varandra än vad man gör i en storstad där allt är mer anonymt och boendet också så segregerat. Jag hade ett fint samtal med en kvinna i bastun på badet. Vet ej vad hon kom ifrån för land men den lilla stunden fick mig att förstå att mycket av det som skrämmer och skapar oförståelse bottnar i att vi sällan möts.

Karin sa...

Heja Offerdal! Och att bjuda på fisk ur sjön är verkligen ett tecken på ovanligt stor generositet. Älgjakten nästa!

Min blogg sa...

Hej Anneli! Vilka underbara soliga vinterbilder på din fina blogg, och ordet kolbullegrillning får det att vattnas i min mun! Vi har ju ett så fint land och det är underbart att läsa hur man delar med sig av det i Offerdal och bjuder in i stället för att stänga sina dörrar.

Min blogg sa...

Margareta, så är det säkert. Det är lättare att skapa mötesplatser där, visst blir man glad när man läser hur fint det fungerar!

Min blogg sa...

Karin, ja jag väntar ivrigt på älgjaktsrapporter, men där är inte brorsan med :)

cruella sa...

Jag tror fullt och fast på att det där första bemötandet är helt avgörande för hur det går att skapa sig ett liv i det nya landet. Möts man av generositet och hjälpsamhet och värme så skapar det helt säkert goda ringar på vattnet!

Min mor hade också en solskenshistoria att berätta, fast mer vardaglig. En av hennes väninnor hade lagt ut en skinnsoffa på Blocket och en syrier som just fått lägenhet på Frösön ringde och gjorde sig med näppe förstådd - han och hans fru ville väldigt gärna ha soffan. Okej, sa väninnan, men du måste hämta senast onsdag, för på torsdagen får jag en ny soffa.

Så kom onsdagen, och sent om sider kom mannen gående - från bussen. Han hade inte kunnat ordna någon transport men var så angelägen om att inte affären skulle gå i stöpet. Av en slump var sonen i huset på besök, med bil. Och utanför stod en släpvagn som någon hade fraktat dit något annat med. Sagt och gjort, sonen fick låna släpet och körde man och soffa till Frösön på fläcken.

Inte märkvärdigt, en helt naturlig gest av hjälpsamhet. De blev ofantligt glada och tacksamma och frun som kunde lite mer engelska ringde och tackade i tio minuter. Sådana enkla möten är hur viktiga som helst.

Eva S - Livet enligt mig sa...

Cruella, jag blir varm i hjärtat av att läsa din historia. I vardagen finns enkla gester av medmänsklighet ... vi borde få veta mer om det